Men nu sitter jag här. Jag läser era ord. Jag är inte ensam. Tack.
Såklart är jag livrädd för att det ska bli likadant för oss här hemma. Jag kramar dom små hårt om natten. Jag försöker stjäla kramar från dom större. Jag måste lappa ihop det här. All trasighet jag har ska väl inte behöva vandra vidare. Eller? Säkert gör den kanske det, men än finns tid. Än finns hop. Och för första gången på 15 år har jag köpt hårfärg. Knäppt. Kommer typ bli besviken.
4 kommentarer:
Jaha, så har östra flanken fallit... med hårfärg. Men bara du fortsätter springa och prata även med de grånande vännerna så är det ok! Och du vet väl att det bästa med att få egna barn är att man får reparera, ge det där man själv kanske inte fick. Du har så kloka, kärleksfulla barn, som kommer att gå vidare i livet av er och egen kraft, tror jag. Den omtanke som finns i er familj är inte så självklar i familjer jag känner väl! Kram / E
Det här kändes som ett bra tillfälle att säga; hej!
Jag hittade hit för några veckor sedan, och har smugit runt lite och tyckt att jag borde säga hej och att jag heter Emelie och att jag läser det du skriver. Och att jag känner igen mig ibland, i det du känner och tänker. Jag tycker om att läsa det du skriver så jag kommer nog bli kvar.
Hej
Ja nu har jag svikit mina ideal och färgat håret med färg som luktade gift. Tror inte det får bli en vana. Tack för dina ord kram
Hej
Välkommen hit. Vad trevligt att du smugit runt och vad ännu trevligare att du ger dig till känna.
Skicka en kommentar