torsdag 31 januari 2008

När jag diskade jasminris

I går gick det riktigt snett. Min man har rest bort igen och bara det är konstigt. Aldrig tidigare har han varit borta så mycket som under den här tiden jag har haft den här bloggen. Hur hänger det ihop egentligen? Och då hade jag glömt att vi var jour på dagis igår och det är sällan man måste rycka in, men det behövde man igår. Vi skulle diska hela dagens disk på dagis. Aldrig kunde jag föreställa mig hur mycket det var. Jag och barnen var där tillsammans och diskade i två timmar. De hade ätit jasminris och det satt verkligen fast och det fastnade också på kläder, golv, diskbänk, ja överallt. Strumporna var fulla av jasminris när vi kom hem.

Halvnio var vi hemma, helt toktrötta, men vi skulle iallafall fika innan vi och la oss. Men när vi klivit ur bilen råkade min dotter komma åt någonting på dörren så den gick inte att stänga. Hur man än gjorde så gick den inte att stänga. Och ändå är bilen alldeles ny, vi har haft den i två veckor. Tillslut bara grät jag och ringde till min man i Piteå som satt på någon middag för man hörde glada, skålande och sjungande människor i bakgrunden som säkert inte diskat i två timmar, som säkert inte har ont i halsen, som säkert inte har fyra barn som borde gå och lägga sig nu, som säkert inte alldeles nyss har köpt en nästan ny bil som nu står med öppen dörr som inte går att stänga. Jag ville vara liten och bli omhändertagen. Det blev jag nästan av en granne som höll på med dörren i nästan en timme. Efter en halvtimme gick inte heller andra dörren att stänga, men efter ungefär en timme kunde vi stänga båda. Fråga mig inte hur. Och då var klockan tio och alla sov utom jag. Då drack jag en kopp oboj och det var riktigt länge sedan och så tänkte jag att aldrig att jag går och jobbar imorgon, men det gjorde jag så klart. Det var ju bara ett tomt hot mot någon som kanske lyssnade just då.

tisdag 29 januari 2008

Bland gammalt skrot

Jag sitter hemma en stund på morgonen för 6-åringarna är snuviga och min man ska vara hemma med de, men just nu är han med storebror hos tandläkaren. De är ganska pigga men ändå hostiga och lite småkrassliga så därför får de vara hemma någon dag. Och det känns så skönt att inte behöva skynda sig alls just nu. Morgonen här blev lite grinig för storebror ville inte till tandläkaren och storasyster fick också plötsligt ont i halsen när hon insåg att småsyskonen skulle vara hemma. Åh ibland önskar jag att de bara ska vara jättte pigga när de kliver upp och stå fullt påkläddda flera minuter innan vi ska gå, packa väskan och frukten utan protester och bara längta efter att ta på sig täckbyxor och komma till skolan. Riktigt så är det inte.

Jag blir så insprerad av alla bloggar som visar vad de fyndar på olika loppisar. Igår åkte jag och 6-åringarna på Myrornas för min dotter hade sett ett program på Bolibompa där en tjej sydde vantar, mössa och benvärmare av gamla tröjor. Det vill jag göra, sa dottern. Och vi började gräva fram gamla tröjor här hemma för det trodde jag att vi hade gott om. Men ingen av de vi hittade kunde vi förmå oss att klippa sönder. Nej, den har ju farmor stickat. Nej, den där kanske ni vill ha på er när ni blir större. Tänk att det inte gick att hitta någonting i detta överbelamrade hus. Så vi åkte på Myrornas och hittade till slut en stickad tröja som vi ska göra vantar och mössa av. Jag visar resultat senare. Den andra 6-åringen hamnade på deras lilla leksaksavdelning som nästan bara består av gammalt skrot. Tillslut hittade han ett spel som i och för sig saknade lite delar men han ändå tyckte var kul. Så det blev inte så dåligt som jag trodde. Men jag tycker att det är så dyrt på den där affären. Det känns inte alls som att man fyndar. Det ska ju vara billigt, men det är det inte. De rensar inte ens bort såna där McDonaldsleksaker och de säljer utgallrade böcker från biblioteket dyrt och de säljer vi ju jätte billigt på biblioteket. Jag blir irriterad kanske för att jag blir lite avundsjuk på att jag inte har hittat någon bra second hand affär med fina saker till bra priser för jag skulle gärna handla det mesta begagnat. Men det är väl så att man måste ha tid att åka runt på olika för att fynda och det har väl inte jag.

söndag 27 januari 2008

Min helg


Några ögonblick från min helg. Först middag med barnen. De äter jätte fort och sen sitter jag ensam länge till och njuter. Min man var ju bortrest så jag bestämde att allt jag lagar i helgen ska vara sånt som de verkligen gillar. Och då var 10-åringens högsta önskan färdig rösti, men det var slut på konsum och då gick det bra med potatiskroketter också. Han tyckte att vi kunde äta samma i dag också men det tyckte inte jag. Och jag har inte plockat undan högar som ligger överallt för jag ville låta bli att hålla på med att plocka och städa när han var bortrest. Och då hade jag tid att titta på hela Harry Potter filmen igår kväll, fast jag var den enda som somnade ibland. Och trots alla högar fick vi plats vid matbordet om man bara föste ihop allt på sidan. Det var jätte skönt tills idag när vi har plockat och dammsugit hela dagen känns det som. Och jag har lappat en massa byxor. Förut blev det aldrig av, men så plötsligt började jag lappa barnens kläder och det är ju jätte kul. Speciellt om man hittar lite roliga tyger att lappa med. Jag har klippt bitar från någon gammal kjol och klänning. Men det är bara 6-åringarna som accepterar lite konstiga lappar, de andras kläder får jag knappt laga. Och jag har läst Hemliga brev, en bok för 10-åringar och uppåt. Den är helt underbar och handlar Ernest som har vuxit upp med sin farmor och levt ett väldigt skyddat liv. Han går till skolan och hem igen och det är faktiskt i princip det enda han gör. Farmor går aldrig ut och de äter nästan bara soppa och aldrig minsta godsak. Men så börjar Victoire i hans klass och hon har 13 syskon. Hon blir genast förälskad i honom och hela hans liv förändras. Och så läser jag Våffelhjärtat högt för åttaåringen och den handlar om Trille och modiga Lena som är bästa kompisar. Den är också så där varm och rolig så man bara njuter av den.

lördag 26 januari 2008

Med sparken

Vi har tagit en sparktur till världens tristaste ställe. Ni vet ett ställe där stora affärer ligger på rad efter varandra. Min åttaåring skulle köpa en present till ett kalas imorgon och då for barnen och jag tillsammans eftersom mannen är bortrest. Jag bara bestämde att nu tar vi inte bilen. Men det är bara det att på såna ställen har nästan alla bil så hela tiden får jag ropa: Akta bilen. Vi fick helt enkelt kryssa fram med sparken mellan alla bilarna. I början var det så himla fint sparkföre men sen var det bara grus och grus och man ångrar bittert att man tog sparken. Men nu är vi hemma och det känns så där varmt inombords och jag tror det beror på att vi gick fram och tillbaka. Jag har nog haft ett gnagande dåligt samvete för att vi de sista åren så ofta tagit bilen fast vi bor centralt och har nära till väldigt mycket. De första åren med barnen hade vi ju inte ens bil, hur levde vi då? Fast då hade vi inte heller innebandymatcher, basketturneringar, fotbollsfestivaler och ridning att tänka på. Och fast det blev lite onödig konsumtion som luktsuddisar och två DVD-filmer idag så känns det helt okej.

