fredag 31 december 2010

Vem bestämmer?

Idag ska vi fira nyår. Inga gäster som vanligt. Nä så blir det ju när man är eremit som jag. Fast det är jag ju inte heller. Men jag vill liksom bara att någon annan ska ta tag i saker. Men i alla fall maten. Min min frågade häromdagen vad vi ska äta, kanske avokado med fyllning till förrätt. Nä jag vill ha Toast skagen. Okej sa han. Ska vi ha Hasselbackspotatis med något kött sen. Nej potatisgratäng ska vi ha. Det vill barnen och sen marängsviss. Okej, sa han. Ibland har han inget att säga till om.

Han jobbar och vi bestämmer en massa under tiden. Så är det bara.

Slalombacken



Jag tog med mig barnen till slalombacken på andra sidan skogen häromdagen. Det höll inte på att gå. Innan alla skidor och pjäxor var återfunna, alla hade ätit något, fikaväskan var packad och alla hade fått på sig kläder så var klockan ganska så mycket. Då var det bara det där lilla problemet med vår bagagelucka i bilen som har frusit fast sen den där servicen (för 4000kr). Dom måste ha använt någon vätska som sen frös när bilen kom ut. Och vår bil står ju alltid ute för den gå inte in i något garage. Och jag visste ju att den frusit fast, men jag hade glömt. Glömt. Jag var tvungen att få in vagnen där för att vi skulle kunna åka iväg. Men ibland blir jag så envis så jag klarar saker bara därför. Jag fick upp den efter att den suttit fast i två veckor. Vi kom iväg och det var kallt men mysigt. Fast nu vet vi också att Signes pjäxor är för små.

Ny familjemedlem

Ella har byggt en spargris tillsammans med en kompis för att samla pengar till ett äventyrsbad. Och hon behöver lära sig spara och det behöver jag och min man också nu när vi ska flytta till dyrare hus. Jag tänker på pengar just nu. Jag funderar hit och dit och så plötsligt så kommer det en räkning på 4000 för bilservice. Hur kan det kosta så mycket? Eller flickornas ridning 3000 var för en termin. Men samtidigt känner jag ändå att det är lyxproblem för jag handlar en massa kravmärkt, beställer från Gudrun Sjödén för ofta. Fast Det vill jag ju också. Men kanske ändå att man skulle ha en sån där giraff.

torsdag 30 december 2010

Längtan

Jag har verkligen alltid längtat efter en syster. I mina lekar när jag var barn hade alla familjer 10 barn och en massa systrar i varje familj. Familjerna bodde överallt i världen i olika hus som jag fantiserade ihop. När blev äldre läste jag böcker om det istället och nu när jag blivit jätte gammal, för att vara jag i alla fall, så börjar jag inse fakta. Ingen syster, men fyra döttrar. Och när dom bråkar då blir jag så ledsen, för dom har ju varandra. Att dom inte förstår det jämt alltså liksom.

Att leva nu



Majken och Ester är fullständigt ljuvliga just nu. Upplever allt så starkt. Åren har gjort mig mer ödmjuk, mer medveten om livets gång.

Tänk om jag hade haft en syster. Å vad jag önskar mig det.

Syrror kollar TV



Liten lucia

Signe som lucia, fast det var ju ett tag sedan. Ensam lussade hon för oss. Bakom henne står spjälsängen och där ligger Ester nu sen tre nätter tillbaka och så har vi klämt in en annan säng i lilla sovrummet och där ligger Majken. Min man bestämde sig för att nu kan dom väl börja ligga i egna sängar för han får inte plats i sängen och sover på madrass eller soffa eller i någon av storbarnens säng. Men i natt har han ändå legat någon annanstans för mina två äldsta barn var oroliga och hamnade i min säng och på madrassen nedanför och sen hamnade Majken och Ester bredvid mig också för dom blev ju hungriga. Numera ammar dom bara på natten fast Majken hon försöker på kvällen och drar i tröjan och säger "dåva" (sova). Men jag känner att nej inte amma två fortfarande på kvällen. Jag orkar inte riktigt. Men dom sover faktiskt ganska bra i egna sängar. Väcker inte varandra lika lätt. Och jag får väl vänja mig. Första natten kändes det superkonstigt. Jag kände mig halv.

onsdag 29 december 2010

Sova

Vi sover så länge på morgonen. I morse trodde jag det var mitt i natten när jag steg upp. Det var det inte utan mer än morgon, tjugo över åtta och Majken och Ester sover som stockar. Vilka bäbisar. Inte så lätt att lägga dom på dan då precis. Och ännu har två i familjen inte stigit upp. Igår tittade vi på film som jag hade lånat på bibblan, Bröderna Karlsson. Nä känner jag. Lite fånig och jobbig att se med barnen, knappast ens lämplig. Det där med familjefilm är svårt. Har ni några tips, den ska passa från 8 år till 43 år ungefär.

tisdag 28 december 2010

Handla

Jag och Ernst har handlat på OBS eller Coop som det heter nu sedan en tid tillbaka, 10 år eller nått. Ernst var bara ljuvlig och hjälpsam som han är när han är på bra humör. Hjälpte till efter ett tag när han hade spanat på leksaker, tidningar och tejp till hans bandyklubba. Han hämtade tomater, gurka, chips och hjälpte till att lägga upp på bandet. Men allt det andra, det som också är livet, det gör mig ledsen just nu. Barn i kundvagnar som skriker och föräldrar som är trötta. Och jag känner igen mig så det är inte så att jag skulle göra det bättre själv. Men ändå vad är det för konstig tid vi lever i. Handla tokmycket på stora köpcentrum sent på kvällen med jätte trötta barn. Och sen kassakön som är lång och man hör vad folk säger, fast man kanske inte borde. Men hur är det, säger någon till nån som hon inte sett på länge. Jo bra, säger han. Och man förstår att han ska flytta ihop med någon, någon som har blivit svårt misshandlad av sin förra man. Och hon har barn. Och kvinnan säger att tur att hon har träffat någon som är snäll nu. Och jag tänker att det får han då verkligen se till att vara.

Kört fast

Jag har kört fast. Ältar, ältar, ältar. Igår jobbade jag också. Kändes som att åka att jobba mitt i julafton. Hur kunde jag komma på att jag skulle det? Fast annars skulle ju någon annan behöva jobba "min kväll".

Idag har jag gjort något modigt, fast jag säger inte vad.

Och så är jag hemma och ledig idag. Idag sa min 13-åring något till mig. Han sa ungefär: Mamma du måste ha det jobbigt med att sälja hus, städa, jobba, ta hand om Majken och Ester och alla oss andra, laga mat. Satt han där och sa, han som knappt brukar orka göra sitt eget kvällsfika. Det kändes som att jag aldrig var så där klok och förstående i samma ålder. Och samtidigt vill jag ju inte att han ska känna att han är till besvär eller någon annan av barnen heller. Före det är ju dom som är livet. Absolut dom och ändå så drunknar jag ibland i allt det andra. Mina tankar blir mörka och jag tänker på det som inte fungerar istället för det andra.

