Osäker

Jag var ute och sprang i går, 25 minuter och blev väldigt trött. Har långt kvar till formen. Har aldrig haft formen, men nu har jag längre till den. Kunde i alla fall springa en mil för ett år sedan när jag tvärslutade springa. Kroppen sa ifrån och ville inte ta ett enda springsteg när flickorna låg i magen. Dom gillade inte springning helt enkelt. Kanhända dom brås på mig.

Men i alla fall när jag hade en liten bit kvar hem träffade jag en mamma som sa en kommentar, eller två: Det där ser jobbigt ut och Är det inte för tidigt? Nä, sa jag och sprang vidare hem till ungarna. Nu blev jag så där osäker igen sa jag till mannen när jag kom hem. Hur menade hon egentligen? Var det för tidigt att vara ifrån bäbisarna 25 minuter eller tyckte hon synd om mig för att jag såg plågad ut. Alla kommentarer och synpunkter gör mig osäker. Jag har alltid varit sån. Vem är jag, vad vill jag borde vara viktigare. 37 år och 6-barns mor . Jag borde inte fundera så mycket. Är väl kanske egentligen rädd för att det är fel att jag är ifrån bäbisarna 25 minuter för att springa. Det är väl det som är det egentliga problemet att jag tänker att jag ska finnas där hela tiden, men så kommer den där känslan av att jag måste fylla på energi från ett annat håll också.

Det här handlar mest om att folks olika kommentarer jämt eller väldigt ofta gör mig så osäker. Har haft det så här hela livet. Och samtidigt kan jag tycka att det är en styrka att låta sig påverkas också. Att inte tro att man vet allt alltid. Fast lättast kanske vore att befinna sig någonstans mittemellan.

Lördag i regn med fotboll och fiol på schemat. Och GODIS.