måndag 8 februari 2010

Så var det den där oron

Nu har jag gjort mammografi och jag andas ut lite och har gråtit en skvätt av ren lättnad och utmattning. Min man som var med och höll koll på bäbisarna sa: Ångesten kommer och ångesten går när jag satt där i väntrummet. Och så är det för mig. Oron griper tag i mig och hemsöker mig och förstör väldigt mycket. Jag har tänkt många gånger att jag ska gå i terapi just för min oro. Jag har gått i terapi åren innan jag fick barn men sedan kom barnen och livet emellan. Men en dag kanske jag gör någonting åt det. Fast jag tänker att mot just oron finns nog inget göra. Jag tänker lite som den där sången: Det går inte att bli dum igen hur mycket man än försöker. När något i ens liv blivit en så etablerad del så får man liksom dras med den. Fast det är dumt att säga så, som att säga att det inte finns något hopp för människor som mår dåligt och det tror jag ju att det finns. Bara inte för mig...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Så skönt när det är över...jag vet!
Det låter nog bra att gå och prata om din oro, om du känner att den tar för stor plats i ditt liv. Jag tror faktiskt att det kan bli bättre! Sen blir man ju inte mindre orolig av att bli mamma, och du har ju ett gäng :D Skämt åsido; det är hemskt jobbigt när saker tar sig in i ens psyke, när man inte har kontroll. Kram!

Anonym sa...

Hej Maria. Jag känner igen detta med oro Jag är precis likadan och Johanna brukar säga till mig, mamma du behöver inte oroa dig för allt. Men det hjälper föga. Jag vet inte vad denna oro bottnar i. Något i barndomen? Jag var väldigt ung då mina bägge föräldrar fick cancer och dog med ett års mellanrum Den händelsen satte nog djupa spår i mitt redan då så känsliga själ. Men jag har haft ett otroligt bra liv som vuxen. Men denna förbaskade oron stör mig i mångt och mycket. Jag förstår precis hur du känner dig. En tröst är att man inte är ensam...ha det bra
kram från Gunnel

Maria sa...

Hej Soffy
Ja föräldraskapet har tagit orostankarna till en annan nivå. Så jag borde verkligen prata med någon om det. Det är bara det att ta sig tid och kraft till det. Så mycket som kommer emellan. Kram Maria

Hej Gunnel
Det är faktiskt skönt, om än förstås inte för dig, att höra att någon annan har det så här med oro. Jag tycker också att jag har haft ett så fint liv som vuxen och fått friska barn men ändå så finns oron där hela tiden. Och det förstör mycket. Jag visste inte att dina föräldrar dött tidigt och jag förstår verkligen om det påverkat dig. Min mamma oroade sig jämt när jag var barn och för mig har det blivit tio resor värre. kram maria

Maria sa...

Hej Maria!
Jag har bett om att får göra mammografi, bara för att min systers cancer upptäcktes när hon var 40. och jag vill göra innan. Jag är inte jätteorolig av mig. har liksom insett att min oro inte hjälper varken mig eller det/den jag oroar mig för. Men ibland kan oro slå klorna i mig och det är jobbigt. Idag skriver jag om hur jag lämnar över oro på min Räddis. Det fungerar för mig, den blir ett verktyg. Och ibland så känns det som om den kan vara en kanal till någOn sorts Gud.
Ha det bra!