Barnen börjar bli stora, alltså dom stora och då är det inte så lätt att skriva om dom. Vad dom gör och vad dom säger. Men nu bara måste jag ändå. Så jag inte ska glömma. Igår när jag hämtade E och S på skolan så var vi länge i hallen och letade saker, pratade med fröken, klädde på oss. Då kom en annan fröken in. Och spanade efter sina skor. Någon hade flyttat dom och dom var långt borta och hallen var blöt. Fast hon sa inget om det, men då gick Ernst och hämtade skorna och ställde dom precis vi hennes fötter. Bara så där. Han liksom fattade att hon inte ville gå där på det där blöta golvet. Jag kände hur jag blev stolt, superstolt inombords. Och idag i bilen så lyssnade min man och E på en låt som han tycker är så bra. Då säger han till min man: Jag börjar nästan gråta när jag hör den här låten.
Fina E. Fina finfina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar