Tar det lugnt

Vi har haft besök en vecka nu under julen. Laga mat, laga mat, laga mat och små konflikter mellan barnen och mellan vuxna och barn som inte går och lägger sig och allt möjligt. Men vi har haft det bra också.

Och nu är det nyårsafton och vi tar det lugnt. Tittar på gamla avsnitt av idol. Tittar ut på snön som finns och snön som faller. Och det är vackert.

Har jag några nyårslöften? Jag vet inte. Inte just nu i alla fall.

Vill bara att vi ska ha det bra. Tillsammans.

Kaos

Imorgon är det nyårsafton och det här året har innehållit mycket. Vi har fått två nya underbara familjemedlemmar. Totalt omtumlande och underbart. Min man sa vid köksbordet idag att det egentligen varit kaos här ända sedan vi fick veta att det var två bäbisar i magen också denna gång.

Lite så är det, men det är vår vardag så man vänjer sig vid ständigt kaos. Och där ett besök på Intersport med 6 barn kan göra en totalt slut. Alla priser på sånt som man faktiskt behöver gör en totalt knäsvag och ändå blir jag galen av att höra att det är så dyrt med många barn. Fast det är det vill jag inte höra. Jag vill upptäcka sånt själv. Precis som att jag inte vill höra att det måste vara så jobbigt att laga mat till så många. Vill inte höra, vill upptäcka själv.

Om det är jobbigt? Det är jobbigt. Väldigt ofta. Men också helt underbart.

God Jul

har jag inte hunnit önska i tid så jag gör det nu. Jag blev för stressad innan jul och hade till och med svårt att somna och det brukar jag aldrig ha. Vi hade lämnat för mycket julklappsinköp till dom sista dagarna. När jag gick på stan den 23 december och det var fullt av folk kändes allt overkligt och konstigt. Och hur ska vi hinna med maten.

Men vi hann och hade det fint ändå. Och så planerar vi lite bättre till nästa år, men bara lite. Jul är lycka för mig. Så har det alltid varit. Men så nu när man blivit äldre så förstår jag ju också att en del är ensamma och ledsna och kanske saknar någon oändligt mycket. Så nu tänker jag lite på det och hur lyckligt lottad jag känner mig över att ha mina föräldrar, min man, mina 6 barn och katterna här.

Spjälsängen

Igår när jag kom hem låg min Ester och sov i en spjälsäng. Den som vi tog fram från vinden men aldrig har använt sen dom föddes, Majken och Ester. Jag tyckte att det såg ut som ett fängelse men hon sov bra och åt bara en gång på morgonkvisten. Min man sover dåligt på madrassen på golvet och gjorde någon slags kupp. Men jag trivs bäst med att ha dom nära mig i sängen och där hamnade Ester till slut också efter hon hade ätit. Men dom väcker varandra på kvällarna när dom har somnat så det kanske är ett ställe man kan sov i ett tag. Kanske.

Jobbig helg

Det blev en jobbig helg. Tråkigt, men alldeles sant. Majken är ledsen och vill bli buren och allt ska fixas och ordnas. Och man har ingen möjlighet att vara effektiv och så tänker jag att innerst inne spelar det ingen roll. Men så i nästa stund dras jag in i stressen igen.

Igår kväll hade vi bokcirkel för första gången på över ett år kanske två år för mig. Orkade inte när jag var gravid. Majken hängde med och satt i famnen där hon trivs bäst just nu. Vi var bara tre den här gången och det är människor som jag aldrig träffar annars så vi hade mycket att prata om. Och jag hade svårt att sova när jag kom hem. Varför kan jag inte skriva. Men jag insåg i alla fall att man borde engagera sig mycket mer i sina medmänniskor.

Feber

Majken fick feber i natt. Det har hänt förut och också då vaknade hon och var pigg. Den här gången tre i natt. Hon låg och pratade lite mer än en timme och då gick min man upp med henne och då pratade hon en stund till i soffan innan hon somnade. I morse hade hon 38.5 och ville bara bli buren. Och på torsdagar lämnar jag E och S klockan nio så vi har lite att stå i. Det blev lite krångligt, men det gick. Ute var det ruggigt kallt och bäbisarna har sovit i en kvart idag igen. Vet inte om det är kylan, åldern, feber eller något helt annat. Nu är dom i alla fall nöjda och dom ska få smaka kyckling för första gången.

Och i morgon ska jag och bäbisar till jobbet och hälsa på om dom vill träffa oss när vi är lite hängiga??

Kanske jul snart

Majken och Ester tycker att sova är trist just nu. Igår på förmiddagen sov dom en kvart. Jag gick en runda och gick in och satte på kaffebryggaren och dom vaknade. Vill inte sova, vill vara med, skriker deras kroppar. Dom ålar fram och vi, slarvfamiljen, måste dammsuga hela tiden. Jag har skräck för att dom ska få i halsen och det gör det svårt att lämna dom och gå hemifrån, men ändå så har jag bestämt mig nu för att jag ska jogga på måndagskvällar när min son tränar innebandy. Så då gjorde jag det i måndags och sprang, för mig otroliga, 7 kilometer. Jag har en enorm träningsvärk, men det är det absolut värt.

Igår kom snön och pepparkakshuset byggdes och klappar slogs in. Och stora E frågar om det känns som att julen är här nu. Kanske, säger jag.

Ett möte

Igår skulle vi handla första julklapparna. Vi möttes på stan jag och min man och så kom vi på att E och S hade tandläkartid två timmar senare och ingen av oss hade ens ätit lunch. Vi åt en macka och lyckades få ihop i alla fall två julklappar. Sen gick jag och bäbisarna på bokhandeln och tittade och då kom ett gammalt fint par fram till oss. Åh vad fina sa kvinnan om bäbisarna. Är det tvillingar? Men så bra att du inte klär dom lika. Och hon berättade om sina barn. Hennes man i fin basker sa att åren upp till tre är dom allra bästa och man skulle vilja få dom att stanna i den åldern länge. Och så sa kvinnan god jul på dig vem du än är.

Och jag blev glad. Glad över värmen, orden, uppmärksamheten, åsikterna. Och så tänker jag på expediten på Kappahl som inte förstod varför jag skulle ha olika overaller till bäbisarna. Det var ju konstigt tyckte hon. Och hon var kanske 40 eller 50 år yngre än kvinnan på bokhandeln. Och då tänker jag på att förändringar kan ta olika lång tid. Och vad som är rätt och fel vet jag förstås inte. Men helt onaturligt känns det att sätta på mina flickor likadana kläder.

Blåsor

Jag har inte haft en bra dag idag. Jag har sovit alldeles för lite och oroar mig. För vad vill jag inte säga men som ett brev på posten kommer blåsorna i munnen. Tre, fyra stycken stora som kom som från ingenstans. Min son sa idag att han har ärvt dom där blåsorna. Fast jag vet inte det såg ut som han fått ett sår i munnen. När jag får så här stora på fel ställen i munnen så är det så svårt att prata. Därför, bland annat därför har jag längtat efter kvällen och tystnaden hela dagen.

Spegel spegel på väggen där

Jag tittade mig själv länge i spegeln idag och upptäckte att mitt ansikte såg konstigt ut. Vid ögonen var det inbuktningar på båda sidorna. Har lite svårt att förklara. Det såg riktigt konstigt ut. Jag försöker visa familjen och frågar om dom alltid har funnits eller om det är något som nyligen dykt upp. Ingen vet. Inte min man, inte barnen och inte jag.

Hur bra ser man varandra när man bor ihop? Inte så bra eller också så gör man det fast liksom insidan. Jag hoppas på det senare.

Detta fenomen, kan det vara åldern?

Lugn och fin dag

För första gången på många helger tänkte jag i morse vilken lugn och fin dag idag. Inget inbokat. Jag ska slappa. Och då går min man jour till klockan fem, vi fikade luciafika med grannarna halvnio i morse och klockan fem ska min dotter på kalas och vi har inte fixat present. Det är lätt att lura sig själv. Tillslut kommer verkligheten ikapp

Fina lucia

Jag kan tycka att det är konstigt att man kan ha 6 barn från 8 månader till 12 år och ändå inte få se något luciatåg. Faktiskt besviken.

Julstatus och trasigheter

Jag har inte köpt en enda julklapp. Och det gör mig inget. För så här är det varje år och annars brukar jag bli nervös av att det inte blivit av men nu accepterar jag det. Vi har däremot bakat lussebullar, pepparkakor, gjort sockerbitsslott. För att vara oss så är det mycket. Julklappar kostar pengar inser man när räkningshögen var enorm i slutet på november och saker gått sönder i en intensiv takt. Till exempel har diskmaskinen, tvättmaskinen, barnvagnen, vattenkokaren, cd-spelaren, datorn, elen, dragkedjorna på många jackor gått sönder och bilen blivit för liten och behövt bytas ut. Så har vårat år sett ut. Men nästa år då kanske inget går sönder. Men viktigast av allt är ju att alla små och stora människor här hemma håller sig hela både på in - och utsidan både fysiskt och psykiskt. Så då kan jag ta att prylarna inte håller.

Iphone

heter det visst. Och jag är pinsamt okunnig. Jag har tänkt så mycket tankar på sista tiden och velat skriva och nu är allt som bortblåst. Barn skriker, pratar, sjunger, nynnar och jag kan inte tänka. Bäbisarna utvecklas så mycket så nästan varje dag är annorlunda än den innan. Ester säger nu mamma och pappa, fast hon kanske inte precis menar det. Majken har länge sagt dadada papapa så det kändes som en lättnad när också Ester kom igång. Inte jämföra men svårt att låta bli.

Vintern lyser med sin frånvaro och jag känner en intensiv och påtaglig längtan efter den. Mår lite halvtrist i mörkret. Igår gick jag i alla fall på en riktigt lång promenad i skogen och förbi Gammlia, vårat museum med gamla byggnader. Och det var nästan jobbigt vackert med dom där gamla byggnaderna och en gran i mitten av den gamla gården med ljus i. För mig kommer alltid det där gamla vara vackrast.

Nu har vi dator igen. Den har varit helt trasig. 18 fel i hårddisken. Det blev nog en bra paus. Datorn är en tidstjuv det är jag övertygad om. Men jag har lånat min mans eyephone (heter den så) och läst lite bloggar i alla fall, någongång då och då.

Men nu hinner jag inte skriva något mer fast det nästan kliar i fingrarna för nu ropar Ester på mig. Kvällsropen när dom egentligen har somnat men vill ätat och äta.

Pizza, loppis och skönhet

Vi har ätit jätte tjock pizza till lunchmiddag på restaurang så då slapp vi laga mat på hela dagen. Fortfarande proppmätt fast då har jag ju drygat ut med lördagsgodis också. Fast jag gjorde lite mat ändå för jag hade kokat kikärtor för flera dagar sedan som kanske höll på att bli för gamla så det blev någon slags gryta. Men den får vi äta en annan dag. Vi skulle städa också idag men det blev kanske inte så mycket med den saken. Min man steg upp fem i morse och kunde inte somna om så han har somnat lite varstans idag, bland annat i en stol på Myrornas med Majken och Ester i famnen.

Vi hann alltså med en loppisrunda på Myrornas och ett till ställe. Jag köpte ett tyg med änglar, ganska barnsligt men sött ändå, en broderad bonad med Gud som haver.... I bilen började vi skratta för barnen såg arga ut när dom bad på bonaden. Kanske var det en darrig hand som hade borderat. Barnen köpte varsin bok, en köpte till och med två. Och så köpte jag en till julbonad som jag inte kan bestämma mig för om den är ful eller fin. Kanske mittemellan sa dottern E klokt. På det andra stället såg jag så klart ett fint skåp som jag ville ha. Min man himlade med ögonen.

Så det blev så klart inget skåp.

Skönhet i mitt hem skriker min kropp efter nu. Gammalt, nött och vackert gillar jag. Min man brukar säga att han gillar 60-talslyx och jag typ bondromantik. Resultatet är något, jag vet inte vad, men vi bor i alla fall i ett allt annat än lyxigt femtiotalshus. Byggt av en gammal sjökapten en gång i tiden.

Min önskelista

Jag önskar mig förutom en massa hälsa, kärlek, välmående en del materiella ting:

Ett jätte långt köksbord (som förstås måste få plats också)

En byrå till bäbisarnas kläder och plats för den någonstans här hemma

Lilla Åland stolar, vi har två och vill gärna ha till alla i familjen

En PH-lampa som jag inte trodde jag ville ha, men varje gång jag ser en så tycker jag ju att den är så fin, men dyr. Så jag bara önskar.

Plats för ett hobbybord i vardagsrummet där spelen och symaskinen ska bo och hela familjen tillsammans ska sitta istället för framför TV:n.

Ett rött bokskåp från IKEA inte för att vi behöver men bara för att det är så fint.

Såna där graningekängor att vandra i med tvillingvagn. Var köper man såna? Ni vet dom har som plast eller nått liknande nertill och skinn på skaften.

Ja tomten det här min önskelista. Bara så du vet.

Glad

blir jag just nu för att min tolvåring har tid att ligga och mysa under en filt med mig på soffan på kvällen.

Gråt

Jag hade en gråtdag igår. Det började med den där dödsannonsen som gjorde mig så ledsen och sen var det radiopsykologen och då grät jag. Jag grät över kvinnan med socialfobi som ville ha hjälp och jag vet inte hur gammal hon var. Men hon sa att hon hade sökt hjälp någongång mellan 30 och 40 och det verkade som att det var ganska länge sedan och hon behövde fortfarande hjälp. Ett helt liv nästan eller ett halvt har hon haft den där rädslan och blygheten. Jag blev så ledsen.

Jag har varit fruktansvärt blyg som barn och extremt blyg under gymnasieåren. Tyckte att min röst lät konstig och trodde att allt jag sa kanske var fel. Hemska år och det fortsatte till ungefär 25-års ålder. Flera knutar löstes upp. Jag vet inte varför. Men jag träffade i alla fall min man då och jag fick barn.

Jag blir så ledsen om någon har haft så där så mycket längre än jag. Tycker att det låter helt fruktansvärt. Kan känna mig så där rädd än idag men för det mesta går det bra. Och som radiopsykologen sa så har man en viss grundpersonlighet och kan inte förändra sig helt och hållet, men man kan ha ett realistiskt mål att må mycket bättre och klara mer än man har gjort tidigare.

Ja och sen blev jag ledsen när jag var på cellon med dottern för den är på en gymnasieskola här i stan. Det var fullt av kreativa gymnasister där fast det var sen eftermiddag för dom var kvar och såg på någon teater. Det är en sån där gymnasieskola där alla estetiska program finns. Då började jag tänka på min gymnasietid som jag tyckte var öken och hemsk. Blev ledsen igen.

Men däremellan var jag väl som vanligt men ibland krävs det inte så mycket för att man ska halka över på sorgsensidan en hel dag.

Aha

När jag skrev, vardag den som intresserar mig mest var det som att jag fick en aha upplevelse. Det är ju så det är. Det är därför jag är som jag är. Mycket lite vetenskap och mycket vardag så funkar jag. Förstod plötsligt mig själv lite bättre.

Sorgligt

En del människor sätter spår. Man glömmer dom aldrig och tänker på dom ibland. Jag såg en dödsannons i tidningen i morse och blev ledsen. Min först chef i bibliotekarieyrket hade dött. Bara 72 år. Alldeles för lite. Med henne kunde jag prata barn länge. Hon hade fyra, precis som jag på den tiden, men hennes var vuxna och hon hade många barnbarn. Hon satt på så mycket klokhet och vishet. Om vardagen, den som mest intresserar mig.

Jag tyckte så mycket om våra samtal och jag önskade att jag hade jobbat längre med henne. Nu tänker jag på hennes familj och hur himla tomt det måste kännas.

Dyrt

När man är många blir det dyrt. Så är det börjar jag förstå. Jag är lite trög när det gäller pengar och inte alls ekonomisk. Men så sakta men säkert börjar det sjunka in att vissa saker med stor familj blir riktigt dyrt.

Vi har bokat en resa till fjällen under sportlovet. Som en riktig familj, säger min man lite skämtsamt och lite allvarsamt. För vi brukar ju faktiskt inte åka till fjällen och särskilt inte en hel vecka. Och ibland känns det som att alla andra...Men så vet jag ju att det inte är. Det finns många som aldrig skulle ha råd.

Och vi tyckte att stugpriset för en vecka var okej, lite dyrt men okej. Vi bokade och sedan kollade vi på det här med liftkort. Oj oj oj. Vi ska förbereda och laga maten hemma innan. Vi tar med boken, kortleken och pulkan om det kanske inte blir skidor varje dag (blir kanske lite billigare).

Och sedan hur man löser det praktiska med 6 barn, varav två bäbisar, två då åttaåringar, elvaåring och tolvåring vet jag inte. Men vi tror att vi ska klara det.

Spelhaj

Jag och äldsta dottern har hittat ett gemensamt intresse nu: Vändtia. Det hinner även en dubbelammande 6-barnsmor med på kvällen i soffan eller på köksgolvet. Kommer ihåg ett kortspel som jag gillade när jag var liten och jag tror att det hette Spader dam. Någon som minns hur man gjorde för det gör inte jag?

Igår hände något magiskt en liten M kan klappa händerna. Med spretiga fingrar klappar hon hela tiden när hon sitter i en slags buddaposition.

Och Ester är förstås inte sämre även om hon inte kan just det.

Om en måndag

Skulle vilja skriva något intressant men är tyvärr liksom tom. Inte ledsen eller så bara lite tom på tankar och uppslag.

Tankar just nu är på bäbisarnas mat. Jag ammar dom fortfarande en hel del och det vill jag fortsätta med bara jag orkar och dom vill. Men till lunch äter dom mos av grönsaker och till kvällsmål gröt. Nu håller jag på att fundera på det här med kött. Ska jag börja med det nu kanske ? Dom har ätit sin kokta morot, palsternacka och potatis ett tag nu. Men vad himla konstigt att plötsligt börja ge sina bäbisar kött. Har det känts så här konstigt med dom andra? Kött känns så himla vuxet och morotsmos så himla rätt. Jag lånade i alla fall Mosboken av Johanna Westman igår för att få lite inspiration.

Det känns som att när jag inte äter så tänker jag på mat eller läser om mat. Lite småfixerad är jag. Borde i alla fall sluta köpa kokböcker, har ju så det räcker ett helt liv.

Och sen tänker jag på livet hur det bäst levs och upplevs. Hur lever man för dagen och för vardagen?



Och så tänker jag på en kopp kaffe. Och att min son igår sa att Majken är lik Erik Hamrén och det var faktiskt väldigt roligt sagt och fint för han älskar ju fotboll.

En söndag

Jag och yngste sonen for iväg och åt en macka på stan i gråheten. Ester fick faktiskt hänga med i bärsele för att jag fortfarande tycker att det är svårt att åka ifrån dom. Vi hade det mysigt i gråheten och regnet. Vi lånade böcker, gick på apoteket och tittade på spel till wiiet, men bara tittade. Och sist så skulle vi köpa en present till grannflickan, men när jag skulle betala så saknades mitt visakort och mitt körkort. Puts väck.

Ingen present och inga kort så vi åkte hem. Jag ringde till bibblan och tänkte att kanske korten ramlade ut när jag tog upp lånekortet. Hon som svarade skulle gå och kolla på golvet kring låneautomaterna. Det dröjer innan hon kommer. Men hon säger då att en låntagare på bibblan hörde vad hon pratade om i telefonen och säger då att han sett några kort i en papperskorg. Det var mina kort visar det sig.

En dag som denna borde man kanske köpa en lott eller bara vara glad åt att allt ordnade sig.

Ett glatt ögonblick

Igår blev Majken och Ester överlyckliga av att se varandra. Men gud vad är det där för kul typ, kanske dom tänkte. Jag måste känna lite, nypas lite och dra lite så blir det ännu roligare och det blev det också, tills dom blev tlötta och måste snova.

Så barnsligt pratar vi här hemma just nu.

Om högklackat

När jag var liten så älskade jag att prova högklackade skor. Såna som jag älskade fanns inte hemma hos mig men hos en kompis. Hennes mamma hade jätte många. Min mamma hade också högklackat men inte rätt sorts. Och så drömde jag om ett par cowboyboots. Det hade min kompis och flera andra och hur dom lät när man gick i snön älskade jag. Det där underbara knarret. Och så ville jag mer än något annat ha hål i öronen. Nej sa min mamma, du kan få nickelallergi. Hur många nätter jag drömde om att jag gjorde hål i öronen vet jag inte så många var det. Ytliga drömmar men dom var mina. När jag var 15 gjorde jag hål helt i smyg. Och sedan efter tag ytterligare några till hål för nu kunde jag inte få nog.

Idag sitter jag här. Jag har aldrig några smycken, inga örhängen och jag äger inte ett enda par högklackade skor. Det är helt sant och jag förstår inte hur det gick till. Fast när jag var liten så var jag till Göteborg en gång. Kanske var jag 10 år och jag såg en tjej (vuxen tror jag eller trodde då i alla fall) med sandaler, lite utsvängda stora jeans och en sån där broderad blus (lite indisk) och långt rakt hår. När jag såg henne förstod jag hur jag ville se ut. Jag ville se så där enkel, bekväm och intressant ut. Samtidigt drömde en annan del av mig om högklackat, smycken, smink.

Vad blev det ja det blev ju inte alls det ena men kanske lite det andra. Men vi var på Mc donalds i helgen, jag och barnen och vi satt i rad på ena sidan av ett bord och mittemot oss satt en annan familj. Dom var fyra i sin familj och mamman var verkligen utsmyckad med diadem med stor blomma i. Hon hade ett sånt riktigt brett stretchigt bälte i midjan på en blus, enkort kjol, fin kappa och så hade hon shoppat. Hon hade köpt fina hårspännen till flickan som hon ville ha i håret direkt med den där figuren på som jag nu tappade namnet på, men som är jätte populär. En katt tror jag att det är. Och så spillde flickan på sin vita kofta och mamman blev väldigt bekymrad över detta.

Och jag satt mittemot och blev sorgsen. Sorgsen över att mina barn hade tovigt hår och att dom inte hade en mamma som engagerade sig tillräckligt i dom små detaljerna. Och jag blev till och med ledsen över att jag nästan inte ens hade brytt mig om dom hade spillt på sin fina vita kofta.

Så var jag där igen, i kluvenheten.

Jag känner inte alls överlägsenhet eller förakt mot att bry sig om sitt yttre och att göra sig fin, jag känner faktiskt avundsjuka. Det finns som en kärlek i omsorgen om detaljer som jag inte riktigt tycker att mina barn får.

Hur kan man snöa in på sånt här vet jag inte, men ibland så gör jag det. Och så hörde jag på radiopsykologen igår och det är ett helt fantastiskt program. Och en kille som var 27 ringde in igår och han hade problem med att bestämma sig. Beslutsångest. Ett exempel var inne på klädaffärer när han skulle köpa kläder. Då började han alltid tänka: Vem är jag? Vem vill jag vara? Plötsligt så handlade hans klädval om identitet.

Jag känner igen mig.

Att säga nej eller nästan

Jag skulle till vårdcentralen och göra om boeltestet med Ester eftersom hon bara "nästan" klarade det. I morse gick jag och lämnade sjuåringarna nio för dom har sovmorgon på torsdagar. Då hade Majken och Ester varit vakna några timmar så det var sovdags. Dom somnade när vi gick från skolan så då tog jag en sväng till Konsum och sedan hem igen. Nu hade dom sovit en halvtimme och jag gick in för att baka bröd. Då vaknar Ester ute i vagnen och jag rullar den för att hon ska sova vidare. Det gör hon inte. Ester uppe och Majken sover. BVC halv tolv och innan dess ska dom få lunch och hur trött kommer Ester att vara halvtolv och sedan klockan tre till cellon med dottern som missade sin tid i veckan och fick en ny igår av sin otroligt snälla cellofröken. Jag orkar inte. Ringer till vårdcentralen, men där svara ingen. Ringer till tidsavbokning och får dåligt samvete för att jag inte orkar. Jag som gör fast jag inte orkar. Så på tidsavbokningen ska dom lägga en lapp till min sköterska så jag kan få prata med henne och förklara. Hon ringer inte klockan går. Jag ringer till min man och han säger att boka bara av tiden. Nä jag vill inte, jag vill förklara varför. Jag väntar, men ingen ringer så då ringer jag upp tidsavbokningen igen och säger som det är att jag kommer inte. 11.25 ringer sköterskan upp och vi bokar in en ny tid och hon är inte arg. Ingen är arg och jag mår bra för att jag ställde in. Jag tror jag lärde mig något idag.

Var tydlig mot andra och dig själv. Säg nej ibland för det är helt okej, oftast i alla fall. Och kanske något mer också måste bara fundera lite mer.

På

väg ut men vill bara säga att jag inte alls är kompis med det där himla plättjärnet. Det var ju svårt ju. Kunde knappt vända dom rackarna och dom brände fast och min man fick ta över.

Hemma igen.

Dom är hemma nu efter några dag i Barcelona. Deras hotell låg i riktigt skumma kvarter tydligen och min son var riktigt rädd på kvällarna när dom skulle ta sig till hotellet. Redan första kvällen efter fotbollsmatchen när dom skulle försöka hitta till hotellet så kom det fram en påverkad man till min son och började ställa frågor, bland annat vad han hette. Simon svarade han då. Det heter han inte kan jag ju säga, men däremot hans kompis han har haft från tremånadersålder. Det var lite kul, tyckte jag. Och så tyckte jag att det kändes ganska bra att han kunde komma på det i den situationen. Hade det varit jag i samma ålder hade jag börjat gråta eller springa skulle jag tro.

Men nu är dom hemma fast ändå inte för min man är på jobbet och resten på skolan.

Nattmål

Dom äter på nätterna många gånger nu, det brukar mest vara Majken men när pappan i familjen varit borta så äter också Ester på natten. När jag klev upp i morse så gjorde det ont i hela mig. Kroppen värker av tröttheten, men trots detta lyckades vi komma iväg till skolan och jag och bäbisarna tog oss till och med till coop och handlade lite som blev dyrt ändå för jag såg ett plättjärn och bara ville ha. Ett äkta plättjärn ska väl finnas i varenda hushåll. Nu finns det ett i vårt. Och tvillingarnas friluftsdag på fredag är räddad för jag tror dom blir lyckliga över att få ta med såna där små plättar. Jag är sugen redan nu men jag vill bara ha en massa sött för att jag är så trött.

Sova nu

Jag ska absolut gå och lägga mig nu och ändå inte. Måste släcka alla lampor, kolla spisen flera gånger, dra i dörrarna några gånger för att se att dom verkligen är låsta och så måste jag fundera på om det är okej att lägga sig fast allt är huller om buller. Och då menar jag allt. Och då när jag frågat mig själv blir svaret helt klart ja för jag är ju trött. Min trötthet är inte att leka med. Är man trött så är man. Imorgon kommer min man och son hem. Längtar lite lagom. Och vi klarar det ganska bra fast inte en dag längre skulle jag vilja att deras resa är. Jag behöver en 12-årig son här hemma och en 42 årig man här hemma. Så är det.

För

att förnya mitt bloggande så döpte jag om min blogg precis. Helt oväntat och otippat även för mig själv. Men har man sovit som en kratta några nätter och känt sig lite grå så händer såna här grejer.

Tillsammans är man mindre ensam

Jag hade en sån där besöksräknare en gång i tiden och det var lite kul för då kände man sig lite mindre ensam när man såg att några faktiskt läste lite på bloggen ibland. Men det som faktiskt var himla konstigt var att när jag åkte in på förlossningen och kom hem igen så hade den slutat funka. Som om det inte var meningen att jag skulle ha någon, tänkte jag då. Och nu känner jag att jag nog nästan inte har så många som läser här alls. Och spelar det någon roll då? Kan inte bestämma mig för om det gör det. Samtidigt om ingen läser har jag ju inte någon att bolla idéer och tankar med så visst spelar det roll. Men jag skriver så mycket för min egen skull för att jag verkligen vill uttrycka mig i ord. Så jag fortsätter ändå och hoppas att någon tittar in ibland och har något att säga mig och jag har någonting att säga dom.

Men det är klart visst vill jag ha läsare. Så är det förstås helt ärligt för tillsammans är man mindre ensam. Och det är också en helt fantastisk bok som jag tycker att jätte många ska läsa.

Jag

tycker att det är mycket alkoholromantik överallt. På facebook, på TV, bland folk i största allmänhet. Jag tycker det skulle vara lite mindre sånt. Det finns en baksida. Tycker fortfarande programmet Kysst av spriten är så bra och det väcker mycket tankar. Nu sist en kvinna som drack för mycket när barnen var små. Inte så romantiskt, alls. Snarare ensamt, skamligt och väldigt sorgligt. Hon blev nykter själv en dag när allt hade gått för långt och det var nu nio år sedan och hon var rädd om sin nykterhet. Jag tyckte att det var fint sagt. Nu på föräldramötet i min sons klass (årskurs 6) handlade det både om alkohol och nikotin. Det kan kännas tidigt men min man som var där tyckte det hade varit så bra. Och min son är eld och lågor och tänker inte börja röka eller dricka. Men hur låter det om några år? Hur kan vi göra så att barnen faktiskt inte börjar?

Fredag

är ju faktiskt en helt vanlig dag. Förväntningarna på en fredag är lite för stora. Fredagsmys är trevligt, men inte allra mysigast i världen och är det bara jag som är som tröttast på fredagkvällar? Som somnar på sängen när jag ammar vid nio och kommer upp sömndrucken en timme senare och funderar på om jag ska vara vaken en stund till eller sova vidare.

Jag tycker att fredag är bra men mycket annat som är bättre.

Min son och man ska åka utomlands alldeles snart för första gången för min son och inte för första gången för min man. Han har ett pass nu min son och han ska åka ut i världen och jag är så orolig. Sånt här är jobbigt för mig. Det här är ett problem jag har att släppa taget. För något år sedan hade det överhuvudtaget inte gått p.g.a. mig. Men även jag har förändrats och nu tror jag att det ska gå. Dom ska till Barcelona och se på fotboll och äta på restaurang.

Pass, pengar, väska, flygplan, taxi, vilse, våld. Vad mer kan man oroa sig för när man åker utomlands. En återkommande mardröm jag har är att vi ska åka utomlands och vi har inga pass. Jag har inte varit utomlands på 15 år men drömmen återkommer.

Bäbisarna

sover så korta pass nu och allt krånglas till. Haft små ärenden, lite umgänge, planering av klassaktivitet, fiolträning och liknande den här veckan och bäbisarna hänger med men vaknar direkt man går in eller stannar bilen. Jag måste tyvärr rensa bort lite grejer ur mitt liv så dom sover lite mer. Två bäbisar som är halvtrötta tillsammans med en halvtrött mamma funkar inte bra.

Rapport

om Majken och Ester. Igår var det dags för Boeltest och det gick bra även om jag fick svara nej på om dom satt stadigt. Nu tyckte i och för sig min vän att jag varit snål och borde ha sagt att dom satt stadigt för det tyckte hon att dom gjorde idag. Men rätt som det är tippar dom och får ont. Dom skrattar mycket och ibland använder Majken skrattet som inte är likt någon annans. Ibland händer det till och med att folk tittar lite extra på henne för att det där skrattet är lite speciellt. Jag säger lite för jag är hennes mor. Någon annan skulle kanske säga mycket speciellt eller rent av konstigt men så säger inte jag. Faktiskt. Jo och så hörde inte Ester en av dom tystare plingorna med ena örat så nu måste vi göra testet. Tredje barnet som fått göra om det. Men hittils har alla hört bra så jag håller tummarna. Dom står upp i krypställning, dom sitter och skrattar åt varandra och tycker att dom är fantastiska, dom äter morot, potatis, palsternacka och gröt.

Dom är så fina och dom är mina.

Idag en bra dag

Vi har haft en fin dag idag. För att en dag ska vara det så vill jag att den ska vara det ändå till kvällen och jag tror att vi har lyckats. En seger för mig är att min man skulle på föräldramöte och jag skulle ta hand om bäbisar och läsa för sjuåringarna, tova ut tovorna och lite annat alldeles själv och jag klarade det. Inte minsta kris inom räckhåll. Jag känner mig stark idag. Kanske att min man kan börja i sin kör snart i alla fall. Vem vet.

Vänt sängen

Vi har så trångt i vårat sovrum . Vi har en dubbelsäng där för närvarande jag och bäbisarna sover, en extrasäng där min man och barn som kommer på natten sover. En spjälsäng där vi har kläder i drivor och så lite annat smått och gott har vi klämt in i rummet.

Men nu har vi vänt dubbelsängen så den står med ena långsidan mot en vägg så inte bäbisarna kan ramla ut. Jag ligger ytterst och när jag ammar dom på nätterna så ammar jag en uppe vid huvudkudden och så den andra nere i fotändan då hamnar dom alltid på insidan. Nu fick inte extrasängen riktigt plats så nu sover min man på en madrass på golvet. Jag tror att han känner sig så där. Men han tror att han ska sparka på bäbisarna nu när dom blivit större och rör sig så mycket i sängen.

Och jag tänker att kanske bäbisarna sov extra dåligt i natt för att vi vänt sängen för dom kanske är precis som jag som trivs bäst att sova på exakt samma ställe jämt. Min man har någon gång föreslagit att vi ska byta sida i sängen. För mig känns det som att byta värld. Aldrig vill jag det. Och nu ve och fasa har vi flyttat hela sängen och jag måste nyorientera mig och bäbisarna.

Om söndag

Smekmånadersfasen är över och bäbisarna sover inte längre jätte bra på nätterna.Känner mig inte utvilad när jag vaknar. Och det har jag faktiskt varit i flera månader med några undantag. Surmamma har jag känt mig lite som under höstlovet fast samtidigt närmamma. Det jag måste undvika är för många timmar inomhus. Jag känner att jag förvandlas till något grått och dammigt om jag inte får frisk luft. En sådan dag gick vi ut i skogen som ligger alldeles bredvid vid fyratiden och jag kände hur livet återvände. Så jag ska inte glömma bort att gå ut. Jag måste komma ihåg det när gråheten kommer.

Igår när vi hade varit och storhandlat, 2 vuxna och fyra barn, i trängseln så var vi trötta när vi kom hem. Vi tog oss en kopp kaffe i köket, packade upp, ammade och så gick jag in i vardagsrummet och tyckte att allt var så fint. Ljuset, rummet, soffan, stöket.

Ibland glömmer jag att se på mig själv och min omgivning med kärlek, men ibland kommer jag ihåg det.

Sedan skulle jag ju kunna berätta om konflikterna med en tolvåring med ny, dyr mobil och ett hav av kompisar men jag väljer att avstå för jag har bestämt att nu måste vi prata med varandra istället för att kivas.

Sju månader

Majis och Essis och allt dom kallas blev sju månader igår. Och dagen till ära var vi på badhuset på kvällen och dom fick doppa fötterna i pluppbassängen (den minsta bassängen).

Nu tar vi helg.

TV

Såg ett program om riskförlossningar igår. Ni vet ett sånt där amerikanskt där en sån där röst pratar så man ska bli rädd alternativt skräckslagen. Och det blev jag. Hela tiden ropade jag men ta ut barnen då. Det var trillingar, tvillingar, ett barn med en tumör i lungorna, mamma med havandeskapsförgiftning i tjugonionde veckan och ett barn som föddes i vecka 26.

Och har jag verkligen vågat föda barn, jag som är så rädd av mig. Och tvillingar två gånger. Hjälp det verkar ju hemskt farligt.

Men en sak som jag också såg mellan tårarna var att föräldrarna såg väldigt lyckliga ut efteråt. Och det är väl därför man gör det.

Höstlov

tar lite på krafterna. Ändå har vi det bra, men ibland drabbas jag av sån stress. Speciellt när alla pratar eller skriker samtidigt. Men ibland är det så, rätt så ofta faktiskt , att alla vill något exakt samtidigt.

Något nytt i vårt liv är att nu hjälps alla åt varje dag. En liten människa gör sallad, en annan lite större kokar makaroner, en riktigt stor som är jag bränner brunsåsen, en som älskar köttbullar fixar dom, två stycken väldigt små biter på olika spännande saker, en anna nstor människa fixar plocka bort i köket. Ja så är det hos oss nu.

Det stavas hjälpas åt.

När

jag läser det jag skrivit om Christer och inga fler barn tåras ögonen. Herre gud jag är inte klok. Ernst, min son sa i morse nästa gång vi får tvillingar så...

Brukar era barn säga så?

Ibland känner man sig som en unik familj.

Kan man få ett barn i taget?

Kan man ha enkelvagn?

Kan man ha en lagom gravidmage?

Kan man ha lagom gravidtrötthet?

Kan man ha tillräckligt med famn?

Kan man ha tillräckligt med tålamod?

Kan man ha tillräckligt med plats?

Om min kompis Christer

Jag brukar tänka på Christer Fuglesang ibland. Från olika vinklar. En vinkel är utifrån hans familj och hur dom känner när pappan och maken åker upp i rymden. Känns det bra för dom då? Men på sista tiden har jag tänkt på hur det känns nu för honom när han inte ska få åka till rymden mer. Som jag har förstått det så blir det inte fler rymdresor för honom nu. Känns det fruktansvärt tomt då? Han har väl strävat efter dom där resorna ett helt eller årminstone ett halvt liv och nu så är dom över.

Känns det som när man nog inte ska få något fler barn? Kan det vara så? Det är det kanske bara Christer som vet.

Jag

önskar att jag hade bättre minne. Komma ihåg när barnen säger saker så där exakt. Blir irriterad på att till exempel min ena sjuåring E varje dag säger dom mest fantastiska saker och jag bara glömmer vad det där fantastiska var. Och han är en hejare på att ta hand om Ester och Majken också.

Så lite tomhet

Ibland drabbar mig en sån där märklig tomhetskänsla. Rätt som det är mitt i magen och så känner jag mig lite fången. Tänk att man kan känna så fast man har en sån fantastisk familj. Jag blir förvånad, men idag kom känslan. Vi håller på att beta av "göra en sak ensam med var och en av storbarnen". Efter att jag och 10-åringen gjort det idag kom den där känslan. Jag tog inte av mig jackan eller skorna satt bara där i köket. Och min man frågade vad det var. Och jag sa inget. Men så kom jag på mig själv med att det var den där känslan som kommit. Himla känsla. Och varför kom den?

Kan det ha varit att allt vi gjorde gick så snabbt för att vi skulle hinna innan bäbisarna ville äta. Vi åt lunch, kollade på vinterskor, lämnade in låneböcker och lånade nya och sen hem igen.

Och den här känslan är väl bara helt normal och så men det var länge sen den slog klorna i mig. Nu försöker jag ta mig ur klorna. Snart blir det godis. Och alla barnen är hemma och det är lördagkväll. Lite konstigt faktiskt.

Ingen liten lort

Genom att vara modig har jag nu hittat en sjubarnsmamma som jag brevväxlat lite med på facebook. Jag är så glad och tänk om jag skulle vara modig lite oftare. Hon är klok och jag känner verkligen att jag behöver inspireras.

Mina bäbisar är mindre förkylda nu men fortfarande lite mer famniga, men jag tror det är åldern.

Tänk att några ord kan betyda så himla mycket. Slutar aldrig att förvånas över orden och samtalets makt.

Först

var det en ganska dålig dag som blev en lite bättre dag som sedan störtdök och bli helt tokigt dålig. För att faktiskt sedan bland trassliga tovor, röda öron, vaxat hår, disney channel, bajsiga blöjor, pasta med skinksås landa ganska mjukt och fint.

Idag

har mina två yngsta flickor skrikit hela dagen. Nästan.

Händer grejer

Herre gud nu händer det grejer. Dom är på ett ställe och när man tittar dit igen är dom på ett helt annat. Bäbisarna rör på sig. Nu måste här anpassas. Köket måste dammsugas varje dag så dom inte får något i halsen.

Dom ylar och skriker och skrattar. Över ett halvår är dom nu. Igår blev Ester överlycklig när hon fick se Skrållan, katten, hon skrek och klappade men efter ett tag fick hon nypgreppet och då gick Skrållan iväg.

Sortering

Idag har min man tagit ledigt och vi är hemma och sorterar. Han har precis kört iväg en jätte stor påse och kanske fyra mindre till Emmaus.

Ester har fått en hemsk hosta och jag är orolig. Men hon har inte feber, inte än i alla fall. Men det blev inget bäbisbokprat men det gjorde inte så mycket för nu får vi ju sortera istället.

Förutom

att vagnen har gått sönder så har jag haft en fin dag. Fikat med en vän och sån tur att alldeles nära henne har dom ett konditori och där kan man handla både det ena och det andra. Och det gjorde vi på rea för det var gårdagens och ännu godare. Vi kom fram till att gårdagens mackor alltid är dåliga men gårdagens kakor ännu godare.

Och så heter det Ullas konditori. Och här där jag bor finns i vårat lilla centrum tre pizzerior , en spelbutik och ett konsum. Vill nu istället, eller också, ha ett litet konditori.

Trasig

Idag gick vagnen sönder. Faktiskt så gick den av. Jag som är beroende av den. Så in på blocket och hitta ny fort.

Om

en soppa som jag läste på bloggen fredag hela veckan, tror jag den heter i alla fall, måste jag tipsa. Den har blivit en favorit hos oss. Koka grönsaker i grönsaksbujong, igår blev det broccoli, lök, potatis och så röda linser. Och så mixa och igår satte jag i lite meze yoghurt, salt och peppar mot slutet. Hur enkelt som helst och hur gott som helst. Oj vad gott sa barnen om en soppa och det säger dom inte så ofta. Om en soppa.

Tomrum

Jag känner ett tomrum och det är att jag inte känner någon annan familj som också är så här stor. Vill gärna göra det. Varför vet jag inte. Men kontrasten mellan att ha kanske två barn och 6 stycken är så stor och jag skulle behöva någon att sitta och fika med som har det ungefär som jag. Är det för mycket begärt? Ja jag tror det. Läste precis i Aftonbladet att ungefär 16000 kvinnor i Sverige har 6 barn. Så dom finns. Gäller bara att hitta någon med många barn nära som jag också trivs med. Är det för mycker begärt? Kanske lite, men ändå. Jag hoppas på det i alla fall.

Det är en fin frostig morgon med bäbisar som håller på att bli förkylda. Men måtte det vara någon lindrig variant.

Vad

ska jag shoppa nu då. Min man är på jobbet och bäbisarna sover. Jag funderar på handdukar från Gudrun Sjödén och en byrå, ett skåp och en bänk från Ikea.

Eller ska jag dricka en kopp kaffe istället. Det är lite billgare även om det är ekologiskt och rättvisemärkt.

Apropå det så vill jag att någon motiverar mig att köpa russin som är ekologiska när dom kostar mer än dubbelt så mycket än dom "vanliga". Är det bara här i min stad som det skiljer sig så mycket. För mycket, tycker jag. Bananer, morötter, kaffe, mjölk och ägg köper jag alltid ekologiskt och ibland rättvisemärkt (kaffet och bananerna) men allt det andra funderar jag över och gör lite olika med. Jag känner helt enkelt lite efter hur rik jag känner mig för tillfället. Alltså inte rik på barn utan pengar.

linus på linjen

Min man tycker att Majken är lik linus på linjen och jag är benägen att hålla med. Gnällig i stolen, i vagnen, på golvet och överlycklig, totalt sprudlande när hon får stå. Hon prövar skrattrepertoaren också har har just nu fastnat för nått som mest liknar hundflås. Hur kul som helst. Ester är lugn som vanligt men vill så klart också stå och sitta i famnen helst. Och så blir hon så glad av hår särskilt syrrans och nallens hår. Då skrattar hon glatt. Igår var vi på badet, alla utom storebror, och där trivs vår familj. Fast Majken och Ester tycker så där än så länge för dom har inte fått bada där än.

Shopping

Har jag blivit nätshoppare nu? Häromdagen beställde jag två böcker från ad libris och idag fyra blöjbyxor från Imse vimse.

Natt

Man kan säga att våra bäbisar sovit hela nätter sedan dom var pyttesmå. Eller ätit en gång framåt morgonkvisten. Sedan några nätter tillbaka äter dom två gånger var. Jag känner mig oerhört mosig och tänker att jag borde börja med gröt på kvällen och samtidigt skulle jag vilja vänta ett tag till. Jag har börjat med lite morot och äpple men ammar fortfarande fullt. Vill amma länge och är lite rädd för att börja ge dom gröt. Men samtidigt så klarar jag nog inte tröttheten som följer med all amning på natten. Eller så väntar jag några dagar till och ser om det här är någon tillfällig idé dom fått. Samtidigt också och det är ju lite konstigt.

Ordning, oordning, ordning, oordning....

Ett återkommande tema i mina tankar. Ordning och oordning. Jag har alltid haft oordning inne i mig och runt omkring mig. Konstigt då att så många av dom jag känner har sån ordning. Dras jag till det motsatta? Men så det där med att fundera över det här tar mycket tid. Är det bra använd tid? Absolut inte. Varför kan inte jag stå för den här som jag är? Andra står ju för sin ordning då kan väl jag jag stå för min oordning. Ska tänka på det där ett tag till men känner att det är ditåt det lutar. Alternativet är att alltid känna sig dålig, slarvig, misslyckad. Hela livet. Och det är ju egentligen inte ett alternativ.

Jag fick Family living häromdagen. Fick en prenumeration i julklapp av min man. Blev så där lagom irriterad över repotagen. Som om jag inte bara skulle kunna låta bli att läsa. Men irritationen gäller bland annat ett par systrar som delar hus, tvillingar, fint repotage egentligen. Men ingenting handlar om tvätten och förvaring som på något vis min vardag handlar jätte mycket om. Och sen det här med kändisar och deras hus på Gotland och lägenhet i Vasastan och hus lite varstans. Tycker att det är jobbigt för det är så långt från verkligheten för så många. Och ändå vill jag hålla på att läsa, titta och vilja ha.

Och slutsatsen är att jag funderar lite till. Klippte ner Humlen idag fast mest för att jag var arg på något annat. Och rullade ihop vardagsrumsmattan som ska på kemtvätt för den har det spillts på ett bra tag nu och droppen var väl häromdagen. En halv kaffekopp spills ut. Min man kommer hem och långt senare frågar han om någon kissat på mattan. Nä, säger jag, det är bara kaffe. Ja ha, säger min man. Och sen gör vi inte något åt det. Min mamma skulle gråta om hon läste det här.

Men nu har jag rullat ihop lortmattan och ska skicka den på kemtvätt och det är ju inte ens miljövänligt.

Kort nödvändig information

Bäbisar helt slut efter bäbisbokprat och jag steker pannkaka till mig själv och äter fyra stycken med hallonsylt och keso. Det här ska inte barnen få veta.

Lyx

Idag dags för bäbisbokprat. En lyx vi unnar oss fast det innebär bök och stök med tid att passa, vagn in i bilen, vagn ut ur bilen, vagn in i bilen och vagn ut ur bilen inom loppet av en timme ungefär, eller en och en halv. Favoritboken är Mu säger kossan.

Var så trött igår så det var hemskt. Majken hade ätit några extra gånger på natten innan. Tröttheten slog till direkt. Jag har inga fiffiga lager att ta av.

Men i natt sov vi bättre. Tack och lov.

Oro del 100 eller nått

Jag har ju oroat mig för den där influensan, sedan oroat mig mindre och för ett tag nästan inte oroat mig alls. Nu läser jag på en annan blogg som jag vet har sitt fäste i Umeå att på skolan där hennes barn går har det konstaterats svininfluensa och jag känner nu hur orosklumpen börjar växa.

Jag har bäbisar som är under två år alltså i riskgruppen. Himla vaccin som aldrig dyker upp. Himla oro som alltid dyker upp. Jag vet att sån här stress som jag lider av inte heller är bra för hälsan. Men den får jag bara leva med.

Vi hade i alla fall en fin dag igår. Det flöt. LIvet.

Rörd

Igår var vi på storbarnens skola för dom har haft temavecka och då avslutas den med en massa grejer som kafé, filmvisning, sång, teater, stöta kula, hoppa höjd, grilla bröd och annat. På två timmar ska jag tillägga. Vi hann inte många saker. Men min dotter hade haft bagarstuga hela veckan och serverade i kaféet hela kvällen. Vi var tvungna och sätta oss vid rätt bord där hon skulle servera. Hon sprang runt med brickan i högsta hugg och tog upp beställningar. När hon kom till oss så skrev hon upp vad vi skulle ha på en liten lapp med sin vänstra hand för hon är ju vänsterhänt. Kommer då på mig själv att bli rörd över den där lilla lappen och vänsterhanden och det faktum att allt vi ville ha inte fick plats på lappen så min man ändrade sig och tog samma som jag för då fick ju allt plats.

Sedan rusade vi till aulan för att se sonens och hans kompisars dokumentärfilm på 5 minuter. Blir rörd igen.

Och sen blir det vardag och rördheten försvinner och ersätts av allt möjligt som bortappade nycklar, hjälmar och annat.

Regn och sång

Det regnade ordentligt när vi gick upp i morse. Och jag känner hur jag trivs inomhus då. Och vad händer, jo nu skiner solen förtvivlat intensivt. Och det är klart att det är fint och bra och bäst. Men hemma och inne trivs jag bäst när det regnar.

Nu vaknar Ester. Jag hör hur hon vrider och vänder sig. Jag har upptäckt hur mycket dom gillar sång. Man kan oftast bota lite ledsamhet med lite sång och man kan få särskilt Ester att till och med skratta om man får för sig att vissla en liten melodi. Synd att jag är rätt dålig på att vissla annars skulle jag göra det nästan jämt. Eller kanske inte men ganska ofta i alla fall.

Solfrost

Bäbisar sover i solfrost. Kallt och soligt. Samtidigt. Tänker att jag har det bra. Att mina barn är så fina fast det alltid är något med någon. Någon ledsen där, någon arg där, någon förtvivlad där. Men jag ska ju kanske inte dras med utan försöka vara lite stark ibland. För hittils har det ju alltid blivit bra efter ett tag. Tänka bra tankar handlar mycket om. Inte tänka oj vad smutsigt vi har, oj vad jag inte hinner någonting, oj vad jag är dålig, oj vad jag borde vara som hon eller hon. Det håller ju inte.

För det här är jag och så kan jag ju ändra på mig lite lite i taget om jag försöker riktigt mycket, fast mycket får jag liksom dras med och acceptera.

Så idag försöker jag acceptera en massa saker.

Om

jag skriver flera gånger idag så känns det som jag skriver ofta fast jag gör det rätt sällan. Är på väg till fiolen och bäbisarna har somnat efter en härlig morgon. Dom gillar att stå nu. Bestämda fötter står när man håller dom under armarna. Det är så kul att stå och så tråkigt att ligga. Det gör liksom ont i dom när dom ligger för mycket. Upp med huvudet minst när dom sitter i babysittern så blir det i alla fall lite trevligare tycker dom.

Jag gick med min son på stan häromdagen utan bäbisar. Han köpte en tröja och ett hårvax (för egna pengar), vi åt macka på hans favoritställe och vi cyklade. Vad fort det går när man cyklar. Jag blev arg när jag skulle gå hemifrån. Det var nog seperationsångest och jag ångrade idén och ville stanna hemma. Jag pumpade ut lite och gick ändå, mot min vilja, och det gick bra och det blev trevligt. Jag kände att han och jag måste vara mer tillsammans och då gör vi det han vill. Vax och kläder gillar han just nu förutom en massa sport. Men det är okej bara jag får vara lite med honom.

Godisbegär

Det kan väl inte vara så att man måste ha godis jämt? Nä jag tänkte väl det. Jag känner helt enkelt fel när jag desperat letar i godisskåpet. Ja det heter så, ett av skåpen i köket. Kanske ytterligare visar på godisets betydelse hos mig och min familj. Jag räknar inte in min man och äldste son där för dom spelar i en annan liga. Vilken vet jag inte.

Choklad en lite bit skulle sitta fint men jag tycker inte att blockchoklad alls duger för det har vi massor av sedan dopet.

Sortering

Måste skriva något mer positivt, men jag har en ledig hand så det blir svårt att skriva överhuvudtaget. En bäbis vaken en som sover. Helgen är varit lite småjobbig men det beror mest på mig själv. När det bli så här trögt och tråkigt så bestämmer vi oss för att sortera. Nu är det måndag och i vardagsrummet står 10 kartonger - sortering pågår och jag har redan ledsnat fast det är min man som pysslat med det.

Så jag vet inte vad som ska få mig lite piggare. Kanske helt enkelt vardagen.

Skit

Idag vill jag bara säga skit, skit, skit. Och jag skäms för det låter så fult. Och jag vill inte säga varför. För jag vet inte.

Bitterhet

Jag är så där tokigt trött just nu. Efter dopet kom den stora tröttheten. Jag har ammat helt nu i 6 månader och det känns i kroppen. I förr går började jag med morotssaft till bäbisarna. Jag pressade ut saften ur en riven morot och gav dom två teskedar blandat med bröstmjölk. Allt Ester fick rann ut men det mesta Majken fick stannade kvar. Det kommer att ta tid det här med att gilla mat. Så är det ju och det är ju ingen brådska men just nu är jag så trött. Vi har fortfarande inga rutiner. Det sovs och vaknas hur som helst under dagarna. I morse tog jag upp dom exakt samtidigt men nu har det blivit så ändå att Ester sover och Majken är vaken. Jag behöver ha min man hemma några dagar nu så jag får tillbaka glädjen igen.

Den här gången tänker jag vara lite mer lyhörd för hur jag känner än förra gången när vi fick tvillingar. När jag minsann skulle jobba extra så dom inte skulle glömma bort mig på jobbet där jag haft vikariat. Resultatet blev att jag blev varslad ungefär fyra månader efter att dom börjat dagis. Min dåvarande chef talade om det när hon stod och diskade ur sin kaffekopp med ryggen mot mig. Då kände jag att hur kunde jag prioritera så himla fel. Aldrig mer.

Det var dagens bitterhet. Vissa saker måste man bearbeta länge. Så tänker jag vad är slutsatsen jo att aldrig offra barn framför jobb. Men så vet jag att allt inte är svart och vitt och enkelt och självklart så därför blir det ingen slutsats mer än att jag ångrar mig kort och gott.

Men

så ville jag skriva om serien Kysst av spriten som började igår. Den var så bra och oändligt sorglig men ändå hoppfull. En helt ärlig kvinna, känns det som, berättar om hur det var och är och hennes fantastiska dotter berättar om hur det var för henne med en mamma som drack och drack ännu mer tills hon lämnade hemmet och vägrade komma tillbaka om inte mamma slutade.

Jag har mina erfarenheter kan man säga. Inte fruktansvärda eller outhärdliga men ändå lite dålig erfarenhet av alkohol under min uppväxt. Inga sådana erfarenheter som flickan i filmen men ändå dålig erfarenhet av alkohol. Därför så känner jag så starkt att barn och alkohol väldigt lite bör förekomma tillsammans. Jag har med åren fått en sträng syn på alkohol, vilket kanske inte alltid heller är bra. Och att gå bort på middag och dricka ett glas vin tycker jag är helt okej. Det är inte det jag tycker är jobbigt. Det tycker jag kan vara mysigt. Men föräldrar som blir berusade kan jag inte acceptera. Inte inför barnen. Skulle vilja att det fanns förbud mot det.

Det är så obehagligt. För ett barn.

Egentligen

ska jag skriva om finaste dopet vi hade i söndags. Om tårarna, stoltheten, glädjen. Jag blir tårögd när jag tänker på det. Min mäktiga familj. Jag som alltid velat ha den. Och så kom den till mig. På vingliga, osäkra men ändå bestämda ben.

Spela fiol

Fiolen är ju verkligen igång igen. På måndagar spelar sjuåringarna klockan två och på tisdagkvällar tio över fem. Var tredje tisdag kör min man dottern och hennes två kompisar till ridningen exakt samma tid som fiolen och jag får gå på fiolen själv med två bäbisar och två sjuåringar. Och allt jag kan kan säga är att det inte gick jätte bra igår. Majken vill sitta famnen hela tiden eller ammas och när Ester också vill vad gör man då? Majken är en strålande glad unge i famnen. I vagnen är hon en ledsen mask som slingrar sig. Hjälp ville jag skrika men det gjorde jag inte.

Inte sitta här

Jag ska inte sitta här utan stå i köket när bäbisarna sover. Men så är kaffet så gott och mörka chokladen och tankarna så många. Men vilka dom nu var har jag faktiskt glömt.

På söndag ska bäbisarna döpas tillsammans med sjuåringarna som inte blev döpta som dom skulle p.g.a att vi int orkade. Men nu orkar vi för vi är både äldre, klokare, rikare och piggare. Och viktigast av allt är nog att farmor kommer och hjälper till.

Och snart ska det börjas med smakportioner exakt på 6-måndersdagen för jag är lite exakt och noggrann med vissa saker, egentligen väldigt få saker. Men det är en sak. Och jag ska inte börja med potatis denna gång utan med morot. Har provat det där med potatis tillräckligt många gånger utan lyckat resultat med dom äldre barnen. Dom har sett ut som dom har fått något giftigt i munnen. Numera tror jag på söta saker. Som morot och äpple.

Och choklad till mamma.

Så blir det rättvist.

Ibland

blir man förvånad. Man sitter plötsligt vid en fotbollsplan någon mil från hemmahuset och nu är det inte storabrorsan som spelar utan den minsta brorsan. Han som varit vår hemmapojk, han som utbrast tidigt inne på mitt bibliotek: Jag älskar böcker. Han som pratat sig igenom uppväxten hittils och frågat. Han som skulle bli breakdansare eller skateboardåkare. Den pojken står plötsligt på en fotbollsplan som om han aldrig gjort något annat någonsin. Han slänger sig framför motståndarna så dom inte ska göra mål och han gör mål genom att springa över hela planen. Största brorsan sitter mållös, pappan glömmer att applådera målet och mamman som är jag undrar var han kom ifrån då.

Lite

vackrare skulle jag vilja ha runt omkring mig. Någonting inom mig skriker efter skönhet men i verkligheten blir det inte riktigt så. Det blir täcken i soffan, nässprutan till bäbisarna på soffbordet, fotbollskoner under fåtöljen och en miljon andra saker på konstiga ställen. Finn fem fel funkar inte hos oss utan snarare 1000...

Så är det och att börja rensa är ju det ett projekt som kräver någon slags tid och energi som inte finns någonstans inom eller utanför mig.

Min man sa igår när han pratade med en kompis om joggning att det inte är någon som säger så här till en just nu: Här är en massa tid gör vad du vill med den.

Nä det är det inte.

Men tack någon ändå för mina barn som jag älskar så oändligt mycket trots allt tjorv. Eller tack vare.

Annanka

Jag förstod inte var det var för förening dom pratade om på radio igår. Varje gång jag kom in i köket pratade dom om annanka annanka. Jag förstod att det var en förening som hyllade hemmafrun. Efter ett tag när jag hört det tillräckligt ofta förstod jag vad dom sa: Anna Anka.

Herre gud vi har inte kanalen och jag har missat allt, men jag blir trött bara av att höra att dom har startat en sån tv-serie. Varför? Och vilken tur att Nalim Pekgul finns. Som är så bra.

Jag hyllar inte hemmafrun eller hollywoodfrun eller någon annan fru men däremot vill jag att barnen ska hamna lite mer i fokus och då av båda föräldrarna. Jobba mindre helt enkelt. Om det går båda två. Det är min enda lösning.

En dag till i mitt liv

Ja ha men då så. Vi förlorade en budgivning på huset som ligger tre hus bort från vårat. Läskigt nära med tanke på hur ångestfyllt det här med boende är för mig. Men ändå så känns det i hjärtat när det inte blev något. Ett hus helt utan renoveringsbehov och med rymd. Hade passat oss utmärkt. Tänk på det du som fick det istället att det nog hade passat oss lite bättre. För det var nog ingen fler 6-barnsfamilj som bjöd på huset. Skulle inte tro det.

Förutom den bitterhet som sökt upp mig nu och den inre oro jag känner så är det nog bra. Bäbisarna blev i och för sig vaccinerade igår och är inte helt okej idag men var riktigt hängiga i gårkväll så det är ändå på väg åt rätt håll. Och en till sak var att läkaren undersökte Majken först och sa efteråt bra, men efter han undersökt Ester sa han inget. Förstår ni inget.

Varför sa han inget, frågade jag min man som också är läkare efteråt. Jag vet inte, sa han. Var det något fel? Nä men det är ju det där med att hon är lite långsam. Vaddå långsam, för långsam? Inte för långsam, bara långsam.

Bara helt perfekt. Och jag lovar hon har världens bästa humor och skrattar åt det mesta i livet. Utom vaccinationssprutor.

Sånt som gör mig glad

Jag blev glad nu på morgonen. Jag blev glad över att ta på en rödorange sparkdräkt som min förstfödda fick av sin mormor när han var liten. Nu har Majken den och är så fin. Jag älskar kläder med minnen. En otroligt urtvättad blommig t-shirt där blommorna nästan inte syns längre och den är lite hålig och vi ärvde den av en granne när vi fick vårt första barn. Den gillar jag för den hade S när hon skulle kolla upp ett blåsljud på hjärtat när hon var några månader gammal. Läkaren sa att hennes blåsljud inte var farligt och att den där urtvättade tröjan var så fin. Så den minns jag för alltid.

Jag blev glad över en kopp kaffe och lite mörk choklad till förmiddagsfikat. Ja jag har redan hunnit med det. Ibland går det fort mellan frukost och fika.

Och jag blev glad över att Husmorsorna har en blogg. Bästa Emma Hamberg tycker jag. Jag fick höra henne på bokmässan för något år sedan. Hon utstrålar en massa kraft och förnuft. Och hon är rolig. Det gillar jag. Och så har hon gjort en kokbok med sin granne som jag läser när jag vill njuta och skratta och laga god mat. Och det vill jag inte alltid men ibland.

Och

varför tror jag att någon vill ha just mina barn då? Är dom särskilt söta eller? Ja men det är dom väl så klart. I världen. Sötast. Är dom. En gång när min mamma och pappa sov här så frågade min mamma om dörren var låst när hon skulle gå och lägga sig. Själv klart sa jag en smula irriterat. Herre gud tänk om någon skulle komma och tjuva barnen på natten. Min mamma var tydligen inte rädd för det utan för att någon skulle ta hennes handväska. En handväska. Ja jag säger då det att det skulle väl inte ha varit så farligt.

Om dom senaste dagarna

Har velat skriva i flera dagar men det har inte funnits tid. Minns inte riktigt vad vi gjort, jo på lördagen vandrade vi till stan och köpte kläder till barnen. På fredag var jag på jobbet och hälsade på och blev så omhuldad och bäbisarna med. Dom fick sitta i famnar i flera timmar och gosa sig.

På söndag var dom två nästyngsta på badhuskalas och efter det åkte vi på skogstur med korvgrillning. Det blev en tur som hade något av Norén över sig. Korven = lunchen var klar vid tretiden och då var alla otäckt hungriga och ledsna. Jag med. Min man hade lånat en bok över utflyktsmål i Umeå ett av ställena i boken åkte vi till, där fanns ingen grillplats. Jag tror att boken får gallras nu så inga fler 6-barnsfamiljer gör om samma misstag.

Och nu sover mina flickor i vagnen och då tänkte jag att nu så skriver jag, men då är det ju det där med att jag tycker att det är jobbigt att ha dom i vagnen sovandes utan uppsikt. Tänk om någon tar dom? Jag blir rädd och springer och kollar hela tiden. Och jag minns när mina äldre tvillingar var bäbisar och jag var på Lindex och hade plötsligt tappat bort vagnen. Någon har tagit dom, var min första tanke. Hur kunde jag vara så ytlig som shoppar istället för att ta hand om mina barn var kanske min andra tanke. Jag hittade dom på det stället där jag tydligen lämnat dom. Nu har jag kollat igen och dom sover så fint. Och det är en så fin höstdag alldeles klar, sval och solig.

Idag

är jag riktigt less på mig själv. Tänker tillbaka på mitt liv och alla misstag jag begått. Ja dom jag kommer ihåg. Och detta leder inte till något bra utan bara till mer ledsamheter. Varför är jag så glad ena stunden och så ledsen nästa.? Varför är vissa glada jämt? Nä men dom finns ju inte säger en röst i mitt huvud då, men en annan säger att dom finns visst. Överallt bredvid fotbollsplanen, på Konsum, i skolan. Överallt. Och det är väl bra att dom är glada och alltid gör rätt. Men dom finns ju inte heller. Jo men dom finns väl visst säger den där jobbiga rösten i mig då.

