Men nu sitter jag här. Jag läser era ord. Jag är inte ensam. Tack.
Såklart är jag livrädd för att det ska bli likadant för oss här hemma. Jag kramar dom små hårt om natten. Jag försöker stjäla kramar från dom större. Jag måste lappa ihop det här. All trasighet jag har ska väl inte behöva vandra vidare. Eller? Säkert gör den kanske det, men än finns tid. Än finns hop. Och för första gången på 15 år har jag köpt hårfärg. Knäppt. Kommer typ bli besviken.