fredag 28 februari 2014

Arg

En ganska lång dag det här med en kaotisk sagostund på bibblan. Ett barn började gråta för att ett annat barn slog henne. Vi är inte riktigt vana vid ett sånt kaos. Man börjar genast fundera på vad man borde gjort annorlunda. En hel del tror vi. 

Sen när jag kom hem, rätt så slut, så ska min man åka och jobba på akuten. Fredag lagar min man middag. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag lagar jag med hjälp av barnen ibland, men fredag är hans. Det är bra att det är hans för jag är less då. Men idag var den inte klar helt och jag var trött och slut och så skulle han fara och jobba också. Jag blev sur, helt ärligt jättesur.  Häromhelgen åkte han iväg på fotbollscup hela helgen med dottern och nu jobbar han ikväll och han fick inte ledigt en enda dagen under sportlovet. Så nu är jag sur, fast jag vet att vi ändå har det bra, är lyckligt lottade. Vi är något så när friska, vi har jobb, inkomst, fina barn, varandra. Vi delar mycket, men ändå just ikväll är jag arg för hur mycket han är borta. Och för lite olika saker. Kanske lite arg på mig själv också för att jag ofta inte alls säger vad jag tycker och tänker. För att jag inte vågar. Då är det lätt att komma hem lite småirriterad från jobbet. 

torsdag 27 februari 2014

Upp och ner

Igår blev jag så stressad över en grej som jag hade skjutit upp. Usch hemsk känsla. Jag satt till halv tolv igårkväll och gjorde det uppskjutna. Så idag blev det huvudvärk hela dagen. Men ändå har det varit okej. Ett långsamt, eftertänksamt tempo. 

Den här veckan har jag ätit vegetariskt hela veckan och det har känts riktigt bra. Egentligen, med en dotter som är vegetarian, skulle jag kunna äta mycket mer vegetariskt. Så nu jobbar jag på det. Jag gillar det mycket, bara det blir varierat. Snart sportlov, för alla utom min man som inte fick ledigt en endaste dag för han hade missat att säga till i tid. Så blir det ofta för oss som inte planerar så värst bra så värst ofta. Men lovet får banne mig bli harmoniskt ändå fast jag är ensam vuxen. 

tisdag 25 februari 2014

Vår lediga dag

Jag har ju gått och blivit förkyld igen. Ett himla år när det gäller sånt ,men så länge det bara är det så får det väl vara okej. Vi gick på en ganska mysig hundpromenad. Har hittat en ganska kort sträcka som blir rolig för den innebär två små broar över dammen, två snökullar och lite annat att upptäcka. Idag hittade dom kottar och pinnar under en tall eftersom vädret är konstigt och snön smälter. Senblev det en sån där tråkig storhandling som gick okej. Men mysigast av allt var vår middagslagning idag. Vi hjälptes åt, dom två minsta och jag. Det gick så himla bra så Majken tyckte att hon skulle bli kock när hon blir stor och laga mat åt mig.

Sovit

I natt hände det. Jag sov bra igen, men nu har jag vaknat med huvudvärk. Jag sov så djupt när min man väckte mig. Men nu kanske det vänder efter förra veckans bottennapp.

Jag har stickat klart sjalen med ta hank, lägga hank o.s.v. Det tog flera månader, men nu har dottern en lång halsduk, helt unik också skulle jag tro. Iallafall helt unik i den bemärkelsen att jag har gjort så många fel. Aldrig kunde jag riva upp heller för jag förstod inte hur man skulle göra det. Nu har jag börjat på en enkel tubsjal istället till Signe istället. Den tar nog bara en vecka att sticka. 

Igår jobbade jag på bokbussen igen. Där jag jobbade ett år ungefär, men inte riktigt trivdes. Jag trivdes med vissa saker, men inte med andra. Det var lite för ofritt tyckte jag. Väldigt lite utrymme för improvisation. Men att träffa en massa skolbarn och dagisbarn på några timmar är ju lite roligt. Jag hamnade i samtal med en drygt tvååring, ett långt samtal om ditt och datt. Han tyckte jag såg ut som Emelie, hon som städade på hans dagis. Men jag var riktigt trött när jag kom hem. Jag inser att man inte kan få allt. Man måste välja. Det här med jobb och vad som känns rätt har snurrat i min skalle så länge och samtidigt som det snurrar, snurrar tankar om att jag vill vara ännu mer med barnen och i hemmet. Hjälp, jag får ingen rätsida på det här.

måndag 24 februari 2014

Men just nu

Är jag bra på att baka bröd. Alltså inte bra på att baka i den bemärkelsen att det blir extra gott utan att det blir ett bröd. Alltid något.

Sen en fin sak. I lördags var det folkmusikfestival. Jag betalade snällt 285 kronor för att se en konsert, den med mina barn i plus flera hundra till ungar och några artister. Jag hade gärna sett mer på kvällen om orken funnits. Ja konserten var bra och mina två stod längst fram i folkhavet på scenen. Ganska gulligt, Ernst med sin luva som han bär från morgon till kväll. Men iallafall, när jag stod och väntade på att allt skulle börja kom flera och sa hej till mig och frågade hur det var fast jag inte såg dom. Alltså det där fina när man känner att dom vill byta något ord med mig, för dom hade ju egentligen bara kunnat gå förbi för jag såg ju inte dom. Fint var det och jag blev lite varm i hjärtat. 

Just nu

Är jag inte bra på att blogga. Inte bra på att laga mat. Inte bra på att sova. Och det är bara några exempel.

lördag 22 februari 2014

Signe flätade

Länge blev jag flätad av Signe igår vid TV:n och fredagsmyset. Jag har sovit så lite i veckan. Lagt mig försent varenda dag, fast jag förra veckan bestämde mig för att satsa på sömnen. Så himla misslyckad satsning. Huvudvärken har följt med sömnbristen. Igår blev ändå en rätt bra dag. Lugnt och småharmoniskt på jobbet och lite teater klockan fem med några kompisar. Sen hem och äta lite, läsa lite, surfa lite, flätas lite, titta på TV lite. Sen skulle jag sova då och kunde inte. Blä för att inte kunna somna. Nu vaknade flickorna vid åtta och jag med. Dom pratade och tände lampan. Idag ska vi på folkmusikfestivalen på dagen för våra 12-åringar ska spela. Och nästa vecka ska jag återigen satsa på att sova tillräckligt.

tisdag 18 februari 2014

Lugn morgon

Idag ska jag på möte på eftermiddagen så småflickorna måste gå länge på dagis så jag lämnade dom sent istället. Morgonen blev lugn, så lugn. Igår mådde jag inte bra. Det var väl okej när jag vaknade men så hade en av mina döttrar inga vantar när hon skulle till skolan. Julklappsvantarna är glömda någonstans, dom fina som jag köpte på en julmarknad. Sen var det äldste sonens tur. Sovmorgon, men sen ändå, kan man sammanfatta läget där när han började fråga mig var hans vantar är som jag lånade i lördags. Jag hittade inte dom. Jag ska aldrig låna ut någonting till dig för du tappar alltid bort, sa han då. Men det är ju mina vantar som jag hade köpt till mig själv.  Sen var det cykelnyckeln. Den hade jag också tappat bort. Jag vände upp och ner på väskan och kollade i alla jackor förutom en. Där var den, visade sig när sonen farit och min stress släppte. Sen bröt jag ihop. Ringde till min man och sa att nu går det inte längre. Vi måste städa, ändra, göra om, ändra våra liv. En sådan dag hade jag igår. Jag var ingen vidare mamma alls. Skäms över mitt dåliga humör. Så tacksam är jag att den här dagen började så mycket bättre. 