Ja det var en dålig dag.

Och det trodde jag inte när jag vaknade i morse. Ibland vaknar man på rätt sida men hamnar fel ändå. Någonstans mellan kudden och kaffekoppen gick det snett.

Om en dag och andra dagar

Två sovgrisar runt mig och i övrigt ett tomt hus. Idag tänkte jag hinna med en sån där långpromenad som jag tror att jag ska hinna varje dag men inte hinner. Det är lite annorlunda att vara hemma nu än när alla barnen var små och inte hade några aktiviteter. Jag säger inte att det är sämre eller bättre bara annorlunda.

På måndagar hämtar jag sjuåringarna klockan ett för då promenerar vi till fiolen som börjar två. På tisdagar rider dottern klockan fem så då äter vi lite tidigare plus att hon spelar cello på skolan och vi märkte igår, som var första gången för terminen, att hon inte kunde cykla med cellon så jag promenerade dit med den. På onsdagar så spelar yngste sonen fotboll klockan 6 och yngsta dottern slutar miniorerna halvfem och någonstans däremellan ska det lagas mat och ätas. På torsdagar vet vi inte riktigt vad det är för aktiviteter men säkert någonting. På fredagar är det bara den äldste som tränar för han tränar varje dag just nu när fotbollssäsongen och innebandysäsongen överlappar varandra. Men han sköter allt själv kring sina träningar så länge han får cykla, alltså innan snön kommer. Han behöver skjutsas till matcher på helgerna istället.

Och idag har dottern "lärakännasamtal" halvfem för hon har ju bytt skola i fyran och har fått en ny fröken. Och så tänkte vi titta på ett hus eftersom vi behöver större och det är två större till salu där vi bor just nu. Ett är tokdyrt och det andra mindre dyrt men det ligger en bit ifrån och jag vet inte, men kanske skolvägen blir för dålig, alltså för mycket vägar som ska passeras. Men vi tittar och drömmer oss bort lite. Och sedan är det mannens kör och sonens träning. Så är en ganska vanlig dag i mitt föräldralediga liv. Då blir det där ledig lite absurt. Men ändå är jag piggare nu än när jag jobbar. Så ordet ledig passar väl lite ändå. Kanske.

En fröken på skolan sa att det är egentligen bara med första barnet som man är så där riktigt ledig. Men, konstaterade vi båda, då förstår man det inte. Med första promenerade jag så mycket så jag tror att jag kunde exakt varje hus i villaområdet som låg bredvid vårat studentboende. Och jag som älskar hus hade hur mycket som helst att titta på.

Lite trött

Nu blev jag lite trött. Så där som när man inte vet vad man gjort, vad man sagt, vad man glömt, vad man inte glömt, var man varit och allt annat. Så trött. Men tänk Majken och Ester är faktiskt 23 veckor gamla igår, alltså mer än fem månader, och det är inte ofta jag kännt mig så här trött. Så det är bra gjort av dom, tycker jag. Jag menar att hålla sin mamma så pigg som dom faktiskt gjort. Så därför klagar jag inte på det, inte idag i alla fall. Jag dricker en stor kopp kaffe istället och två chokladkex och om inte det gör susen så vet jag inte.

Om idag och igår

Bättre idag men inte bäst. Vi börjar bli förkylda allihopa och med det kommer tårar och konflikter. Jobbigt att stiga upp och jobbigt att gå och lägga sig. Men det känns som en fin höstdag och jag ska promenera. Kanske samlar jag ihop alla låneböcker och går och lämnar dom eller tar en liten tur i skogen.

Och igår gick jag med bäbisarna och sjuåringarna till badhuset och hade en fin dag. Vi träffade några bekanta som jag tycker om men aldrig träffar. Och jag märker att det går bra att gå själv med barnen på badhuset nu och det kändes stärkande. Alla fyra stora simmar nu och bäbisarna ligger i blöjor i vagnen eller som igår låg Majken och sov i vagnen hela badhusvistelsen och Ester var vaken hela tiden. Och så säger någon som man inte känner : Vad duktig du är. Och jag känner att det är fint sagt, men jag går inte runt och känner mig duktig. Jag går bara runt och försöker vara mamma. Ibland på ett ganska bra sätt och ibland på ett sämre.

Arg

Hela den här dagen är hemsk. Det låter som ett starkt ord, men helt ärligt så kryper det ilska i hela kroppen. Allt har blivit fel Jag skulle ha sovmorgon men så blev det inte. Mannen ska vara borta hela dagen. Då blir det mån-lör hemma ensam = fixa rubbet själv. Så klart inte allt plockande, städande och tvättande men tillräckligt mycket ändå. Skulle åka och titta på dotterns första dressyrtävling på ponnyn Russin, men då ringde en pappa från äldste sonens fotbollslag och sa att det var vi som skulle sälja fika idag tillsammans på matchen. Vilket fika? Sonen fick köpa Skogaholms längder på Konsum och jag har kokat kaffe, blandat saft och gjort lunch till oss. Jag har letat pappersmuggar. Vad har jag mer gjort? Jo ammat ett antal gånger och bytt många blöjor. Sedan ringde en annan familj och sa att jag inte behövde sälja fika utan det kunde dom göra.Snälla människor. Jag fick till och med en kram av pappan när han hämtade fikat. En del har empati och ser när det håller på att brista.

Och många fler helger i den här stilen kommer jag inte att orka. Här krävs nu en massa planering för att vi ska ro i land det här familjelivet. Och sedan skulle jag gärna slippa dom här jultidningsföretagen som skickar hundra kuvert fyllda med kataloger och premier. Dom där häfterna vecklas ut överallt i huset och alla drömmer om dom läckra premierna. Dom som man får om man säjer för tusentalskronor. Vi försöker säga att det inte går att sälja jultidningar. Så tråkiga är vi, men det går verkligen inte för mer än en eller kanske två i ett område.

Och när jag är så här arg så känns det ju inte som att det kommer att bli bra på så länge. Som att gråtklumpen aldrig försvinner och att glädjen över barnen inte kommer tillbaka.

Jag träffade en mormor/farmor på OBS eller coop som det heter häromdagen. Åh vad hon blev förtjust i ungarna. Och hon berättade om sina barnbarn som alla bodde runt omkring henne och var hos henne jämnt. NU tänker jag på henne och på min egen mamma som bor långt bort och vi ses fyra gånger per år. Det är lite det. Så tänker jag nu och jag är ARG.

Ofattbart

Såg på TV igår och det handlade om dom tre bäbisarna som dött av en multiresistent bakterie. Så ledsen blev jag, speciellt när jag fick se en fin liten skrynklig bäbisfot på TV:n. Då kändes det som det var alldeles nyss som jag födde Majken och Ester och alldeles nyss som såna där små fötter fanns hos oss. Och alldeles nyss som jag var så orolig för hur förlossningen skulle gå.

Och så finns det tydligen hemska bakterier som inte bäbisar, i alla fall inte för tidigt födda, klarar av och det hade jag inte ens tänkt på. Och nu tänker jag att någon har fått ett barn med såna fina fötter och fint allting och förlorat det. Det är ofattbart.

Fint som snus

En sån där mulen regnig dag som jag gillar. Alldeles kravlös. Jag och flickorna tillsammans. Fint som snus. Dom orden har jag aldrig använt, var bara tvungen att pröva. Majken har vaknat innan klockan ringde i morse och Ester har sovit till halv nio. Då var hon superglad och fick tag i Majkens hår och blev ännu gladare. Majken som vid det här laget är riktigt trött tycker inte om syrrans kärleksfulla dragande.

Storbarnen var nöjda på morgonen och det kan bero på att tre av fyra hade fått nya mjukisbyxor från musikskolan. Så alla eventuella funderingar om vad jag ska sätta på mig idag då var som bortblåsta. Och storabrorsan vill inte ha mjukisbyxor från musikskolan för han gillar såna där sportmärken som börjar på a och p och kanske n. Inte m som i musikskolan.

Vad är det för en dag?

Jo men det är Majken Och Esters dag. Idag så blev dom 5 månader, våra fina fina flickor. Vi älskar dom så mycket hela gänget här hemma.

Osäker

Jag var ute och sprang i går, 25 minuter och blev väldigt trött. Har långt kvar till formen. Har aldrig haft formen, men nu har jag längre till den. Kunde i alla fall springa en mil för ett år sedan när jag tvärslutade springa. Kroppen sa ifrån och ville inte ta ett enda springsteg när flickorna låg i magen. Dom gillade inte springning helt enkelt. Kanhända dom brås på mig.

Men i alla fall när jag hade en liten bit kvar hem träffade jag en mamma som sa en kommentar, eller två: Det där ser jobbigt ut och Är det inte för tidigt? Nä, sa jag och sprang vidare hem till ungarna. Nu blev jag så där osäker igen sa jag till mannen när jag kom hem. Hur menade hon egentligen? Var det för tidigt att vara ifrån bäbisarna 25 minuter eller tyckte hon synd om mig för att jag såg plågad ut. Alla kommentarer och synpunkter gör mig osäker. Jag har alltid varit sån. Vem är jag, vad vill jag borde vara viktigare. 37 år och 6-barns mor . Jag borde inte fundera så mycket. Är väl kanske egentligen rädd för att det är fel att jag är ifrån bäbisarna 25 minuter för att springa. Det är väl det som är det egentliga problemet att jag tänker att jag ska finnas där hela tiden, men så kommer den där känslan av att jag måste fylla på energi från ett annat håll också.

Det här handlar mest om att folks olika kommentarer jämt eller väldigt ofta gör mig så osäker. Har haft det så här hela livet. Och samtidigt kan jag tycka att det är en styrka att låta sig påverkas också. Att inte tro att man vet allt alltid. Fast lättast kanske vore att befinna sig någonstans mittemellan.

Lördag i regn med fotboll och fiol på schemat. Och GODIS.

Stora tankar

Jag åt lunch med min man igår på ett café. Vi satt och myste med varsin bäbis. Hade det bra. Det var några till där och fikade. En vuxen fikade en isglass, det tyckte jag var konstigt precis lika konstigt som när vuxna fikar läsk istället för kaffe eller te. Sånt tänker jag på när jag har lite tid över. Att det är andra vuxna nu än förr i tiden, alltså på 70-talet ungefär.

Tvära kast

Från kvart i 6 på morgonen är det liv och rörelse här och så klockan 8.10 är det jag och bäbisarna hemma och det blir så tyst. Ingen som letar mjukisbyxor, vill ha böcker inslagna, undrar om han får gå på stan efter skolan. Tystnaden. Till saken hör att bäbisar som går upp så tidigt blir väldigt trötta redan vid åttatiden. Jag försöker vänja mig vid alla tvära kast som livet är just nu. Fullt hus ena stunden och väldigt tomt andra stunder. Inbokade kvällar av matlagning, aktiviteter och ett utdraget sänggående och några timmar på dagen när ingenting i förväg är inbokat. I och för sig ska det tvättas, bytas blöjor och sånt men ändå.

Igår gick lillasyster på fotbollsträning för första gånen. Halva familjen var tvungen att kolla för det var så spännande om hon skulle tycka att det var kul. Bäbisarna hängde med och vi la en liten jacka i gräset och på den låg sedan Majken och tittade upp mot himlen. Oj vad hon skrattade när hon låg där med himlen som utsikt.

Höjdpunkter och annat

Veckans finaste var när Ester hittar Majkens lockar och fångar dom i handen och bara skrattar. Nåt så ljuvligt har hon tydligen aldrig känt.

Veckans jobbigaste är att mannen börjat i sin kör igen efter ett uppehåll. Varje onsdag kväll mellan sju och halvtio + uppträdanden. När man har jonglerat bäbisar, lagat mat, hämtat barn och haft diverse diskussioner så är det skönt med en pappa hemma alla kvällar. Men det måste gå. Igår gick det efter att jag fått en kris och trott att det inte skulle gå.

Från den stora till den lilla

Jag sprang häromdagen och det var ganska precis ett år sedan sist. Första gången en halvtimma utan bäbisarna. Jag hade med min sjuåring så tempot blev alldeles perfekt. Det blir det förresten utan sjuåringar också för jag kan inte springa så jag får idrottsskador och blodsmak i munnen. Det där är en läggningsfråga tror jag. Jag är lagd åt det andra hållet när det nästan kan gå för långsamt. Men vi sprang och hade det bra.

När vi kom hem satt Majken och Ester på varsin arm hos deras pappa. Och gud vad det var kul att se dom igen. Jag såg dom som i ett annat ljus. Med det ljus man har med sig från den stora världen till den lilla.

Ovant

Det är många mornar som inte är så roliga. En hade vi i morse. Alla var så trötta och så gnälliga. Jag med. Jag blir aldrig någon morgonmänniska som tycker att dom är mysiga, jag inser det nu.

Bäbisarna vaknar tidigt nu sedan skolan börjar och somnar vid nio på kvällen. Ett lite annorlunda liv för dom har hängt med framemot 10 eller 11 hela sommaren. När dom somnade igår kväll så råkade jag byta kanal på TV:n och just då började en film. Jag såg hela filmen, från början till slut. Det har inte hänt på jag vet bara inte hur länge. Det var ingen som skulle se på fotboll mitt i filmen eller något annat som störde. Det var en trevlig upplevelse.

