söndag 28 februari 2010

Jag blev som



lite bildgalen, men jag lägger ju nästan bara in bilder en gång per år. Hinner glömma hur man gör mellan varven eller också är kameran borta eller också så orkar jag inte. Men nu så hittade jag två finbilder till på M och E.

Och så en


till sak är att jag har stickat klart mina första strumpor. Och jag tror det är därför jag har haft så ont i min ena tumme. Och det var riktigt svårt att sticka strumpor. Jag tycker ju att det är svårt att sticka överhuvudtaget och sen då strumpor. Hur svårt som helst. Min son valde färgerna och dom är hans nu. Man ser inte missarna som är en hel del, men varje gång det blev en miss så stickade jag bara vidare för målet var att dom skulle bli klara. Just det målet brukar jag ha svårt med när det gäller stickning.

Ibland





så stämmer det med vad man vill och kan tillsammans med vad dottern vill och kan. Det gjorde det idag och vi spelade spel. Tjolahopp heter det. Och hon vann. Så klart.


lite Esterbus. Men det var häromdagen. Idag har hon varit lite ledsen och vill bara var med mamma. En sån dag var det. Fast hon har haft kul också.







här gick det när jag skulle fota Majken idag. Det är blixten. Kommer vi bara kunna ta blundkort på henne nu?

lördag 27 februari 2010

Vildingbio

Nu har vi sett Till vildingarnas land. Jag, Ernst och Signe. Oj så bra. Och jag har den här fina bloggvärlden att tacka att det blev just den. Annars hade det blivit en som hette något med köttbullar men så övertalade jag barnen att vi skulle gå på vildingarna istället. I början och i slutet föll tårarna för mig. Mot slutet för dottern. Men inga för sonen. Dom tyckte om den. Och hemma har vi letat upp boken och vi är fascinerade över hur dom lyckats få till vildingarna i filmen att bli precis som dom i boken till det yttre. Och sen har dom ju också ett fantastiskt inre. Och nästa gång jag ska ta farväl av någon som jag tycker om så ska jag nog yla som vildingarna och Max. Det var så fint.

Nu är vi hemma igen. Och bäbisarna far omkring och det absolut senaste är att Ester går när hon håller i sig i en pall och då blir hon överlycklig.

Helg

För ovanlighetens skull så var jag bortbjuden på middag. Det var en gammal gammal vän, i alla fall en vän jag haft i kanske 15 år. Och nu så träffas vi så sällan. Men nu fyllde hon år och hon bjöd på soppa och kaka. Och vi fick barn långt innan hon fick barn så hon och hennes man känner alla våra barn så bra utom Majken och Ester så jag tänkte att jag borde ta med dom så hon får träffa dom. Men sen tänkte jag att hur kul blir det att ha med dom på kvällen när dom inte är pigga. Inte så kul. Men en kan jag väl ta med tänkte jag sen. Och då sa stora E och då får det bli Majken för Ester har fått följa med fler gånger när vi delat på oss.

Så jag och Majken var sociala och Majken som borde ha varit trött var så trevlig. Fast drog lite uppmärksamhet till sig från födelsedagsbarnet när hon stoppade en hårsnodd, något turkost och en magnet i munnen. Med jämna mellanrum. Det turkosa fick jag aldrig ut. Hårsnodden hittade en doktor som var där i hennes mun. Tack och lov för människor som vågar stoppa in fingrarna i andra barns munnar när dom anar oråd. Och magneten plockade jag ut. Majken och Ester sätter saker i munnen. Hela tiden. Först var det mest Ester men nu har väl Majken också lärt sig.

Vi hade i alla fall trevligt och mina öron var alldeles röda så konstigt tyckte min kropp att det var att lämna hemmet en fredagkväll. Sen körde jag hem i ett snölandskap och det kändes som att det var jul eller i alla fall nära.

fredag 26 februari 2010

En lista vill jag skriva

för det var länge sedan. Och då kom jag att tänka på saker som jag har svårt för. Saker jag kom på så här i all hast är:

Höger och vänster. Det kan jag men blir blockerad om jag ska säga det fort.

Väderstreck. Har ingen aning och beundrar såna som kan enormt mkt.

Kompasser. Fast man gick igenom i skolan en miljon gånger så var det lika svårt.

Vad som är proteiner, kolhydrater och vad finns det mer?? Jag tycker att det är så svårt att lära sig vad som är vad.

Min nya mobiltelefon. Jag gäspar när någon försöker förklara hur den funkar. Har ärvt min dotters. Min gamla ofinessiga gick sönder.

Planera.

Städa.

Bestämma sig.