Men ändå, att han sa det till mig just idag när tårarna tyvärr trillar både här och där.

lördag 25 december 2010


Idag har det varit en lugn dag. Jag har läst en bok min man fick i julklapp av sitt jobb, Mia Skäringer. Jätte, jätte bra. Sitter och funderar på den nu. Och Signe har läst sina hästböcker och Ella en sorglig bok hon fick. Ernst har haft några kriser när det inte gick som han ville i Singstar som dom fick i julklapp. Han vill att det ska gå jätte bra annars blir han så besviken, men det går över ganska fort. Vi har ätit julmat igen. Och det var gott, men nu känner jag mig väldigt nöjd med en del av det. Och jag har kryddat Majken och Esters risgrynsgröt med cayenne peppar istället för Kanel. Majken sköt tallriken långt bort och jag tyckte det var konstigt: Men du som gillar så mycket, oj vad gott, sa jag och tog en tugga. Först var det som vanligt och sen blev det så starkt. Och jag tänkte att det kanske var maskindiskmedel på skeden (som jag är så rädd för) men så kom jag på det. Inte konstigt att hon sköt bort tallriken. Hon såg ganska allvarlig ut men ändå inte ledsen eller arg. Mest så där fundersam som att hon tänkte: Tycker mamma att vi ska äta det här???? Och Majken har lekt med dotti som hon gillar så mycket. Hon bär den, klappar den på huvudet, kör den i dockvagn och idag har hon till och med börjat hoppa med den.

Julafton













Kyrkan, ute, inne, vänta, klappar, äta, nya pyjamasar, bli lite sorgsen, krusat hår, julklappsboken, ligga på soffan i hög, trött.

God jul


till alla. Jag älskar huset när det är jul. Hur ska jag kunna flytta? Vill inte alls just nu. Tänkte dystra tankar under hela Karl-Bertil Jonssons julafton, men bara då. Resten av julaftonen var fin och vår alldeles egna.

Men vi höll inte på att hitta någon gran. Slut överallt. Tillslut så hittade jag en nätad specialgran på Plantagen. Jag fick rabatt för jag köpte grisen i säcken. Den är kort men tjock och samtidigt underbar. Man skulle alltid ha gran inne. Så fint.

onsdag 22 december 2010

Om julförberedelser och sånt

Jag tycker att det är svårt att få till det med två snart tvååringar i huset. Jätte svårt. Bära dom hinner jag, men inte så mycket mer. Hur i all sin dar ska vi få till julen? Men å andra sidan så har Signe och Ella gjort knäck och ischoklad tre gånger. Om inte annat så har vi det och min man gravade lax för någon vecka sedan och imorgon kommer vår grönsaksleverans och där finns både rödkål och klementiner.

Vad fattas då? Vad har ni för något som ni absolut inte kan vara utan på julbordet?

Jullov

Jullov har vi. Vi smygstartade med adventsfika/julfika hos grannarna. Jag tycker så mycket om mina grannar som råkar vara min mans barndomskompis från Sundsvall (alltså en av grannarna). Visst är världen liten? Dom hamnade i Umeå båda två, i husen bredvid varandra. Och Majken vill sitta i hans famn hela tiden och kramas. Jag höll på att tappa hakan. Sån kärlek har hon aldrig visat någon utanför familjen. Och snart får dom sitt tredje barn och jag fick känna på bäbismagen.
Och sen somnade jag bredvid barnen framför Harry Potterfilm. Min man var så trött och ville sova för han har inte jullov, men vad ska man göra när fyra barn sitter bänkade vid Harry Potter och mamman somnar och går och lägger sig. Men snart är alla lediga.

måndag 20 december 2010

Trubbel

Det blir ingen husaffär. Inte före jul i alla fall. Och kanske blir det ingen överhuvudtaget. En familj i dagsläget vill köpa vårat hus. Fast vi vill ha en viss summa och dom vill vänta. Jag kände mig upprörd idag för hur det kan bli. Inte på någon speciell person, utan bara hur det kan bli. Hur jag så himla länge känt att vi borde ha lite större, men aldrig vågat slå till. Och så gör vi det till slut på ett hus som inte ens är tillräckligt stort, men i alla fall har fler duschar och med en ganska god möjlighet att få ett sovrum till. Och så kan vi inte sälja vårt. Så typiskt. Och lite konstigt på något sätt. Folk måste ha tyckt att vi bodde risigt. Och ändå har vi ett underbart kök, en fantastisk vildvuxen tomt med hallon i massor, ett stort vardagsrum. Men då är det ju det där som måste göras. Och det mest akuta är att det kommit in fukt i ett rum i källaren. Och det har jag faktiskt känt fast inte riktigt vetat om det bara är någon källardoft, fast jag borde ju förstått att det var något annat eftersom det alltid bara luktat i just det rummet och mest när det varit för kallt därinne. Så det rummet behöver gås igenom. Ja om det nu inte blir så att vi kan sälja huset så får vi bo kvar och göra det och kanske bygga ut. Fast det var just det vi kände att vi inte orkade, alltså bygga ut. Fast hur blir det om man måste sälja ett hus man precis köpt? Kanske lite dyrt.

Vi får se i januari då vi provar igen. Fast så konstigt allting blev. Fast jag tänker inte deppa ihop nu. Tänker inte. Jag har så himla fina barn. Så det så. Hus materiella ting. Barn mycket, mycket viktigare. Och jag tänker inte låta mig påverkas av det här och bli en otroligt sorgsen mamma. Tänker inte.

lördag 18 december 2010

Överdrev lite

Jag överdrev, det är ju folk som är intresserade av vårat hus. Och det är inte hela världen att behöva städa lite extra. Det är ju inte så att jag städat ihjäl mig under min levnad.