Min man jobbar nu och efter att alla gått till sina jobb och skolor så är det jag och bäbisarna som är hemma. Det har känts väldigt ovant. Första dagen kändes det till och med märkligt, konstigt och lite läskigt. Hur ska det gå, tänkte jag när dom ville sitta i famnen helst båda två samtidigt hela tiden. Jag förberedde middagen vilket innebar att jag skulle skala och riva 1 kg morötter. Bäbisarna satt i sina babysitters och ropade och jag skalade och rev och dom ropade. Men så började jag sjunga och då blev dom lugna. Om varenda morot sjöng jag en sång. Storögt tittade dom på.

Vi får se vad vi hittar på idag. Det blir nog en annan sång och en och annan promenad. Det tror jag.

Morgon

Jag som skulle skriva ett fantastiskt positivt inlägg om hur bra vi har det får inte göra det för det vore att fara med osanning. Morgonen blev inte bra alls för äldsta dottern ska få gå på badhuset själv tillsammans med några kompisar för första gången. Förstår inte att jag vågar det här men hon är faktiskt som en säl i vattnet. Lilla syrran är så avundsjuk så det slår gnistor om henne. På morgonen vid sju är inte det så kul och pappan står och trampar runt och försöker hinna till jobbet, lämna barn, lösa konflikter och lite annat. Jag blir stressad och arg. Det liksom bara sprider sig den här osämjan. Största brorsan blir less och säger att han kan lämna arga syrran. Men då är dom nästan på väg så det behövs inte, fast det var himla gulligt av honom. Under den här tiden har också två bäbisar vaknat och rullat bort från handduken ner på kalla golvet och också kissat där. Som sagt jag ville skriva något harmoniskt, men så här kaotiskt har vi faktiskt det ganska ofta så det är väl bättre att berätta det. Precis som det är.

Och nu tänker jag att i morgon då kommer det att gå mycket bättre.

Paus

Som om det inte märks, men jag säger det ändå. Jag tar en paus. Återkommer kanske när skolan börjar.

En varm dag

Skriver lite idag mer bara för att. Ja för att det känns lite jobbigt att skriva, men jag vill ju ändå. Det är väl sommaren, värmen, barnen, ja livet som tar min tid just nu.

Vi har en stekhet dag och vi ska till stranden, men nu har vi inte längre två sovgrisar till bäbisar utan två vakentroll som vill vara med. Så att dom skulle ligga och sova i skuggan av något träd är otänkbart. Så nu började min man ringa runt och leta ngt fiffigt halvtält att ha på stranden där man kan amma och umgås med bäbisarna. Vi fick inte riktigt napp så nu försöker vi hitta en parasoll istället.

Våra bäbisar är väldigt lugna båda två, men amningen tar tid och jag hinner inget annat på kvällen men lite mer på dagen. Men jag börjar känna nu att snart kommer en tid då jag måste försöka börja göra lite saker med dom större barnen. Men än är jag inte redo att lämna dom små hemma och gå iväg med dom större. Men snart får jag nog bli redo att göra något litet med dom större. Helt enkelt bestämma mig.

Skrivträning

Skriva lite mer. Tråkiga jag som inte vill skriva längre måste öva lite. Igår var jag på möhippa, jag och bebbarna för första gången på fest. Barnen frågade vad jag gjorde på den där mödhippan. Jo förstår ni jag ammade och ammade och ammade och åt Sushi. Min äldsta son suckade och undrade vad dom andra gjorde. Badade bastu , dansade och tog på sig fina kläder och drack vin. Men du kunde väl ha gjort nåt av det. Jo i och för sig men det tar tid att amma. Klockan 10 var vi hemma i älskade soffan, jag och bebbarna.

Noll skrivlust

Jag har verkligen inte någon skrivlust och ska förstås inte skriva då för det här forumet är ju mitt och sköts bäst jag vill. Men så tänker jag men usch vad tråkigt att inget skrivs här och man kanske borde ändå. Men man borde ingenting.

Så det blir inte mycket skrivet idag heller. Bäbisarna har fördubblat sig och väger kring 6600 gram och dom sover hela nätter, nästan. Nästan säger jag för två eller är det tre nätter i rad nu har Majken vaknat och ätit en gång per natt. Dom skrattar och ler. Ester gillar att bli kittlad och skrattade igår åt att Majkens hand hamnade i hennes mun flera gånger. Majken har krulligt hår som går mot rött. Och det är lite spännande för det har inte dom andra.

Så är det just nu.

Jag älskar dig

sa lillebror till Ester när han skulle gå och lägga sig igår och gav henne en rejäl puss och Majken la han till eftersom hon redan hade gått och lagt sig. Dom första 2 -3 veckorna kunde han inte skilja på dom och ville inte hålla i dom. Så blev han sjuk och var hemma flera dagar i sträck då började han så sakteliga närma sig dom. Han tyckte att det var kul när jag pratade nonsens med dom som gullepluttskrutt och sånt. Och nu några månader senare sitter han i soffan och håller i dom, bär på dom och busar med dom.

Och nu säger han jag älskar dig och det känns som han menar vartenda ord.

Blivit med hörnsoffa

Vi har blivit med hörnsoffa. Den är jätte stor och kanske inte supersnygg men så praktisk. Speciellt när man ammar och blir så varm så är det så skönt med lite utrymme. Vi tittade på hörnsoffor här i stan och dom var dyra, men vi tänkte ändå slå till. Men så drabbades vi av att det är så mycket pengar och det slutade med en från Ikea. Två klädslar har vi köpt så den här soffan skas vi ha i många år. Majken invigde den genom att kräkas lite på tyget innan vi ens hunnit sätta det på kudden. Det var lite befriande för annars går man ju bara och väntar på första fläcken och blir ledsen när den kommer. Nu får dom ligga på ett täcke i soffan för att förhindra mer kräk. Men det blir andra fläckar. Jag kan i nuläget tänka mig jord, gräs, blod ja allt sånt där som finns gott om på sommaren.

En stor dag

Jag har aldrig drömt om att åka ut i rymden, men jag drömde om att få en stor familj. Kanske borde det ha varit tvärtom, men det var det inte. Och det jag drömde om har jag fått och min förste son råkade visst födas samma dag som månlandningen, fast 28 år senare. Det visste jag inte.

Vi firar sonen idag, inte månlandnigen. Så klart. Han önskade fotbollssaker som shorts, tejp till benskydden, fotbollsskor och lite annat. Han fick inte riktigt allt, men jag tror han blev nöjd. Eller hoppas att han blev nöjd. Att önska sig saker börjar bli svårt för honom och det tenderar att bli sånt som han redan har och vi opponerar oss och han blir ledsen.

Sedan förmörkas den här dagen lite av att jag har börjat oroa mig för den där himla influensan. Mina bäbisar och mina barn hur ska det gå. Och när rädslan griper tag i mig vill den inte riktigt släppa. Och förnuft och logik vill inte hjälpa mig om det nu finns något sådant i det här fallet.

Äta, äta, äta

Jag var helt slut igår av värmen och av att ha varit ensam här hemma under fotbollscupen där min man och son var från torsdag till söndag. Det blev lite mycket att klara av här hemma. Bäbisarna äter precis hela kvällarna just nu och jag känner att dom måste det nu när det är så varmt men det tar på. Vid elvatiden igårkväll kunde jag äta några mackor för då blev dom lugna.

Och vi måste skicka in namnen på bäbisarna. Tre månader har man på sig och tre månader har gått imorgon. Jag har en några namn jag vill ge dom, men dom får ju gärna passa ihop lite.

Majken och Ester, men vad mer?

Idag får vi bestämma oss. Alla våra barn har tre namn så vi har inte precis gjort det lätt för oss om man säger så.

Intensiva dagar

Det har varit, ja jag vet inte riktigt uttrycka mig, intensiva dagar. Min man och son är på fotbollscup i Piteå sedan torsdag vid lunch och jag och resterande gänget på 6 personer inklusive mig är hemma, 9 om man räknar katterna. VI har gjort en galen sak som att åka till stranden med buss som inte precis går utanför huset utan en bra bit bort och tagit med oss två grannbarn. Grannbarnen är ganska stora, 10 och 13 år så dom behöver inte så mycket passning med det behöver mina bäbisar och mina större tvillingar som i och för sig kan simma men inte går att lämna utan uppsikt i vattnet. När vi väl var framme kände jag mig enormt stark att jag kommit en bit på väg, men väl där började bäbisarna låta och ville upp ur vagnen och äta. Solen stekte så jag ville helst att dom skulle ligga kvar, men dom sa bestämt nej. Så jag matade dom om vartannat i en ungefär en timme och svepte in dom i lakan ute i solen. Tillslut somnade dom och en annan granne som också kom till stranden kollade bäbisarna och så fick jag doppa mig själv också, så skönt.

Vi kom hem till slut. Även gårdagen gick bra förutom kvällen då ingen kunde sova i vårat otroligt varma hus. Nästyngsta dottern hade sån huvudvärk och kände att hon ville kräkas och mina annars så lugna bäbisar var påverkade av värmen dom med för dom ville äta och sitta famnen hela kvällen. Det är en trött kvinna som sitter här idag, riktigt trött. Ikväll kommer mannen och sonen hem. Puh.

Om igår och idag

Igår åkte vi till havet och frös. Men det var vackert. Jag gillar att göra utflykter. Dom behöver inte vara långa. Barnen badade och vi kokade soppa på stormköket. Allt blir godare när man inte gör det hemma.

Vi är uppe tidigare idag. Att sova till halvtio och till nio är inte min grej längre så därför är jag glad att jag gick upp först idag och drack kaffe alldeles själv.

God mat, fika, brännboll och sovgrisar

Vi hade en sån fin midsommar hos våra vänner. Vi åt god mat och bäbisarna fikade ofta, dom ville ju så klart också fira, men annars var dom väldigt lugna - för första gången på kvällsäventyr. Vi spelade lite brännboll och sjuåringspojken tyckte det var det roligaste han gjort.

Och jag har tydligen blivit en kvällsmänniska precis som bäbisarna. Så klockan 12 satt vi i soffan här hemma jag och bäbisarna och funderade över om det kanske var dags att gå och lägga oss. Det var det. Vi sov sedan till halvtio i morse. Dom åt en gång där på morgonkvisten men annars så sov dom.

Jag har inte sömnbrist, mina bäbisar sover helt enkelt otroligt bra och jag kan bara hoppas att det fortsätter ett tag till.

E som i...

Jag har aldrig gjort ett katastrofsnitt förut. Alla mina barn har halkat ut mer eller mindre lätt den "vanliga" vägen. Men E som i Ester, måste bara skriva det vackra namnet, kom ut med fina händer ovanpå fina huvudet genom ett snitt, ett katastrofsnitt. Jag har varit på samtal i veckan om det men jag känner ingen ångest när jag tänker på det bara tacksamhet. Men jag märker att jag så lätt börjar gråta när jag tittar på henne. Är det p.g.a. av hennes väg till oss? Det undrar jag.

Gammal sill - varje år

På midsommarafton så plockar vi ut stickor, dammsuger, tömmer kattlådan, diskar, kastar gamla sillburkar. Men ikväll ska vi besöka vänner, faktsikt för första gången på kvällen sedan bäbisarna kom. Ska bli så skönt att komma bort en liten stund.

Jag frågar mig varför vi inte kan lyckas äta upp dom där sillburkarna innan dom blir gamla. Varje år samma sak. Känns som att man faktiskt borde. Inte slänga mat. Så i sommar äter vi sill ofta.

Igår så låg en bäbis och tittade på sin pappa som bakade tårtbotten, en låg i min famn, i sitt eget rum låg äldsta sonen och hade magknip, framför TV:n satt två stycken, ute på balkongen satt en och ritade med sin kompis. Jag stod där i hallen och drabbades av någon slags förvirring, hur många är dom? Är alla mina? Snabbt släppte förvirringen och jag räknade, summerade och antalet stämde plus kompis varken mer eller mindre. Tacksam över att dom är mina fast allra mest sina egna.

Idag

Tack för uppmuntran. Efterregn kommer solsken, nästan i alla fall. Sonen blev helgullig plötsligt fast luktar fortfarande hårvax och skriver SMS. Det får vi leva med. Det här är inte Bullerbyn. Ni vet när äventyret finns på andra sidan staketet.

Dom nästyngsta går i friidrottsskola och tycker att det är kul fast det regnat varje dag hittils. Äldsta sonen sover i tält och nästäldsta har haft en konstig sjuka i ett par dagar med feber, huvudvärk och ont i ögonen, men nu mår hon bättre.

Och jag har några fröpåsar som borde öppnas och användas, men tiden räcker inte till. Bäbisarna har varit vakna mycket mera nu. Dom är glada och ljuvliga.

Frustrerad

Har ingen inspiration just nu därav tystnaden. Fast jag har två fantastiska bäbisar och fyra barn till som också är det så känner jag mig frustrerad.