fredag 25 januari 2008

Baka kaka



Batteriet i kameran tog slut när fem ungar, mina fyra och en kompis bakade en kaka igår efter äventyrsbad, hemsk lång bilfärd och samtidigt som mannen som jobbade och jag gick hemma och var färdig med dagen. Och jag tänkte att det här orkar jag bara inte. Men 10-åringen skulle ha med en kaka till ett knytis på skolan och han orkade baka. Jag är så glad för att han drev igenom baket för de hade så himla kul. Har jag någonsin så roligt i köket som de hade igår. Men det blev bara en enda bild innan kameran la av. Det blev en sockerkaka med hackad mörk choklad med apelsinsmak. De turades om att hacka choklad och här håller kompisen på som bäst. Så kul som de hade i köket igår tänker jag också ha lite oftare. Och de gillade kakan på knytiset.

torsdag 24 januari 2008

Om några år kan det vara försent

Jag läste inte så mycket på äventyrsbadet jag åkte alla rutschkanor istället. Om några år kan det ju vara försent. Jag kände redan nu att jag är rädd när det går för fort och att kroppen inte slappnar av utan spänner sig och då gör det ganska så ont. I ett vattenfall skulle man åka ner på mage och det gick inte. Men jag såg en annan mamma som kunde. Jag trodde jag skulle gå sönder så jag fick sitta på rumpan och pressa mig framåt med händerna. Ja så många år till vågar jag nog inte. Jag kan till exempel nästan inte gunga längre i en helt vanlig lekpark. Jag blir illamående och så börjar det snurra. Vad är det som händer när man blir äldre, alltså 35?

Jag var ju chaufför dit och det var inte för att jag är bra på att köra bil utan för att jag skulle oroa mig hela dagen om 10-åringen åkte med någon annan, säkert mycket bättre chaufför. Alltså en helt ologisk oro som leder till irrationella beslut. Men jag orkar inte ens utsätta mig för en sån oro en sån här vinterdag, det skulle ta all energi ifrån mig. I morse när vi åkte var det hur hemsk väg som helst. Det var snöblandat regn och det var vallar längs vägen och det var 11 långa mil. Jag spände mig hela vägen och nu när vi väl är hemma känner jag mig helt slut.

onsdag 23 januari 2008

Äsch det spelar ingen roll

Nu har det förfallit här hemma igen. Fioler, böcker , strumpor, papper, sladdar, fjärrkontroller, kläder, gosedjurshästar, täckbyxor, tuschpennor, hårborstar, tekoppar ligger överallt och absolut på fel ställen. Och jag känner bara äsch det spelar ingen roll jag är ju trött. Förresten är det någon som har lämnat ett äppelskrutt precis här vid datorn och det såg jag inte ens för det låg för nära. Men det är iallafall ett ganska färskt skrutt och då gör det ju inte så mycket. Det var värre när dottern förra veckan hittade en möglig apelsin i sin skrivbordslåda. Jag tycker inte att det är så hemskt med mögliga apelsiner, men jag undrar i vilket ögonblick hon bestämde sig för att placera den i skrivbordslådan.

En hysterisk vecka där man nästan inte hinner någonting förutom det absolut nödvändigaste har den här veckan varit. Jag har jobbat en kväll, min man en kväll och så har det varit biobesök och innebandy för 10-åringen, ridning för åttaåring och fiol för mig. Och då är det faktiskt bara onsdag idag. Då kommer faktiskt morgondagen som en litet avbrott. Jag ska vara chaufför i 10-åringens klass för de ska ungefär 11 mil bort på ett äventyrsbad. Jag har packat väskan full med böcker. Men tänk om jag börjar oroa mig för att något ska hända på det där badet då kommer jag inte kunna läsa en rad. Jag ska helt enkelt bara försöka ta det med ro. Jag ska läsa de där böckerna.

