lördag 27 september 2014

En salig röra

Igår vaknade en magsjuk dotter. Det blev en halvdag hemma med henne. Det är krångligare nu för jag har så liten arbetsplats, men jag tänker att det ska jag inte fundera på så mycket. Att tänka att självklart är jag hemma när mina barn är sjuka. Min chef har aldrig ens suckat över det. Det är bara inom mig som tankarna far. Sen jobbade jag på eftermiddagen och min man var hemma. Jag gillar mitt nya jobb så mycket. Det är liksom mitt. Mitt bibliotek (fast det är allas så klart). Och hem gick jag genom skogen och gick vilse. Jag och skogar funkar inte. Men det var mysigt. Jag hamnade på små stigar. 

Sen kom jag hem till lagad middag och så ringde mamma. Hon grät för att jag inte ringer och hon är ensam. Det var så jobbigt. Mitt i hallen har vi i telefonen och det var barn överallt. Hon tycker att alla relationer som inte funkar är mitt fel. Till min bror och henne. Hon har aldrig någon del i nått. Och när jag sa att jag till exempel blev ledsen över en kommentar i somras så sa hon att det var onödigt att jag skulle reagera på det hon säger. Aldrig att hon kan säga förlåt och mena det. Det är mer så här: Då säger jag förlåt för allt jag gjort som jag inte har gjort för det är är du som är ÖVERKÄNSLIG. Och det är jag. Men det där att aldrig ta sitt ansvar i saker som händer är också någon slags brist. 

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Maria,
min mamma tycker inte heller att man ska reagera, eller "hänga upp sig på" det hon säger. Hon tycker att jag "märker ord". Inte heller hon tar något ansvar för vad hon sagt och gjort. När jag säger att jag inte kan hålla på och välvilligt tolka henne eller utgå ifrån att hon menar något annat än vad hon sagt, att orden faktiskt står för något, blir hon mest sur och tycker att jag är en väldigt besvärlig och överkänslig dotter. Hon är så övertygad om sin egen "godhet" och förträfflighet att blir man inte riktigt arg på henne kommer man ingen vart med henne. Det var kanske så det blev där i hallen med alla barnen för dig? Och som ett brev på posten kommer oron ett par dagar senare... Man måste säga ifrån, om inte annat så för sina egna barns skull. Men jag vet att det är svårt. Jag tycker det går bäst när jag väntar in mig själv, vågar vara tyst en stund och tar in vad hon faktiskt gör och säger och då kan jag ofta bli så arg som jag behöver. Jag förstår ju att du inte ringer, och tro mig, det är inte synd om henne även fast du säkert, liksom jag fått den känslan "med modersmjölken". /Annelie

Maria sa...

Så bekant. Märker ord och överkänslig.

Maria sa...

Och ett bra råd att vänta och låta allt sjunka in innan jag reagerar./Maria