Det som är jobbigast just nu egentligen är någon ledsnad jag har i mig. Kanske över hur saker blir och man kan inte riktigt påverka. Att jag har levt ganska länge nu, att mycket är bakom mig. Allra mest sorgligt är att så mycket av barnens liv tillsammans med oss är bakom oss. Att en är tretton år. Att det är fantastiskt, men också sorgligt. Att det går fort. Att man inte alltid är nöjd med sig själv. Det är jobbigt att föräldraledigheten är över. Men det är också kul att jobba. Fast otroligt jobbigt att passa tider och passa in. Att säga rätt och tänka rätt. Att vara lagom. Att finna glädjen i vardagen. I den där morgonstunden när alla är missnöjda och både jag och min man börjar åtta. Att komma försent till allt och till exempel till alla personalmöten. Ja att allt är så himla svårt ibland.

fredag 17 december 2010

Fina ögonblick

Barnen börjar bli stora, alltså dom stora och då är det inte så lätt att skriva om dom. Vad dom gör och vad dom säger. Men nu bara måste jag ändå. Så jag inte ska glömma. Igår när jag hämtade E och S på skolan så var vi länge i hallen och letade saker, pratade med fröken, klädde på oss. Då kom en annan fröken in. Och spanade efter sina skor. Någon hade flyttat dom och dom var långt borta och hallen var blöt. Fast hon sa inget om det, men då gick Ernst och hämtade skorna och ställde dom precis vi hennes fötter. Bara så där. Han liksom fattade att hon inte ville gå där på det där blöta golvet. Jag kände hur jag blev stolt, superstolt inombords. Och idag i bilen så lyssnade min man och E på en låt som han tycker är så bra. Då säger han till min man: Jag börjar nästan gråta när jag hör den här låten.

Fina E. Fina finfina.

Huset

del en 15 eller något åt det hållet. Så var det husvisning idag igen. Vilket innebar städa halva natten och hela morgonen, vilket innebar att jag inte sov i natt, vilket innebar att jag har varit sur idag. Maria som är sur är inte så rolig. Och nu ångrar jag att vi ska sälja. Blev som less på allt. Vill ingen ha vårat fina hus? Dom kanske bara ser skavankerna. Just nu ser jag bara det fina. Men jag förstår ju att det finns en del skavanker. Jag förstår ju det. Men ändå. Det är fint också. Tycker vi, säger min man, kanske inte alla andra

Och så åt vi julbord på jobbet och efteråt så kom tröttheten. Så tung. Men ännu är jag vaken. Det går ju att inte sova en natt om det inte var för det där att jag blir så sur och tvärtemotig. Och säger sånt som man kanske bara borde tänka.

onsdag 15 december 2010

Men posten är ju så bra

Jag beställde igår från Waldorfbutiken. Jag beställde julklappar till dom minsta. Kritor och en fin häst och vagn i trä. Idag i brevlådan ligger det en avi att jag kan hämta ett paket på posten. Men det kan ju inte vara den, nä det kan det väl ändå inte vara. Jo, men det var det. Alltså posten är ju fantastisk. Nu tycker jag det och ångrar att jag någonsin klagat. Om jag har klagat. Fast har jag det? Jo kanske när jag fick post som tillhörde en Maria på gatan ovanför väldigt ofta. Men det här tyckte jag var helt fantastiskt. Och att Waldorfbutiken lyckades skicka det så fort. Det kanske är så här jag borde handla alla julklappar i år.

Högläsningen

Vi är hemma idag igen, men idag skulle vi vara hemma för det är vår lediga idag. Men M och E har torrhosta så vi får väl se hur resten av veckan blir. Men vad dom somnade snabbt nu på förmiddagen. Inte alls så ledsna som dom brukar. Kanske vänder det nu. Dom har ju alltid sovit ute, men på dagis sover dom inne och nu är det så kallt ute så det blir inne hemma också.

Jag har läst ut Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr. Vi läser den högt jag, Ernst och Signe, men jag var bara tvungen att smygläsa klart den för att få veta hur det skulle gå. Jag märkte nu på slutet av högläsningen att jag tycker att den är så bra och spännande så jag försöker läsa före samtidigt som jag läser högt. Det går inte. Men nu vet jag och kan vara lugn. Och E och S har flera fina högläsningsstunder kvar på boken. Dom gillar den lika mycket som jag. Imorgon läser vi ur den igen. På onsdagar hinner vi aldrig med läsningen och det är tråkigt. Jag vill läsa högt varje dag.

Tänk vad böcker är magiska ibland. Just nu vill jag bo i Glimmerdalen och klättra på fjällen och en kompis som lagar god mat och spelar fiol och så klart lära känna Tonje.

tisdag 14 december 2010

Vill inte gå och lägga sig

Majken och Ester tycker inte om att gå och lägga sig. Vi sover i samma säng och vi ligger bredvid dom tills dom somnar. Jag ammar fortfarande ibland till sömns men mindre ofta. Så jag tycker att dom borde tycka att det är mysigt. Men det tycker dom inte. Jätte omysigt och hemskt skulle man kunna sammanfatta vad dom tycker om dom hade kunnat prata. Men idag la jag dom på dan efter en lunch bestående av fiskbullar som dom älskade. Dom tog om tre gånger var. MMMM säger Ester när hon gillar och Majken liksom nickar med huvudet av välbehag. Och så bytte vi blöja, snackade lite, borstade tänderna som vi glömde borsta i morse och så gick vi och la oss. Och dom skrek inte, dom mös. Tror knappt att det är sant. Men dom tittade på mig och log och klappade alla gosedjuren som jag försöker få dom att gilla. Och det gick jätte bra i en kvart ungefär sen blev det som vanligt. Men ändå, en kvart av mys är alltid nått.

Lucia och pratet

Igår på bibblan där min man var med alla barn förutom ett sa Ester högt och tydligt Pippi. Sen när jag kom hem från jobbet sent på kvällen så sa hon Pippi flera gånger. Så högt, tydligt och självklart. Och häromdagen sa Majken lika självklart Apple.

Pratet har lossnat. Jag är hemma med krasslig Ester och pigg Majken. Igår fick jag se ett luciatåg igen efter två år utan.
Äntligen.

lördag 11 december 2010

En rapport från en tillfällig pedant

Orkar inte beskriva veckorna som gått. Men hur jobbiga som helst. Och aldrig, och då menar jag verkligen aldrig, har jag städat så mycket som nu. Och bäddat sängar innan man ska till jobbet för att det ska komma någon att kolla på huset. Och plocka undan hela tiden. Nu förstår jag hur alla pedanter får kämpa för att hålla det städat. Ska man var pedant så tror jag att man måste lägga ner ungefär tre timmar på städning och plockning varje dag. Plus matlagning på det. Och plus tvättning på det. Och plus det vanliga jobbet.

Det tar mycket tid.

fredag 26 november 2010

Vårat hus

Hemmahuset. Ut och gå och komma hem. Fast hur blir det nu då.

tisdag 23 november 2010

Fin-

Ester sjunger ajajapu. Visst vet ni vilken sång?

Jobbarkaninen

Och idag har jag bestämt att efter jul så jobbar jag 60%. Hurra. Det ska bli bra. Jag och Majken och Ester ska vara hemma en hel dag varje vecka. Hurra. Nu är dom hemma med mig varannan onsdag och med min man varje måndag. Men efter jul börjar han jobba mer. Men det blir ju ganska bra ändå känns det som.