Jag tänker att så här är det nog för dom flesta att man har svårt för vissa saker och väldigt lätt för andra. Till exempel min man som är en sån där kalenderbitare vet fortfarande inte som 42 åring vad som är ögonfrans och vad som är ögonbryn. Och det går ju i arv för det tycker vår 12 åring också är hel svårt. Få se vad heter det här nu, säger han och pekar på ögonbrynet.

onsdag 24 februari 2010

Vi läser

böckerna om Joy, jag och åttaåringarna. Fast jag är bibliotekarie och borde veta bättre så har vi läst dom i helt omvänd ordning. Vi började med Joy och hockeykillarna och sedan hoppade vi raskt till bok nummer två Joy och snigelriket och nu njuter vi av första boken Joy och önskeburken och barnen bävar för att den snart är slut.

Den är rolig och allvarlig. Och den beskriver en vanlig familj fast ovanlig. Och språket flyter så fint. Och vi gillar.

tisdag 23 februari 2010

Bla bla bla

Idag går vi inte ut. För kallt. Och solen lyser så fint. Tänkte så många bra tankar som skulle skrivas ner när jag satt på golvet med Majken och Ester, men nu när dom har somnat så är dom borta. Tankarna alltså. Men det var något med att jag ska sluta förklara allting. För alla. Hela tiden.

Alltså så här ungefär: Hur länge ska du vara hemma? Jo jag ska vara hemma till slutet på augusti. Ja och sedan ska min man vara hemma två månader. Ja han ska bara vara hemma två månader därför...bla bla bla. Och jag vill vara hemma länge den här gången för förra gången så började jag jobba så tidigt...bla bla bla. Har du 6 barn? Ja jo för först fick vi ett och så ett till och sedan fick vi tvillingar och nu är alla så stora och det gick så fort och då ville vi ha en sladdis så därför skulle vi ha fler barn och då blev det två bla bla bla. Oj vad vi har stökigt det är för att jag är så slarvig och inte kan städa bla bla bla. Men min man han kan städa men han hinner inte städa lika fort som jag stökar bla bla bla. Oj idag åt vi på Max men det är bara därför att bla bla bla.

Förstår ni jag bara ber om ursäkt och vill bli älskad och passa in hela tiden. Och ändå så har jag blivit tusen gånger modigare och självständigare dom sista 12 åren. Ja ni kan tänka er hur jag lät förut. Jag lät inte alls skulle jag vilja säga.

måndag 22 februari 2010

Hemskdagen

Hade en dag som var hemsk hemsk hemsk igår. Och mest var det mitt fel. Jag blev så arg på barnen så det kändes som att jag vet inte vad. Fick gå in i sovrummet, stänga dörren och andas jätte fort och skrika. Vi skulle på badhuset men först skulle min man och dom två äldsta barnen gå och handla på en affär som blivit rökskadad och allt skulle säljas ut. En sportaffär - min son älskar. Köa en timme innan dom kom in. När dom sedan varit där en timme och skulle betala ringer dom från akuten till min man och undrar varför han inte är där. Han skulle jobba, han hade glömt. Han ringer till mig som just står och steker ungefär hundra plättar som vi ska ha med till badhuset. För vi skulle ju på badhuset hela familjen och ha det mysigt.

Mannen och barnen kommer hem med ungefär hundra påsar. Grejer över hela huset redan innan plus dom nya hundra grejerna. Alla barnen blev galna av lycka. Gick omkring i slalomglasögon istället för att leta badkläder. Och jag stod vid spisen och matade M och E samtidigt. Och så fick jag känna av att jag hade suttit uppe halva natten och sett på skidor. Herre gud måste jag vara helt styrd av lust. Skulle vilja ha lite förnuft också. Lägga sig lagom sent för annars blir jag för trött. För trött. Dom ville visa sina nya fynd. Jag bara: Nä vill inte se. Hjälp till. Leta badkläder. Vi kommer inte att komma iväg. Jo så var det storm ute och någon ispropp i vattenrören så vi hade inte vatten. Och min man stack snabbt iväg med bilen till jobbet.

Vi kom iväg till badhuset och vi hade det fint. men fram till dess var jag en riktig argmamma. Men väl där åt vi plättar och tillochmed Majken och Ester badade lite. Och storebror som aldrig brukar följa med på badhuset var urgullig. Kanske kan det ha att göra med den där lyckan som kommer över en när man shoppat riktigt mycket.

Nu måndag och nu bra.

lördag 20 februari 2010

Å så denna

melodifestival. Den tråkar ut mig men barnen vill se och det får dom förstås. Men jag ser mycket hellre på curling. Sån är jag. Och om någon behöver ställa någon halvkomplicerad fråga om curling så brukar jag försöka svara. Och resten av familjen nickar och verkar tro på mig.

fredag äter vi tacos och alla är nöjda och glada. I alla fall dom som hörs mest. Och på lördag äter vi fisk och då är ingen nöjd. Ingen av dom som hörs mest i alla fall. Jo jag som sa att det var gott ungefär fyra gånger. Röding åt vi. För första gången. Och för femte gången: Det var jätte gott.

Undrar, beundrar

När jag gick där igår i kylan så träffade jag en kvinna som gick så där fort som bara kvinnor gör. Dom går så där otrivsamt fort med något jagat i blicken. Dom är smala och fina men går så fort. Och när jag ser dom så beundrar jag dom och undrar över dom. Den där jakten på smalhet. Och så är dom redan smala men dom vill fortsätta vara det så klart. Men är det värt det?

Och jag undrar om hon åt någon semla på fettisdagen? Och om hon gjorde det skrapade hon bort lite av grädden? Hoppas hon åt en semla med grädde och allt och kanske tillochmed två.

Jag vet att man ska motionera och jag vet att man ska äta hälsosamt. Men ibland undrar jag över hur mycket och hur ofta och hur. Säger jag som gärna vill gå ner något kilo och förstås borde börja gå så där fort och kanske avstå från den där semlan eller åtminstone skrapa bort lite av grädden. Fast jag vet inte. Jag vill inte heller bli så att jag går på fik och äter ett äpple istället för en bulle. Och går och går utan att titta på något bara rakt fram. Nä jag vill gå och tänka tankar och tiita på alla människor och hus. Faktiskt njuta lite.

Tankar med tankar

Jag har börjat gå på en sångstund på fredagarna med bäbisarna som faktiskt är fantastisk. För att komma dit så måste vi gå långt för att vara vi. Tur och retur håller jag på nästan en och en halvtimme. Och när jag går så tänker jag så bra. Aldrig tror jag att jag tänker så bra som på fredagmornar på väg dit. Jag går över älven till ett område där jag inte alls känner mig hemma och jag tror att det är det som får igång tankarna. Istället för att resa bort så går jag över älven och hamnar i en annan sinnesstämning.

onsdag 17 februari 2010

Herre gud

gör någonting vettigt säger jag till mig själv. Men det gör jag inte ändå. Inget vettigt alls. FAst å andra sidan dammsuger jag ju varje dag nu för tiden så när jag har gjort dagens dammsugarpass så tycker jag att jag är värd att inte göra någonting vettigt.

Fast egentligen behöver jag börja med middagen, betala räkningar, plocka plocka plocka och sedan väcka bäbisar och hämta storasyskon på miniorer. Ja och så lite till.

Ensam

Idag är en dag när jag känner mig lite ensam. När jag skulle vilja ha någon nära som kom och drack en kopp kaffe med mig. En sån dag. Och min man är så upptagen när han är på jobbet och hinner inte prata. Men M och E pratar ju desto mer så jag får väl hänga med dom.

tisdag 16 februari 2010

Busungar

Dom är överallt. Och då menar jag överallt. Nästan i diskmaskinen, på toaletten, under bordet, i storasyskonens farliga rum. Jag är utmattad och kär samtidigt.

Sov nu tänker jag när dom har härjat ett tag.

När dom vaknar så blir jag glad och tänker: Gud så fina och gulliga.

Och sen efter några timmar tänker jag att snart kommer min man hem och det blir ju bra.

Och sen så börjar det om igen fast ändå är ingen dag den andra riktigt lik.

måndag 15 februari 2010

Tycker om

soliga vinterdagar

marängtårta

barn som fyller 11 år på alla hjärtans dag och öppnar sina paket och njuter av dom och av tårtan och av allt och som förstås har legat vaken många timmar

bäbis som säger: Tittä dä som ingen annan kan

en åttaåring som är så glad och fin och säger så fina ord så man tror hon är 30 år och däremellan superarg för att hon inte får gå på badhuset eller äta mat nu

tolvåring som har alldeles för små skidpjäxor och alldeles för mycket vax i håret och sjunger för sin syster madillidilldilldilldilldilldill o.s.v.

en bäbis som har värsta tänderna som passar för vilken tandkrämsreklam som helst och som kan visa under- och överkäkens tänder samtidigt på ett helt naturligt och helt fantastiskt sätt.

en åttaåring som drömmer om vad han ska handla och vilken sport han ska välja och som har det krulligaste håret och det varmaste hjärtat

en man som orkar nästan allt och som torkar kräk, bajs och kiss utan att blinka. Inget är för jobbigt och inget är för svårt.

min familj

och soliga vinterdagar.

lördag 13 februari 2010

Förnyad energi och en ond tumme

Den här veckan har jag promenerat som aldrig förr. Jag känner hur det ger mig energi. Hur backarna med tvillingvagnen är mindre jobbiga nu än för några veckor sen.