Igår ville flickorna gå på badhuset, men tiden rann iväg så det blev så att vi var där klockan 18. Men då blev den dagen så mycket bättre. Dom hittade till och med en kompis i bassängen och det brukar dom inte. Dom brukar vara lite blyga för andra barn. Så gick vi hem och då hade min man städat i tre timmar. Så idag vilar ett annat lugn över det här hemmet. Nu har jag handlat, ätit lunch och så ska jag ut med hunden. Jag har grubblat så mycket på sista tiden på hur vi ska få ihop allt. Hur vi ska må bra tillsammans, ha tid tillsammans och orka tillsammans. Sen tänker jag att alla grubblerier gör mig nedstämd och jag borde inte. Jag borde bara kämpa på. Men inte är det lätt.

lördag 15 februari 2014

Gull-Ester

Köpte en godis till mig idag. Och inte vilken godis som helst. Typ den största.

Fel sida

Har vaknat på så galet fel sida. Min man och en dotter är bortresta. Jag har vakat in tonåring och klivit upp med fyraåringar. Absolut sämsta kombinationen för mig. Jag har så dåligt humör då. Ljuskänslig och ögonen svider och det känns som att hela jag skaver. Nu diskar jag och försöker skärpa mig. Var inte dum nu, säger jag till mig själv. Radiostyrda bilen vilar iallafall i garderoben nu, den var för mycket. Igår fyllde min dotter 15 år. Hon firade med att äta sushi hemma med sin kompis och sedan gå på Fortet med kompisen och en kille i klassen och några av hans kompisar. Det var roligt för henne att få göra något lite annorlunda. Det slutade med att jag satt i soffan själv några timmar och såg film. Jag skulle ha försökt sova iallafall, men jag vill ha alla dom små liven hemma innan. Räkna in dom och känna att dörrar är låsta och plattor är stängda. Svårt att ändra på det här beteendet, men jag fixar det inte riktigt ska jag ärligt säga. 

Men nu tar jag nya tag. Jag har duschat av mig endel trötthet och det här diskandet är ytterligare lite terapi för att få mig att vakna. Egentligen tyckte jag att det var rätt spännande att dommannen och dottern, skulle åka bort tillsammans. Lite annorlunda familjekonstellation är lite spännande ibland. Men en sak jag verkligen måste för att må bra är att sova och helt enkelt ta hand om mig. Äta nyttigare, träna lagom, sova och inte stressa för mycket. Jag fattar det, men att leva så fast man fattar är svårt, typ jättesvårt. Ena vecka funkar sömnen, men då blir det inget motionerat och halvdåligt ätet och andra veckan fixar man maten, men inte sömnen. Ja ni fattar.

måndag 10 februari 2014

Esters logik

Titta mamma, jag har gjort klart. Hon hittade i övningen i en sån där pysselbok som vi fick från en hamburgerrestaurang. Visst ser ni hur hon tänkt?

Toppar och dalar

Den här helgen har verkligen varit upp och ner. Ovanligt lugn på ett sätt, men väldigt intensiv på ett annat. Vi har ett ganska argt barn här hemma och det är inte lätt just nu. Om ni som läser och har erfarenhet så dela gärna med er. Vi behöver tips och råd. Ofta känner jag mig på samma nivå. Alla skydd ramlar av och jag blir likadan. Oerhört jobbigt är det ibland. Tyvärr blev den här helgen väldigt jobbig av just den här anledningen. Vi har haft det bra också. Vi såg på film och åt framför tv:n igår. Jag var helt slut då efter att ha sovit lite natten mot söndag och efter att ha promenerat och gått på teater med småttingarna. Men vilken fin film vi såg och vilken fantastisk teater. Jag kände att att det är ju skådespelare jag vill vara, när jag såg teatern. Det var en berättande teater av två som behärskade den konsten till fullo. Så spelade dom och sjöng också. Jag skrattade verkligen glatt och hjärtligt för den var verkligen rolig och finurlig på riktigt.


lördag 8 februari 2014

Bra, vi har det bra, förutom den vanliga oron då

Jag, eller vi har haft en lugn lördag. Stallet med dottern och hunden först. Han blev jätteorolig när hon gick in i stallet och vi skulle på promenad. Sen var han rädd för det mesta på promenaden och slickade på hästabajs för det tyckte han visst om. Så tittade jag när dottern red och dom hade hoppning och hon red en häst som vägrar framför hindren. Det var lite väl spännande tyckte jag. Så åkte vi hem och sen skjutsade jag henne till stan för hon skulle på bio. Jag hämtade ut andra paret glasögon som jag fick gratis när jag köpte mitt första par. Joen sa att jag såg ut som en galen tant i dom. Det är bara så att jag inte passar i glasögon. Bengt och dom minsta har varit på muséet i flera timmar och pysslat och haft det bra. Sån lugn dag för att vara vi, men ändå har jag en oro i mig. Alltid lite småoroligt här inombords. Lite den där känslan av att jag drömmer om hur saker ska vara och så blir det ju inte så riktigt. Att acceptera det. Jag går omkring och tänker på hur vi borde göra. Men tänk om det alltid var någon hemma här på eftermiddagarna. Att jag jobbade halv dagar tre dagar i veckan och min man två. Sånt går jag och tänker på. För att tro att man ska räcka till för det här och jobba är nästan inte möjligt. Nu när vi har haft sjuka barn hemma en hel vecka så har det ju varit någon vuxen hemma hela tiden. Så igår fick min man energi och städade huset. Idag energin att gå till muséet. Det får mig att tänka att vi måste leva så vi har mer av den där energin. 

fredag 7 februari 2014

En hemmavecka

På måndag och tisdag är jag hemma. På tisdag började Majken bli förkyld, eller kanske redan på måndag. Men jag är ju hemma med dom så ingen sjukanmälan behövdes. Men på onsdag,när jag skulle jobba, var jag hemma med dom för då hostade hon och snoret rann blodblandat. Torsdagen var jag hemma till lunch och sedan kom min man hem och jag skulle jobba. Alltså igår var det. Gud vad konstig jag kände mig när jag skulle till jobbet. Overklig på något vis. Från en värld till en helt annan. Jag tycker såna där overklighetskänslor är så jobbiga. Vill bara fly. Jag inser att ska jag jobba borde jag göra det en stund varje dag, annars hamnar jag i ett eget sidospår där det är väldigt ensamt att vandra.   Men då skulle jag få vara mindre med flickorna och det vill jag inte heller. Idag är jag hemma halva dagen igen. Hostandet forsätter. Våra barn har varit så friska genom åren. Kan inte alls klaga, så att dom är hemma en hel vecka känns ovanligt. Nu är äldsta hemma också. Han har haft rätt många förkylningar och till och med någon magsjuka det här första året på gymnasiet. Jag tror nu att han sover för lite. Sömnen är ju ändå lite helande. På vardagarna sitter han vid datorn sent. Nu tänker jag gå in för att ändra det beteendet. Det känns som att jag har ett bra argument nu. 

Men det jag ville skriva om, eller nämna. är den där overklighetskänslan när man jobbar mindre än andra. Eller när man gör annorlunda andra. Har en stor familj, med barn i så många olika åldrar. Man träffar småbarnsföräldrarna på förskolan och tonårsfamiljerna på föräldramötet på gymnasiet. Man står där med en for i varje läger. Man går inte på tu man hand på restaurang eller teater som andra tonårsföräldrar och man deltar inte heller i småbarnsföräldragrejer i så stor utsträckning. Man har fått erfarenhet och inser att simskola behöver man inte börja med förrän barnen blir ca 6 år. Ja så nu ska jag ha en sån där overklig dag igen. Hemma halva dagen och jobba halva och sen blir det helg igen.

Igår såg jag en dokumentär på TV om två tvillingflickor som blivit adopterade till två olika familjer, men på barnhemmet när flickorna skulle hämtas så fattade föräldrarna misstanke om att dom kanske var tvillingar men barnhemmet förnekade detta. En flicka hamnade i Norge och en i USA. Föräldrarna behöll kontakten och föräldrarna gjorde ett DNA-test och det visade sig att dom var tvillingar. Dom filmade när dom möttes för första gången när dom var 6 år och andra mötet i Norge något år senare. Dom kom så nära varandra. Man kunde se hur lika dom var inte bara till utseendet. Dom sprang likadant och rörde sig lika. Föräldrarna tyckte att dom hade så lika personligheter också och ändå växte dom upp i helt olika miljöer och i helt olika familjer. Det var så otroligt sorgligt och vackert. 

onsdag 5 februari 2014

Jobbig och fascinerande

Jag läser den här boken. Det är plågsam läsning och vacker. Hur tre män reser iväg i en varmluftsballong och hur det verkligen går snett. Dom hamnar på en oändlig is som rör sig och som är full med sprickor som dom kliver i. Slutligen dör alla tre i expeditionen. Olika teorier om hur dom dog finns. Den är väldigt gripande och jag blir så arg på Andrée, som är ledaren för expeditionen, för han har förberett allt lite halvdåligt. Och direkt dom kommer iväg så går ballongen sönder och ändå fortsätter dom. Men som sagt jag läser vidare. Och återkommer.

Svordom

Majken, 4 år gammal svär ibland. Man vill gapskratta, men försöker hålla minen och säga att man inte får. Men oj vad svårt det är. Den där gulliga varelsen som plötsligt säger att satan vad varm chokladen är. Det kommer så sällan också så man hinner glömma mellan varven.

Idag så svor Ester när hon ville lyssna på datorn på låten You av Robin Sjernberg, för första gången någonsin. Och jag sa att jag inte ville att hon skulle svära. Och hon började gråta. Så olika är dom mina flickor, så olika. Och jag fick säga till henne att jag säger en massa saker som jag inte borde. Det gör inget, sa jag. Men Gud vad ont i hjärtat jag fick. 

Det här att få vara med så mycket så jag får höra hur dom tänker, pratar, funderar känns så viktigt. Jag sörjer så stressen och jakten på jobb som drabbade mina stora barn. Inte var jag så här då, ledig flera dagar i veckan och så här lugn. Jag ångrar så mycket. Jag har aldrig jobbat heltid och nästan inte min man heller, men att så här helt gå en egen väg som vi gör nu gjorde vi inte då.

måndag 3 februari 2014

Fötter

Esters fina fötter. Dom är ju fotade och har suttit här på bloggen i flera år. Nu är ju fötterna betydligt större, ungefär storlek 27, men fortfarande så gulliga. Barnfötter är väldigt uttrycksfulla. 

söndag 2 februari 2014

Andra loppisen

Andra gången på några veckor vi stod på loppis. Det gick helt okej. Vi blev av med lite grejs och tjänade en slant. Roligt är det, men nu är jag helt slut. Det tar på krafterna. Sen blir man ju galen på dom där som inte köper något som kostar 10 eller 20 och som dom verkar tycka är fint. Men så är det har jag lärt mig nu efter två loppisar. Barnen tycker att det är kul så vi tänker att vi kan stå en tredje gång. Då vill stora pojken också vara med.

Men annars så hinner man ju inte så mycket på en helg. Poff säger det så är det vardag igen. Jag  träffade förresten en kvinna på loppisen som hade sitt fjärde barn med sig. Vi småpratade lite för jag har träffat henne någon gång via en granne till oss. Så sa hon att nu brottas hon med det att hon nog vill ha fler barn. Och jag kände igen mig. Vi kom fram till att vi aldrig blir färdiga. Hon sa det, att hon har kommit fram till att hon aldrig blir färdig. Ibland blir jag så glad för dom där mötena i livet som gör att man känner sig mindre ensam. Det här bloggen har också lite då och då lett till såna möten. Och andra bloggar som jag har hittat. Jag är väldigt glad i det här med bloggar. Jag är glad att jag lever i en tid när såna finns. Att man ibland förstår att man är inte ensam.

Jag har fällt några tårar här på slutet för att jag förstår att det nog inte blir fler barn. Att det är över, det där med småbarn. Och jag är lite ledsen över att åren gått så fort. Att jag blivit över 40 år. Att så mycket är bakom mig. Samtidigt vantrivdes jag på många sätt som tonåring och en bra bit över 20. Sen vet jag inte vad jag vill fortfarande. Herregud hur svårt kan det vara. Jag har tänkt mycket på att jag skulle vilja vara hemma ett år och göra sånt som jag längtar efter lite mer. Tänk när det fanns möjlighet att ta ett sånt där friår.