Läs

Läs den här artikeln av Hillevi Wahl. Så viktigt ämne.

Har för övrigt haft husdepp och otrolig sömnbrist. Ser numera bara alla fel på huset. Golven, väggarna. Allt. Och vi har sovit minimalt hela helgen för vi har städat så mycket. Så nu är jag bara en människospillra.

Jag måste komma igen. Se framåt. Min man sa idag: Det här är bara pengar och pekade på huset, men det här är kärlek och pekade på oss. Tänk att han alltid måste kämpa på och vara positiv och jag bara: Nä det här går inte. Vi får hyra ut till studenter och renovera eftersom. Bla, bla, bla. Typ negativ det är jag det. När jag är trött. Vill säga. Som nu.

God natt.

måndag 22 november 2010

Jahaja

Nu är huset besiktat. Och en del var ju lite si så där. Fast ändå bra. Fast jag vet ju att hans protokoll kommer att vara fulltecknat av skavanker. Han var väldigt rejäl.

Så kom och köp. Snart kommer det ut. I tidning och på nätet. Läskigt. Sorgligt. Men sant

söndag 21 november 2010

Röja och fika och oroa sig lite

Mitt i allt röj. Och herre gud vi hinner inte. Imorgon kommer en besiktningsman hit och ska hitta en miljon fel med huset. Och det är nog inte så svårt. Det är ju små skavanker både här och där. Fast ändå funkar det så bra att bo här. Vi har ju bytt all el så dom som är rädda för eldsvådor kan bo här ganska tryggt. Och vi har varit så friska under åren här. Så lite förkylningar ändå om man tänker hur många vi är. Så det är ett bra hus. Men letar man så hittar man dörrar som är vita på ena sidan och bruna på den andra. Och annat. Ja en miljon häftstiftshål av alla fotbolls- och hästaffischer. Och annat, annat, annat. Fast just nu kommer jag inte på nått för jag är helt urblåst i huvudet.

Jag saknar helt förmåga att städa rationellt och snabbt. Nä jag går in på dom små, små detaljerna. Hela Ernst och Signes rum har jag gått igenom igår och idag och hittat allt som var både gömt och glömt. Men det var ju meningen att jag skulle hinna mer. Jag började med Ellas rum nu ikväll men hon var ju tvungen att få gå och lägga sig också.

Och mitt i allt detta har jag hunnit fika med gammal och god vän som jag träffar alldeles för sällan. Och hon är gravid med sitt tredje barn.

Och jag fick ta bilen ner på stan för jag hann inte annars. Och på väg ner så lyssnade jag på en barnskiva. Jag älskar att lyssna på barnskivor i bilen. Och sjunga med till Jujja och Thomas Wieslander eller Finn Zetterholm. Mitt i skivan så blir det ett sånt där trafikmeddelende och då blev jag så orolig. Jag som hade min dotter ute på vägarna i Norrlandsinland. Och det var där någonstans som den där bilolyckan hade skett. Fick ringa hem till min man. Tillslut kom min man fram till att dom inte hade åkt den vägen. Jag borde bli bättre på geografi. Så jag vet när jag borde oroa mig. Fast tänk ändå att jag vågar låta henne åka. För några år sedan hade det varit nästan omöjligt. Något har ändå hänt med mina rädslor. Någon liten förändring.

Men nu sover hon i sin säng igen. I det nystädade rummet. Bland sina gosedjurshästar.

fredag 19 november 2010

Om en fredag och vilken fredag

En konstig dag, men ändå fin på något vis. En dag som började med att jag cyklade till ett möte. Jag som åker bil så ofta. Jag cyklade på ett litet möte om sagor. Och där fanns en ny bibliotekarie, en man, fortfarande lite ovanligt i vårat yrke. Och han berättade sagor. Jag blev så glad. Ibland blir det så att när en man kommer in i ett yrke som är kvinnligt (eller kvinnodominerat) sen urminnes tider så ska den satsa på sånt som inte kvinnor sen urminnes tider satsat på. Eller jag vet inte riktigt hur jag menar. Men det kan bli lite så där att dom i alla fall inte berättar sagor eller läser böcker om relationer. Nu är jag fördomsfull. För det finns massvis med bibliotekarier som är kvinnor och som läser fantasy, science fiction, hårdkokta deckare och annat och förresten också kan allt om datorer och annan modern teknologi.

Men jag säger bara att det kan vara så. Fast det förstås inte är så. Alltid.

Och sen cyklade jag vidare. Och jag gick på utvecklingssamtal. Och sen cyklade jag vidare. Mot dagis och hämtade två stycken gostroll där. Men ett av dom gostrollen blev förtvivlad i cykelkärran och jag skulle ju hämta dom två åttaåringarna på skolan. Så det tog tid och hon skrek. Och hon fortsatte hemma. Så min son som skulle på innebandy behövde skjutsas av någon annan. Någon annan fanns inte att finna så då sa storebror att han kunde cykla med honom. Men åttaåringen har aldrig cyklat på vintern. Han ramlade två gånger varav en gång på ett farligt ställe. Nu vet jag varför inte åttaåringar cyklar på vintern. Sen fick den andra åttaåringen vara barnvakt åt Majken när jag och Ester hämtade Ernst på träningen för nu hade hon slutat tokskrika. Nu skrek hon bara när inte jag var nära. Och det var första gången Signe var hemma ensam med en bäbis och det gick bra.

Sen gjorde vi middag och alla hjälptes åt. Så mycket frivillig hjälp har jag aldrig fått hemma av mina barn samtidigt. Sen skulle Ella hämtas på stallet. Nu fick bäbisar + Signe följa med. Och efter stallet skulle hon lämnas hos en kompis för översovning fast jag inte alls tyckte att det passade så där efter stallet.

Sen hemmahuset. Sen söva bäbisar och umgås med de tre hemma- och uppebarnen. Sen somnade jag i soffan helt enkelt. Fast det gillade inte Joen. Han ruskade liv i mig och sen var jag vaken jätte länge.

Och under den här tiden jobbade min man och kom hem två på natten. Underbara ljuvliga fredag. Och lite ironisk är jag fast ändå inte.

Och idag har jag skickat iväg Signe på en resa utan familjen för första gången i hennes åttaåriga liv. Till Norsjö har hon farit.

torsdag 18 november 2010

Vinter


Jag och Ester. Full av beundran.

Jag och grejerna


Alltså vi har haft saker överallt. Och jag vet aldrig var jag ska lägga olika saker. Var ska den här grejen vara då, tänker jag och sätter den nånstans. Jag antar att det är så den här folksamlingen uppstått. Julfigurerna som skulle i jullådan står och väntar och dom har väntat länge nu. Och allt fint barnpyssel. Och så Star wars och Einstein och någon gammal pokal som min man fått som barn. Nu är allt sånt här borta. Eller nästan i alla fall. Eller i alla fall har just den här raden har hamnat i olika lådor. Vi har en del att göra, kan jag säga. Innan vi har flyttat härifrån.

En vecka som blev så där

En bråkig vecka. Och det gillar jag inte. Alla har varit arga på allt möjligt. Till och med Ernst som så sällan är arg. Just nu önskar jag att vi skulle åka bort tillsammans ett tag. Långt från alla aktiviteter och allt annat. Inga tider att passa på ett tag. Det skulle vara skönt.

Och vad trött man är på morgonen. Jag somnar om och drömmer fast jag blivit väckt. Vill inte gå upp. Och ändå har jag varit hemma med Majken och Ester en dag den här veckan för Esters mage har krånglat. Och i morgon tänker jag inte åka till jobbet utan gå på ett sagomöte i stan. Inte sätta mig i bilen. Jag ska njuta. Av vardagsmotion som jag just nu inte får. Eller tar, kanske mer sant. Fast min man ska jobba hela dagen och halva natten. Och det är ridning och innebandy och lite allt möjligt. Måste komma på nått så det blir bra ändå. Laga lätt middag som alla gillar.

Och vi började på en ny bok ikväll av Maria Parr hon som skrev superbra Våffelhjärtat. Och den här började bara så bra. Orden satt så rätt i munnen och var så fina. Den heter Tonje ...någonting. Ska ta reda på exakt. Just nu ligger den hos Ernst och Signe och väntar på nästa högläsningsstund.

Böcker

Hon älskar böcker och Ester till och med ännu mer.

Syskon

Största brorsan och en av dom minsta syrrorna. Kejsaren kallar han henne. Kul ibland tycker hon, fast ibland blir hon sur på hans ret och säger ifrån på skarpen.

Ella

som nått slags Halloweentroll. Måste titta flera gånger. Är det verkligen hon?

lördag 13 november 2010

Hur mycket ska man jobba egentligen?

Jag jobbar mindre nu. 27 timmar i snitt. 30 timmar en vecka och nästa mindre för då är jag ledig på onsdagar. Men alltså jag känner. Jo jag känner att jag vill jobba ännu mindre. Att jag aldrig vet vad vi ska äta när jag kommer hem. Och jag kånkar bäbisar ut ur bil, in i bil, ut ur bil, in i bil. För dom vill inte gå om dom inte vill gå. Alltså inte på beställning. Min man jobbar 75% nu och är ledig på måndagar. Men efter jul så får han jobba mer. Vi tjänar lite olika i den här familjen. Typ så tjänar jag mindre än hälften av det min man tjänar. Det är inte jätte lätt att leva jämställt då. Fast även om det hade varit tvärtom så vill jag jobba ännu mindre. Jag vill må bra på jobbet och hemma och på vägen där emellan.

Och hela tiden vad ska vi äta? Fast under alla åren med barn så tycker jag att jag blivit så bra på att improvisera. Som idag när Ella ville gå ut med mig och Majken och Ester. Jo fast dom måste äta först. Jag tittade i kylskåpet. Det såg som tomt ut fast det inte alls var det. Så kom jag på: Skinksås med potatis och broccoli. Man blir så bra på det där. Ja grönsakssoppa, ja pasta med tomatsås, ja rårakor. Men jag skulle tycka att det var lite skönt med lite framförhållning också. Fast imorgon Jordärtskockgratäng (och hur stavas det?).

Fast det kanske inte barnen gillar? Förresten

Vad jag blir nervös av

Folk som slänger saker utan att tänka gör mig orolig och nervös. Min man är sån. Usch, hur ska jag våga flytta och låta honom packa utan att jag bevakar varenda rörelse han gör. Rätt som det är så slänger han något gammalt skåp som jag älskar eller någon gammal tröja som jag också älskar.

Sortering pågår

Förra helgen så sorterade jag som en galning. Strumpor, stickade vantar, yllesockor. Och jag kastade flera udda. Usch vad jobbigt det var. Att slänga alltså. Och nu hittade jag en fin vante i tvättkorgen som jag vet att jag slängde kompisen till. Och ändå var jag så noggrann och tyckte att jag tänkte på alla ställen där det kunde finnas en gammal strumpa eller vante på. Men det är bara materiella ting. Som inte får bli något annat än materiella ting.

Majken

Om hon får välja: Gummistövlar, basker, pippitröja och nattlinne.

Sörja

Sista sommaren i den här trädgården. Sörja lite.

En massa kläder


Nu är det vinter. Overall, vinterskor, väpnarluva, tjocksockar, vintermössa, tjocktröja. Majken och Ester hinner lessna flera gånger om. Just det och så vantarna. Himla vantar som är så tråkiga att ha på. Fast, har dom ju upptäckt, är det ju superläskigt att bli iskall om händerna.

Tänk nyss sommar och en av dom första glassarna.

Gått i ide

Känns som jag gått i ide eller nått. Varför skriver jag inget? Idag är en till dag bland flyttkartonger, barn, bäbisar och grönsaker. Så ser mitt liv ut just nu. Vi har börjat beställa grönsaker, kravodlade och dom levereras varje fredag. När dom kommer ser det så vackert ut. Sen börjar jag bläddra i kokböckerna efter något att laga. Den här gången hade jag beställt jordärtskockor som jag aldrig ätit. Imorgon ska jag göra en gratäng av dom och städa och bära två bäbisar som tycker famnen är bäst.

söndag 7 november 2010

Hjälp! Kaos! Hjälp!

Hela huset är uppochner. Gör saker som vi borde gjort för hundra år sedan. Rensa ut en massa konstiga saker. Vad är det med mig och kläder till exempel ? Minns när jag ser dom och vill inte rensa ut. Men en del måste bort. Vi målar lilla toan i källaren också och golven där nere i tvättstugan, toan och hallen. Kanske helt onödigt, men det känns som att vi måste piffa upp något. Jag jobbar, lagar mat, tar hand om Majken och Ester i en salig blandning. Ryggen värker och huvudet. Jag är stressad. Hjälp!! Och stolt för att jag vågar förändra fast jag inte ens vet om det är smart. Men jag måste.

lördag 6 november 2010

Husköp och språket

Och vi har köpt hus, en gata upp. Jag har sovit dåligt sedan dess. Drömt konstiga drömmar. Och nu måste piffa lite här hemma. Herre gud vårat fina, skamfilade hem. Man vet inte var man ska börja och så har vi ingen tid heller. För vi har Majken och Ester som är som så apungar och klättrar överallt och vill äta pepparkakor eller något annat som är högt upp. Eller så vill dom sitta i famnen eller amma. Jag tror dom aldrig varit så intensiva som nu. Men så roliga också. Förstår så mycket. Säger Hallå (Ester), hoo hoo (ugglan) (Ester), sssss (regnet)(Ester), voff (Majken och Ester), mau (Majken och Ester), blää(grodan)(Ester), bejbi (bäbis)(Majken), äta (läsa) (Majken), äta (äta) (Majken).

Bland annat. Eller ungefär det.

Och

Det har inte blivit bra mellan mig och mina föräldrar. Igår ringde pappa, det gör han aldrig. Han pratade, det gör han heller aldrig. Och allt är bekant och som det alltid har vanligt. Jag ringde och pratade med min brors fru för min bror kan jag inte prata om sånt här med. För han tar alltid mina föräldrars parti, alltid. Men min brors fru hon ser saker som jag alltid har sett. Hon med. Och det handlar väl för mig att acceptera att dom är som dom är. Men också att jag måste säga ifrån klart och tydligt när jag känner mig kränkt. Utan att förlora ansiktet.

torsdag 4 november 2010

Höstlov

Vi har höstlov nu. Jag hade min första lovdag igår och då for vi och tovade. Under protester från vissa i familjen. Men väl där så var det kul. Vi köpte lite ull och lite nålar och så tovade Ernst och Signe sedan hela kvällen. Och så tänkte jag att nu får det banne mig bli mer tovning och mindre dator. Alltså symboliskt. Vi får väl se om jag lyckas med det.

söndag 31 oktober 2010

Och

ännu mer sen så säger man fel och tror plötsligt att barnen går i ettan fast dom går i tvåan. Men det beror på att allt går så himla fort. Livet rusar fram. Och man försöker hänga med och samtidigt så tänker man (jag) att jag ändå inte hinner på något vis.

Om dagar, veckor och år och det som kommer sen

Jag har inte mått riktigt bra på ett tag. Varit ledsen, varit rädd, varit trött. Men om det orkar jag inte skriva. Inte just nu i alla fall. Det jag kan säga är att det känns som att börja lite från början med livet. Och sen berättar jag mer en annan dag. När jag orkar. Eller nu blev det så där hemskt och det är det ju inte. Vi har gjort en stor grej som förhoppningsvis blir bra. Men sen finns ju allt det där jobbiga kvar från förra veckan.

Men igår då träffade jag en gammal dagispappa som jag inte sett på flera år. Han frågade hur gamla M och E är. Och jag ca. drygt ett och ett halvt år. Och så tänkte jag på det sen. Hur det blir och hur det var. Först så räknade man varenda dag dom hade funnits till. Nu är dom tre dagar gamla, eller tio dagar. Sen blir dom tre veckor eller sju veckor. Och så blir dom tre månader gamla eller fem månader eller åtta månader. Och så blir dom ett år. Och ett år och två månader. Så blir dom ett och ett halvt år. Och sen blir dom drygt. Som om det inte längre är viktigt att vara helt exakt.

Det är precis lika viktigt. Så nu ångrar jag mig och svara så här istället: Igår fyllde M och E ett år och sju månader. Och idag är dom ett år sju månader en dag och ungefär tre timmar gamla.

onsdag 27 oktober 2010

Fy skäms

Jag gör sånt jag inte borde.Äter Bridgeblandning och tänker kanske beställa något från Gudrun Sjödén. Och jag är ganska bra på det också. Och fräck är jag samtidigt och lämnar alla äckliga Non stop till någon annan.

måndag 25 oktober 2010

En stund som jag inte vill minnas

Ett mardrömssamtal med min mamma har jag precis haft. Det blir inte bra mellan oss. Jag är så ledsen och har gråtit. Hjälp. Ska vi aldrig mötas och förstå varandra. Jag kan inte ens skriva om det för det känns fel, som att hänga ut henne. Men idag var det som att avgrunden öppnade sig mellan oss. Och egentligen skulle jag bara ringa och småprata. Det kan jag tydligen inte. Och nu ska jag jobba till ikväll. Ibland tänker jag att jag kanske inte utrustades med rätt redskap för att vara människa. Att allt jag rör vid blir trasigt.

söndag 17 oktober 2010

Hinner inte

Jag hinner inte på några villkor skriva. Jag vet vad det är att ha mycket att göra hemma. Jag kan inte beskriva hur mycket det är och ändå är det ständigt upp och ner och alldeles tokigt. Fast nu har farmor hjälpt oss några dagar och då har det varit mer under kontroll, men så for hon och sen min man nästan samtidigt och sen hände det grejer. Till exempel så fick Ester gult nagellack över hela sig. Läskigt starkt. Barnen fick springa till den där affischen med alla farliga saker och hur man ska göra. Fast vi tror verkligen inte att hon svalde något. Hon fick sitta i badkaret jätte länge, men mycket sitter kvar. Ernst sa ikväll att det var mysigare när farmor och pappa var hemma. Inte jag som bara for runt och plockade ner bäbisar från bänkar, bord och från andra farliga ställen. Majken fastnade till och med med handen i en hink.

Jag tänkte att jag kan inte vara själv hemma på kvällen med alla just nu. Majken och Ester är såna yrväder just nu så dom kräver all min koncentration. Ingen saga blev läst för Ernst och Signe. Fast det är så viktigt.

Om jag tänker på dom mysiga stunderna idag så var en i morse när vi satt och läste i soffan klockan sju samma saga många gånger. Bara jag och bäbisarna uppe. En annan var när jag och min man, bäbisarna och Ernst cyklade till affären och handlade så där lagom mycket. Mer än så vill jag inte handla. Och cykla istället för bil kändes så bra. En tredje mysig stund var när vi åt lunchmiddag klockan tre. Alla superhungriga och åt upp en hel form med lasagne.

Så nu glömmer jag det där jobbiga mittemellan. Eller det gör jag inte men jag lindar det mysiga runt om så känns det lite bättre.

söndag 10 oktober 2010

Stressad

Det har känts brutalt det här med att vara borta så mycket från Majken och Ester. Dom är väldigt mammiga när jag är i närheten. På kvällen igår var dom nästan tokiga. Skrek, ville amma, skrek. Tre veckor till ska jag jobba 85 % och sedan ungefär 70%. Det blir mycket mer lagom och min man ska fortsätta vara ledig på måndagar, i alla fall fram till jul. Så nu får han, Majken och Ester långhelg. Det behöver dom. Och jag är förkyld hela tiden. Jag förstår verkligen vad stress gör för kroppen. Jag har varit frisk hela tiden när jag varit hemma på heltid och ändå har jag varit stressad många gånger då med, men nu är det någon slags konstant inre stress. Stress över att vara borta så mycket från Majken och Ester, över att komma i tid, över att hinna med storbarnen, över att hinna läsa alla böcker, stressen över att vara trevlig, stressen över att kanske inte vara trevlig, stressen över allt möjligt nödvändigt och inte nödvändigt.

lördag 9 oktober 2010

Jag började på en bok igår eller två

För första gången sen jag var liten låtsades jag att jag var författare. I huvudet började jag på tre böcker. En bok började i mormors hall där jag tyckte att det var så läskigt att vara. Man önskade ju att man hade haft en sån där gosig mormor, men jag var rädd för min. Och tidigt i mitt liv blev hon dement också och då blev det ännu läskigare. Och den andra började med en mormor som jag träffade på badhuset en gång som jag blev som förhäxad av. Hon var helt urhäftig med sina barnbarn. Dom hade värsta kontakten. Och hon pratade så kul med dom. Och den tredje, vad handlade den om? Det har jag glömt.

På kvällen började jag läsa Katarina Kieris senaste bok. Somnade efter några sidor, men det var inte för att den var dålig. Tvärtom. Språket var helt fantastiskt. Tog mig med storm. Och Tornedalen handlar det om. Och kluvenheten. Det svenska och det finska. Den ska jag läsa långsamt.

fredag 8 oktober 2010

Fredag

Man jobbar mycket bättre när man fått barn, fler barn. Mycket roligare nu än för några år sedan. Eller så är det åldern som gör det. Eller erfarenheten. Eller sinnet. Men roligare är det i alla fall. Fast ännu roligare var det att hämta Majken och Ester från dagis idag. Klockan två kom jag dit och då hade Majken precis vaknat och Ester låg och mornade sig. Majken satt i frökens famn och sprack upp i ett leende när hon så mig. Och så Ester som låg inne på en madrass och tittade i taket med gosedjursmarsvinet precis nos mot nos. Precis nyvaken och alldeles häpen över att se mig. Sen gick vi hem, eller gick till bilen och åkte hem. Sedan kom dom andra hem, en efter en. Alla glada. Min man hade köpt wienerbröd som vi åt. Sedan kokade vi köttgryta som fick koka i två timmar. Plötsligt kändes vi som allt annat än stressade småbarnsföräldrar som vi ju faktiskt för det mesta är. Men inte idag.

måndag 4 oktober 2010

Om teater, om mat

Vi var på fantastisk teater igår. Vem bestämmer med Ögonblicksteatern. Majken och Ester var uppslukade och jag grät lite. Känns som jag gråter åt allt just nu. Någon fas jag ska gå igenom. Den var inte sorglig alls men jag grät åt respekten för barnet i pjäsen.

Och sedan handlade vi mat för över 1900 kronor. Och det är ju väldigt dyrt, och ännu dyrare när man inser att mjölken är slut (för det köpte vi inte) och vi måste handla ännu mer redan idag. Jag köpte ekologiska russin, ekologiskt jordnötssmör, ekologisk buljong, ekologiskt råris. JA det drar iväg och samtidigt så vill jag handla ekologiskt. Men det är väl så att ibland så går det inte och ibland så går det och då blir det som det blev igår. Dyrt. Vi köpte högrev, också ekologisk och en stor lax. Nu ska vi göra köttgryta och äta fisk i veckan. Fast idag är det en kött - och fiskfri dag så då blir det något annat. Joen längtar efter Risgrynsgröt. Älsklingsrätten som inte dom två äldsta flickorna i familjen gillar. Att hitta mat som 8 personer gillar skulle jag vilja säga, nästan är omöjligt.

fredag 1 oktober 2010

Tankar

Jag sov nästan inget i natt för två bäbisar åt en massa och sov riktigt oroligt. Så jag har varit toktrött idag. Så där så ögonen svider och jag känner mig obekväm.

Och nu berättade min dotter något oändligt sorgligt om någon som jag inte känner, men bytt något ord med någongång då och då, men har sett i flera år och som nu inte finns mer. Som har barn. Som har gått längs vägen till skolan hand i hand med sitt barn. I ett sånt långsamt, behagligt tempo som alla barn älskar men vuxna oftast blir tokig av. Men inte den där pappan. Han gick så lugnt med sitt barn. Lät det ta tid.

Lite trötthet och vakna bäbisar är väl ingenting när man tänker på vad en del måste gå igenom.

Nu helg

Puh, puh, puh. Helg. Jag tänker gå på teater hela helgen. Synd att jag har fått sån hosta och kanske förstör föreställningarna. Imorgon med Ernst och Signe och på söndag med Majken och Ester. Teater från 0-2 år för Majken och Ester. Undrar hur det ska gå?

Dagisinskolningen pågår och idag fick jag hämta tillsammans med min man, annars sköter han allting och jag jobbar. Som en galning. Idag sov dom andra gången. Idag hade det går bra för båda, men igår blev Majken ledsen flera gånger. Och hon har varit den som har varit kavat och tagit för sig. Men hon kanske insåg att det är på allvar nu, att inte pappa ska vara där mer. Nu ikväll har dom gråtit en massa. Alldeles slut efter den här veckan.

Jag känner mig konstigt tom efter den här veckan. Som om någon blåst ut allt innehåll. Fast egentligen har jag haft en bra vecka. Jag har till exempel haft alldeles underbara ungar på jobbet. Lekt med 6-åringar och berättat saga för ettor.

torsdag 30 september 2010

Längtan

Idag läste vi ur Hedvig av Frida Nilsson, en favorit i repris. Så bra med många barn för då får man läsa sina favoritböcker omåomigen. I alla fall så handlade det om julen ikväll. Och vi började längta. Och jag tänkte på jularna hos mina fastrar. Jag hamnade där, mitt bland dom som inte lever längre. Dom lugna och trygga. Och all den där goda maten som jag tidigt lärde mig älska, särskilt Sillsallad och Janssons frestelse. Och så äta tårta och fika hela tiden. Är det därför jag blivit så himla förtjust i själva ätandet.

Det var 25 mil vi skulle åka, på julafton och oftast skulle mamma jobba först så då missade vi Kalle Anka. Men jag såg det tillräckligt ofta för att också det är jul för mig. Och så klapparna och människorna och tryggheten. Och inte en droppe alkohol. Jag tycker att barn ska fira jular utan alkohol. Men jag vet att det för mig beror på vissa saker och att andra har firat jular med alkohol och det har också fungerat bra. Men idag fastnade jag i minnena av min barndoms jular när dom var bäst.

Och det var alldeles iskallt och mörkt, högt däruppe i tornedalen.

onsdag 29 september 2010

Lite ord bara

Ammar du fortfarande? Ja, lite. Ja men snart är dom ju tonåringar. Men vem har lämnat en mugg här med kaffe? (Jag förstås) Du förstår väl att den kan ramla ner och så är det kaffe överallt. Ja, men äsch jag tänker inte svara på det där, sa jag på ett lugnt sätt. Och lite andra konversationer har förekommit här hemma under helgen. Jag blir galen. Så känns det just nu. Jag vill ju bara att allt ska vara bra. Och jag bor ju i en värld, men du bor ju i samma.

tisdag 28 september 2010

Premiär

Sånt här har mina bäbisar provat på när min man varit föräldraledig. Jag minns när vår äldsta fick prova på det, också med min man. Jag bara stirrade på honom och undrade: Hur gick det till? Åt han hamburgare? Verkligen?

Lite ledsen och lite glad

Jag är lite ledsen idag och slickar mina sår. Jag är ledsen på mig själv. Såklart det är jag ofta. Men sen är jag även ledsen på någon annan. Någon som väljer att se felen.

Och det går inte att ändra på någon annan.

Idag blev jag glad över en som jobbar på min skola. Fast jag jobbar på bibblan och hon på skolan. Vi har inte setts sen jag gick på barnledighet och nu var hon så nyfiken på hur vi hade det. Och jag blev så glad över hennes uppriktiga glädje och nyfikenhet. En del ser problemen och en del ser det andra. Och ibland så kommer någon annan och ser glädje åt en. Och hon berättade om sin längtan efter fler barn när hon hade två. Efter många år kom trean fast egentligen ville hon ha fem. Och tänk om min mamma hade velat ha fler barn, vad bra hon skulle förstå mig nu.

lördag 25 september 2010

Fotbollsmatcher

Många fotbollsmatcher blir det och många i regn. Men som tur är så älskar Majken och Ester sina galonkläder. Undra när det går över? Hoppas inte på mycket länge.

Men så klart

Har så klart inte kunnat bestämma oss om huset. Men så klart, självklart, naturligtvis. Att vi ens försökte. Idag regnar det och Signe har matcher hela dagen. Vi andra väntar på släkten som kommer idag när vi inte alls har tid att vara hemma. Vi är bortbjudna ikväll, sonen är på fotbollsläger hela dagen och vi andra skulle ju titta på matcher för det vill ju Signe att vi ska. Och nu vet jag inte hur vi ska göra.

Och huset, tänk att det ska vara så svårt. Vi behöver större, men det ligger tre kilometer bort och då verkar det vara omöjligt. Fast vi tänker att det går först så blir det omöjligt sen.

En feg liten lort är man.

onsdag 22 september 2010

En kväll. en vanlig kväll

För första gången i mitt liv är jag arbetsnarkoman och jobbar till fyra flera dagar i veckan och till åtta på måndagar. När jag kom hem i måndags hade inte Majken somnat. Hon satt i Bengts famn när jag kom in och började gråta när hon såg mig och sträckte armarna mot mig. Det är bara oktober ut jag ska jobba 85%. Visst förstår du det Majken? Och Ester, det gostrollet, backar ner i famnen. På jobbet, när jag inte jobbar hårt, utan drömmer mig bort då ser jag dom framför mig. Tänker på hur söta dom är.

Sen när jag kom hem idag är det fotbollsträning klockan fem. Signe, Bengt och Ernst åker. Jag, Ella, Majken, Ester och Joen är hemma. Snart far Joen till fotbollsmatch på cykel. Jag försöker plocka bort en massa ris och fisk från golv och stolar och samtidigt bära bäbisar och ge dom päron. Efter ett tag ringer tränaren och undrar var Joen är. Usch vad läskigt. Men han är ju där på fotboll. Det var han inte. Han har missuppfattat och är på fel plan och har inte med sig mobilen. Förut smsade han hela tiden nu har han inte med mobilen. Ringer min man som måste leta honom. Jag tänker att tänk om något hänt. Oron smyger sig på.

Under tiden tänker jag att jag vill baka bröd med bikarbonat, ett finfint recept jag hittat i en blogg. Börjar hälla i dinkel fullkorn och sedan ska det vara grovt rågmjöl, oj det har vi inte. Jag tar något annat. Sen salt, äsch vi har bara grovsalt så jag mortlar det. Och så lite oro över sonen. Tänk om han åkt med i någons bil bara för att komma i tid till matchen. För han vill verkligen aldrig komma sent. Sen bikarbonat, det har vi i alla fall. Jag letar efter våra påsar som jag tror finns. Under tiden så ser jag inte att Majken och Ester häller en påse med rågkross och ett paket med kakao över sig. Och när jag lyfter en påse med grötris så spricker den. Majken går ut från köket med bajs i blöjan och kakao på hela kroppen. Hon tar av sig blöjan i hallen och promenerar raskt mot soffan. Jag ropar på Ernst att stoppa henne. Sen skriks det och telefonen ringer och jag kommer av mig. Jag får också veta att sonen är välbehållen på rätt plan nu. Bara en kvart försenad till matchen.

Sen får jag lägga bäbisar och det tar 45 minuter med amning, sång och inte vilja sova skrik. Under tiden undrar jag varför inte 11-åringen kommit hem. Halv nio är jag klar med bäbisar och då har Signe och Ernst lagt sig alldeles själva. Borstat tänderna och allt fast utan saga. Jag som vill läsa varje kväll. Dom har inte somnat men jag berömmer dom oändligt mycket. Får hem stor dotter som inte passar tider.

Och det där baket skulle jag ju fortsätta med. Bakpulver istället för bikarbonat och sen lite frön fast vi har bara solrosfrön och lite för lite naturell yoghurt för det vill ju 13-åringen också ha. Och aprikoserna som jag trodde fanns var uppätna dom med.

Nu är klockan alldeles försent och brödet strax klart.

Jag lovar att det här är en ganska vanlig kväll.

söndag 19 september 2010

Piggare


Solen lyser. Dottern har sovit borta och jag har inte oroat mig för att det ska börja brinna. Och jag är pigg idag. Och jag ska alltid sova mycket varje natt. Och jag är helt fixerad vid att vara pigg.

Vi är på väg till badet nu. Alla ska med. Roligt.

lördag 18 september 2010

Det var ju



inte precis så här jag skulle bo när jag blev stor. Jag skulle ha ett gammalt hus med vackra fönster, trägolv, fina dörrar och så skulle det vara en massa små vrår.

Men nu har vi tittat på det här huset och till och med lagt ett bud och det är väl en anledning till att jag sovit som en kratta i veckan. Jätte rädd är jag. För förändringar är jag livrädd. Förutom att få fler barn, det har jag velat ha hela tiden, men allt annat är jag rädd för. Nästan. Det ligger i ett område på andra sidan skogen så det är en bit, men ändå inte långt. Men jag får en sån separationsångest och dyrt är det.

Men nu har vi lagt ett litet bud och så får vi se. Min man är förresten lika rädd har jag insett nu. Det är en väldigt fin lekpark mittemot och trädgården har en liten skogsdel som vi gillar.