Huset vi bor i funkar inte för vår stora familj. Äldsta sonen har varit lättretlig på sista tiden. Vi hinner inte plocka och städa. Kattungen har kissat i sängen och den känns som en "grej" för mycket. Skolavslutningen var helt underbar, men ändå blev jag helt slut efteråt. Barnen lägger sig försent och läser för lite böcker. Vi har haft besök nyligen av mina föräldrar och dom tycker om barnen men jag får kommentarer som jag helst vill slippa om mängden och stöket. Kärlek, kärlek kärlek vill jag ha och ingenting annat.

Frustrerad.

Och

så fyller dom ju tvåsiffrigt idag, 10 veckor.

Bara en sån sak.

Det måste firas.

Puts väck

Jag tänker så mycket tankar som vill skrivas ner, men så när jag har en stund för att skriva så är dom puts väck.

E är morgonpigg, i morse slog hon rekord. Klockan visade 4.18. KOnstigt nog var inte jag särskilt trött. Min man låg någon annanstans i huset så jag och hon klev upp och kokade kaffe. Klockan 5 gick vi och sa god morgon till min man. Bara för att visa hur himla pigga vi var. Men sedan, vid 5.30 så somnade vi om en stund. Utmattade.

M hon är som piggast på kvällen. Tittar med stora intensiva ögon, fäktar med armarna och pratar. Aou, aou, aou säger hon och ser otroligt näpen ut.

Vilka flickor. Ibland faller en tår vid tanken på dom. Att dom finns. Att dom kom till oss. Samtidigt.

Några korta

Fick till slut ett SMS: Jag spelar poker.

Nu är han hemma.

Det haglar och är riktigt kallt.

Igår vägdes dom små, M vägde 5290 och E 5220. Dom hänger ihop.

Återkommer med mer tankar en annan dag.

Du kan SMSA eller ringa (nästan som reklam)

Skitungen har inte ringt eller SMSAT från klassresan. Vaknade mitt i natten och tänkte men visst är han väl där. Konstig tanke. Var till och med tvungen att väcka min man och fråga om allt var bra med sonen. Inte för att han visste något mer än jag, men det kändes viktigt att fråga.

Hosta gör jag på natten så att jag nu har sömnbrist beror inte på bäbisarna, det är ett som är säkert.

Dom är så fina så jag saknar ord för det. Resten av familjen längtar efter sommarlov så att tjatkvällarna med barn som inte vill gå och lägga sig ska vara ett minne blott.

Klassresa

Sonen har åkt på klassresa i två nätter och tre dagar. Nyss var han bäbis och sjöng låten till Bananer i pyjamas som var omåttligt populärt hos oss 1998 ungefär och nu har han hårvax, mobiltelefon, deodorant fast bara för att den luktar så gott ( eller...) och åker på klassresa. Man får så mycket minnen nu när vi har två alldeles nya bäbisar. Man gräver ner sig i bäbisminnen och blir sentimental. Men så är det ganska så mysigt med en snart tolvåring som man kan skämta med, prata förståndigt med. Ibland i alla fall.

Han är i alla fall inte tonåring än. Ett helt år kvar faktiskt.

40 år

fyller min bror imorgon. Jag skickade ett blommogram till honom. Buketten hette gyllene stunder. Fånigt namn och lite fånig bukett men jag tror han blir glad.

40 år. Vi är verkligen inte små längre. Vi var som katt och hund när vi växte upp. Min högsta önskan var att vara i hans rum. Men det var helt förbjudet och han blev tokig. Vi är fortfarande inte bästa vänner, men jag tror att vi har nått fram till acceptans och respekt. Det tog nästan 40 år men jag tror vi är där nu.

Tvinga lite

Igår badade barnen i vår närmaste sjö. Inte den äldste som var lite sur till en början för att han var tvungen att följa med. Han hade med mobilen och skulle väl sitta och SMSA, men då sa jag att jag kunde ha den så han slapp bära på den. Då blev det trevligare och så blev det ännu trevligare när han fick pannkakor.

Men jag kan tycka att det är nästan sorgligt att han tycker att det är så tråkigt att vara med oss några timmar istället för med kompisar. Han sa också att det inte är några kompisar som badar i sjön utan alla åker så klart till en alldeles särskild strand vid havet där det finns grill, kiosk, volleybollnät och en massa folk. Det är ju där alla hänger under sommaren. Jag blev irriterad över allt sånt just nu. Vi åker aldrig dit, en enda gång var jag där. Det var fint, men så mycket folk, så mycket ljud.

Varför jämföra hela tiden? Är det vi som gett honom dåligt självförtroende? Är det helt enkelt åldern? Är det grupptryck?

Men jag tror att vi fortsätter med att "tvinga" honom lite då och då vara med oss. Vi behöver det och förhoppningsvis han också.

Nästan som reklam

Har jag sett för mycket på TV på sista tiden. Hela tiden, nästan, kommer orden till mig: Since I moved here all I do is mysamys. Eller dessa: Det blir priceless Kristina.

Fast jag går en hel del också och drar vagnen oftast åt fel håll för solen ligger på och det blir tungt. Måste skaffa något solskydd.

Igår körde jag bussen för första gången och hälsade på på jobbet. Kände mig som en kunglighet när jag klev in. Vi fick fika, presenter och kramar och famnar.

Sedan när jag hade det så mysigt där kom jag plötsligt ihåg mina barns fiollektion. Hur skulle vi hinna. Jag är inte van att stressa sedan bäbisarna kom. På något vis tog vi oss hem och jag slängde i mig fil. Sedan promenerade vi till skolan med fiolernaoch därifrån gick jag och E och S cyklade. Vi skulle bli sena och jag kände mig stressad men det gjorde inte E och S. På olika ställen stannade S och plockade hav av maskrosor. Stress verkar vara något som tillhör vuxenvärlden. Sedan tänkte jag mindre uppjagat att vi är sena och det finns inte så mycket jag kan göra. Promenden blev trevligare då. Fiolfröken har tvillingar själv och det förenklar saker. Jag behöver inte förklara, han vet.

Om rens och bussar

I morgon ska jag köra våran buss för första gången. Åka till jobbet och hälsa på. Man får tänka när man ska svänga för man åker lätt in i trottoaren, säger min man.

Halsflussen börjar ge med sig så idag tar vi en promenad bäbisarna, jag och sonen. Solen lyser och vinden viner.

Det vi rensade ut häromveckan märks inte nu så vi får rensa ut lika mycket till. Det som ryms här hemma just nu är människorna som bor här. Soffbordet har åkt ut, en massa böcker har åkt ut, kläder har åkt ut. Snart måste något av mina älskade skåp göra detsamma.

Gladast

Sonen har halsfluss och har yrat sig genom några nätter. Men i natt fick både han och vi sova lite mer. Jag hostar och snorar. Mannen glömmer bort saker och sätter tejprullar i kylskåpet. Men vi kommer igen. Snart är det ju sommar.

Vilka två är gladast i världen just nu? Jo M och E. Dom ler åt höger och vänster. Förstår att det är det vi behöver just nu. Igår var det dags för läkarundersökning. Dom gick igenom. Lite pirrigt när man är som jag är när doktorn klämmer och känner. Bra, sa hon efter varje kroppsdel hon gått igenom. Så söt sa hon när hon fick se M. Jag är övertygad om att hon bara glömde säga det när hon fick se E.

Dom vägde 4950 och 4940. Systrarna fördelar maten lika mellan sig.

Yrande och glada

E har varit en sovgris några dagar, men igår var hon vaken så mycket och var med. Hon log flera gånger under kvällen i soffan. Jag blev så lycklig. M som brukar vara vaken hela kvällarna och titta med sina stora ögon och fäkta intensivt med armarna låg och sov bredvid. Men då vaknade hon kvart i fem i morse istället. Jag försökte sova vidare och hon verkade vara ganska nöjd med att bara ligga och titta.

Vår yngste son har ont i halsen och vi inser att han aldrig brukar vara sjuk. Så nu när han har ont i halsen så ligger han och yrar på nätterna. Mitt i natten så ställde han sig upp och gjorde konstiga ljud. Jag la handen på honom och då kände jag hjärtat som slog eller galopperade kändes det som. Jag blev rädd.

Men nu är han ganska lugn och sitter och tittar på barnprogram. Maj verkar bli en krasslig månad för oss.

Prata

Jag har varit hemma flera månader nu och varit mycket ensam. Och när jag var gravid blev jag helt folkskygg. Så nu när jag träffar någon annan vuxen som jag tycker om så blir jag så glad och pratsam. Sedan tänker jag, men usch vad jag har pratat. Jag kommer väl ihåg att lyssna också.
Jag hoppas det. Det är lite som att lära sig gå igen, fast inte riktigt.

Igår skulle min son handla viktiga saker som kalsonger och jag och han promenerade iväg med bäbisarna i vagnen. Dom andra var med pappan på Leos lekland. Och jag träffade en familj som hade tvillingar som var precis ett år äldre än våra och tre barn till. Vi pratade ett tag och det kändes så kul att träffa någon som hade det lite som oss. Och det första året som skulle bli så jobbigt hade blivit så bra, sa hon.

E vill äta nuuuuu.

Jobbarkanin

Gud vilken jobbarkanin jag har varit idag. M och E har varit alldeles för lugna och låtit mig hålla på. Igår bestämde min man att alla kläder i det här huset skulle sorteras och mycket skulle skänkas bort. Så hela vårat vardagsrum var fullt av kläder igår, precis hela. Idag skulle vi få besök av min faster och hennes man och dom där kläderna skulle inte vara kvar då. Det var dom inte heller. Sent igår kväll var vi klara. Men vi skulle ju bjuda på någon kaka och dammsugaren behövde jobba lite och min man jobbar ju idag. Så jag har dammsugit, plockat, tvättat, diskat, bakat kaka och förstås ammat, bytt några blöjor, burit i sjalen.

Åh M och E vilken frånvarande mamma jag har varit. Men vad himla finare vi har idag om man jämför med hur det har varit på mycket länge.

Och igår vad jag arg på min man och han på mig. Riktigt arg. Så arg så jag tänkte att nu är hela, himla helgen förstörd. Så mitt bland alla kläder satt jag och var så arg. Bland annat för att jag inte vet vad han planerar och han kanske inte vet vad jag planerar. Men just nu så planerar jag ingenting och det kanske inte han heller borde göra. För vi har fyra barn som har många planer. Eller mer exakt fotbollslag, fiolfröknar och skolor som har många planer i majmånad. Det räcker tycker jag.

Och i morgon ska en av sönerna på kalas och så kommer min faster på middag. Så är den dagen planerad.

Ja jag tror att ilskan har runnit av mig nu. Vi har ju rensat ut en massa och det är ju lite bra för ilskan. Att bli av med den, märkte jag.

Tänka, tänka, tänk

Jag kommer på mig själv med att tänka en massa nya tankar som förvånar mig själv. Är det för att jag på något sätt har stannat upp i tillvaron? Jag har faktiskt varit hemma sedan den första februari. Ganska lång tid. Men hur det nu är så glömmer jag snabbt vad jag tänkt. Så då går jag här och funderar på vad det nu var jag tänkte. Sånt här långsamt funderande har inte arbetande människor med tider att passa tid med. Jag ser det som ett privilegium. Just nu.

Igår när jag gick en liten promenad tänkte jag på förlossningen och började gråta. För första gången under mina fyra förlossningar släppte jag kollen på CTG-apparaten där bäbisarnas hjärtljud registreras. Och jag gjorde det efter att första bäbisen var född. Jag mötte blicken hos en av 8 personer (inklusive mig själv) som fanns i rummet och i den där blicken hittade jag ett lugn och en trygghet. Det här går bra, tänkte jag. Efter en stund gick vattnet och bäbis två låg för högt upp i förlossningskanalen. Barnmorskan, en av dom, kände med handen och fick då tag i två händer och en fot. Förstår ni vilken akrobatik som pågick i min mage. Då kollade en av läkarna med ultraljud hur det såg ut och det stämde att händerna och foten var ovanpå huvudet. Och så säger hon något konstigt ord som jag aldrig hört under mina tidigare förlossningar och det är jag glad för för det ordet betydde att bäbisens hjärtljud var dåliga. Under 60 har jag fått veta av min man efteråt. Nu måste vi snitta dig. Dom där orden jag varit så rädd för. Det där händelseförloppet som jag varit så rädd för att kanske inte båda mina bäbisar skulle klara sig. Men nu var jag inte rädd, plötsligt bara väldigt beslutsam. Ja gör det, bara hon klarar sig. 5 minuter senare var hon född och händerna hade hon kvar på huvudet och hon mådde bra. Dom hämtade min man som nu hade två fina flickor att ta hand om. Två timmar senare fick jag träffa dom.

Och igår då tänkte jag att det var tur att jag släppte kollen på den där apparaten och aldrig hann bli rädd, uppgiven och förtvivlad. Jag lät den där fantastiska personalen visa vägen på något vis. Dom som faktiskt kan vissa saker bättre än jag. Faktiskt våga lita på andra. Det har jag nog inte gjort tidigare och också lita på mig själv.

Så tänkte jag när tårarna rann i solen.

Tänk att det gick bra. Att det gått bra 4 gånger och att jag har fått 6 barn.