Men så har jag känt att jag har lite ont i tummen men inte så att det har varit besvärande, förrän igår. Jag har så ont så jag inte kan lyfta med ena handen. Och jag som lyfter hela tiden. I natt hade jag problem att lägga bäbisarna vid bröstet när dom ville äta. Min man misstänker att det är någon sena som blivit inflammerad. Men vad jag märker att man kan vara beroende av en tumme.

Men jag kan sticka i alla fall som jag precis har blivit lite besatt av.

Och vi (barnen mest) blev inspirerade av familjen Annorlunda att göra fredagsmiddag alldeles själva utan vuxen inblandning. Så igår fixade S, stora E och lilla E middag till hela familjen: Tacos. J var på träning och kunde tyvärr (hm, hm) inte vara med. Det blev bra och det kändes så skönt att någon annan gjort allt och det var dukat och fint. Men vi vill kanske äta något annat än Tacos åtminstone varannan fredag. Får försöka komma på något som dom kan och vill laga.

Och när jag tittar på det där programmet så tänker jag att det inte är säkert att vi aldrig får något fler barn. Det är tillåtet att drömma fast man har 6 fantastiska barn. Men då protesterar min man och säger att nu vill han ha tid för att sjunga i kör, springa maraton och jobba. Vad vill jag då? Jobba lite vill jag, kanske maraton någon gång i livet, bli bra på att sticka till exempel men jag vill göra det parallellt med allt det andra. Ja vi får väl se. Det vi har nu är ju något helt fantastiskt i alla fall. Ska inte glömma det dom riktigt tunga dagarna.

Imorgon fyller stora E 11 år och det är stort och mycket. På alla hjärtans dag kom hon, en söndag.

måndag 8 februari 2010

Så var det den där oron

Nu har jag gjort mammografi och jag andas ut lite och har gråtit en skvätt av ren lättnad och utmattning. Min man som var med och höll koll på bäbisarna sa: Ångesten kommer och ångesten går när jag satt där i väntrummet. Och så är det för mig. Oron griper tag i mig och hemsöker mig och förstör väldigt mycket. Jag har tänkt många gånger att jag ska gå i terapi just för min oro. Jag har gått i terapi åren innan jag fick barn men sedan kom barnen och livet emellan. Men en dag kanske jag gör någonting åt det. Fast jag tänker att mot just oron finns nog inget göra. Jag tänker lite som den där sången: Det går inte att bli dum igen hur mycket man än försöker. När något i ens liv blivit en så etablerad del så får man liksom dras med den. Fast det är dumt att säga så, som att säga att det inte finns något hopp för människor som mår dåligt och det tror jag ju att det finns. Bara inte för mig...

torsdag 4 februari 2010

Om sömn och sömn och brist på sömn och brist på sömn

Jag sover väldigt lite nu för tiden. Nästan inget i natt, tror jag, men det gjorde jag ju förstås mellan varven. Men i alla fall så är jag inte sjukt trött som jag brukar bli när jag sover för lite. Jag är verkligen känslig för för lite sömn, verkligen känslig, men tydligen inte just nu. Inte just nu som 37 årig 6-barnsmor med tvillingar på 10 månader. Men som 25 årig enbarnsmor var jag toktrött. Oj så trött jag var. Ja ni skulle bara veta hur trött jag var och hur ofta jag drömde om goda bullar på nätterna när jag ammade min förstfödde son. Jag var både trött och fruktansvärt sugen på fika.

Nu är jag mindre trött men lika fikasugen.

Och vart vill jag komma? Ingenstans, men just så är det att jag sover mindre än någonsin men jag står på benen. Än så länge. Men visst skulle dom kunna börja sova lite bättre nu. Lite bättre.

måndag 1 februari 2010

Sociala

har vi varit i helgen. Fikat i dagarna två. Och det var fint. Och jag vet att många människor är sociala och tar hand om sina vänner, men det gör inte jag. Jag får vara evigt tacksam att någon ändå vill vara med mig och oss.

Långt, långt inne finns en väldigt blyg och skygg människa som får anstränga sig för att ringa ett enda litet samtal. Tänk om dom egentligen inte vill vara med mig? Finns det en liten röst inom mig som tänker. Fast väldigt långt inne.

Den rösten har i alla fall inte sagt ett knyst på hela helgen utan njutit av sällskap. Och kroppen har fått uppleva både umgänge, semlor, bärpaj och annat trevligt. Mums.