Jag har kört fast. Ältar, ältar, ältar. Igår jobbade jag också. Kändes som att åka att jobba mitt i julafton. Hur kunde jag komma på att jag skulle det? Fast annars skulle ju någon annan behöva jobba "min kväll".
Idag har jag gjort något modigt, fast jag säger inte vad.
Och så är jag hemma och ledig idag. Idag sa min 13-åring något till mig. Han sa ungefär: Mamma du måste ha det jobbigt med att sälja hus, städa, jobba, ta hand om Majken och Ester och alla oss andra, laga mat. Satt han där och sa, han som knappt brukar orka göra sitt eget kvällsfika. Det kändes som att jag aldrig var så där klok och förstående i samma ålder. Och samtidigt vill jag ju inte att han ska känna att han är till besvär eller någon annan av barnen heller. Före det är ju dom som är livet. Absolut dom och ändå så drunknar jag ibland i allt det andra. Mina tankar blir mörka och jag tänker på det som inte fungerar istället för det andra.
Men ändå, att han sa det till mig just idag när tårarna tyvärr trillar både här och där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar