Jag överdrev, det är ju folk som är intresserade av vårat hus. Och det är inte hela världen att behöva städa lite extra. Det är ju inte så att jag städat ihjäl mig under min levnad.
Det som är jobbigast just nu egentligen är någon ledsnad jag har i mig. Kanske över hur saker blir och man kan inte riktigt påverka. Att jag har levt ganska länge nu, att mycket är bakom mig. Allra mest sorgligt är att så mycket av barnens liv tillsammans med oss är bakom oss. Att en är tretton år. Att det är fantastiskt, men också sorgligt. Att det går fort. Att man inte alltid är nöjd med sig själv. Det är jobbigt att föräldraledigheten är över. Men det är också kul att jobba. Fast otroligt jobbigt att passa tider och passa in. Att säga rätt och tänka rätt. Att vara lagom. Att finna glädjen i vardagen. I den där morgonstunden när alla är missnöjda och både jag och min man börjar åtta. Att komma försent till allt och till exempel till alla personalmöten. Ja att allt är så himla svårt ibland.
2 kommentarer:
Hej Maria, känner så väl igen mig själv i ditt vemod, lite av ditt melankoliska sinne. Vemodet att allt går så snabbt med barnen. Jag tycker det är hemskt, jag kan bra acceptera att jag själv passerat 35, men det här med barnen...jag önskar att jag själv skulle kunna leva mera i nuet och njuta av det som är och inte fundera så mycket. Och då är mina barn bara 6, 3 och 2, men ändå, jag tycker inte att jag hinner med. Det är inte lätt att vara långsam till sinnet ;)
Hej
Hej Michaela
Ja det här vemodet verkar man verkligen få leva med. Jag vill också verkligen kunna leva mer i nuet. Men hur gör man? Just nu försöker jag läsa lite böcker i ämnet, men jag vet ju att det inte är så lätt att ändra sig. Hoppas du verkligen kan försöka tänka att ni har så mycket att uppleva tillsammans och att ni har massvis med tid tillsammans. Och att det viktigaste är att vara närvarnade här och nu. Men gud så svårt det är.
Kram
Skicka en kommentar