tisdag 22 januari 2008

Lite trött igen

Jag läste en bok en gång som faktiskt var bra, iallafall delar av den. Jag lånade den först på bibblan och köpte den sedan något år senare på någon bokrea. Den heter Motboken (52 tips för en hälsosammare familj) och är skriven av bland annat av Maria Borelius. Ni vet hon som fick avgå nästan samma dag hon blev utsedd till minister för hon hade gjort något, minns inte längre vad. Men jag minns att hon hade flera jättestora dyra hus lite varstans. Men den här boken är faktiskt riktigt bra eller delar av den. Och en sak har etsats sig fast i mig och det är att man ska gå och lägga sig senast halv tio två kvällar i veckan. Men jag gör det inte. Jag går inte och lägger mig i tid fast jag behöver det. Mina dagar är helt fullproppade och ändå gör jag det inte, eller kanske just därför. Det är bara efter halv tio som jag har lite egen tid och då vill jag dra ut på den. Det är nog därför jag inte lägger mig när jag borde. Jag är egentligen varken morgon eller kvällsmänniska. Jag är riktigt trött varje morgon och riktigt trött varje kväll. Jag kan tycka att det är lite orättvist, men bara lite. Jag känner att jag skriver mycket om trötthet fast jag har ganska stora barn nu som inte håller mig vaken om nätterna. Men jag blir trött ändå fast jag har stora barn, det är inte riktigt det det handlar om.

Hur trött och kall som helst, för nu är det faktiskt vinter här, tog jag fiolen på ryggen och cyklade till min andra riktiga fiollektion. När jag väl var där blev jag pigg för det var ju jätte kul. Jag känner mig barnsligt förväntansfull. Idag fick vi spela våra första , vad heter det, fioltoner kanske. Det är ganska gulligt med 7 vuxna människor som ska lära sig något helt nytt och som sitter ring och gör fingerramsor. Rörande på något vis.

måndag 21 januari 2008

Lite sjuk

Oj vad trött jag var igår för jag var på tjejmiddag hos grannen och sen sov jag nästan ingenting på natten. Jag träffar kompisar så sällan så när jag träffar de blir jag så full av tankar och intryck och jätte pigg. Jag gick som i en dimma hela gårdagen och på kvällen började jag frysa och tänkte att nu har jag blivit sjuk. I morse när jag vakande kände jag mig fortfaramde jätte risig. Jag hämtade min muntermometer och den visade 37 grader. Då slutade jag att känna mig sjuk.

Och så bloggade jag ingenting på hela gårdagen och nu höll jag på att gå och lägga mig utan att blogga det minsta. Men då fick jag lite dåligt samvete och tänkte bloggar jag inte idag då kanske jag aldrig gör det mer. Så därför sitter jag här nu efter en jätte lång dag och längtar efter att gå och lägga mig, men bloggar ändå.

Och så har jag fått en fin liten utmärkelse av Maria Jag blommar. Och den blev jag jätte glad över.

lördag 19 januari 2008

En sån där sportdag

Hela dagen kommer att gå i sportens tecken. Det är basketträning för 10-åringen på morgonen, innebandymatch på eftermiddagen för samma 10-åring och basketkväll för precis samma 10-åring och faktiskt imorgon också innebandymatch för samma 10-åring. Och vi andra anpassar oss och hänger med, tror jag iallafall.

Och så har vi köpt en alldeles nästan ny bil och jag har inte ens hunnit titta in i den men idag måste vi ta en tur. Då råkade jag se ett så otroligt vackert hus som var till salu en bit utanför stan. Det hade glasveranda, brutet tak, trägolv, skafferi, ja allt sånt som jag drömmer om. Då kan vi ta den nya bilen och köra förbi och drömma om det där fina huset och sen kommer vi nog aldrig våga lämna det vi har ändå.

Och igår funkade dammsugaren igen och tvillingarnas rum blev städat och vardagsrummet. Lite skillnad blev det. Tvätten veks ihop och jullådorna hamnade i förrådet och tvättkorgarna i tvättstugan. Och så möblerade jag om och jag kände att jag trivdes lite bättre. Nu har vårat soffbord gått sönder och vi behöver ett nytt. Men vad ska vi ha för något?

fredag 18 januari 2008

Jag och min fiol

Jag kände mig liten och förväntansfull idag. Jag hämtade ut min fiol i informationen på en gymnasieskola här i stan. Jag bar den genom cafeterian och tänkte att nu tror de att jag är en sån som spelar fiol. Vad spännande det kändes att vara en sån som spelar fiol. Nu var det ju inte riktigt så för jag var ju en sån som aldrig ens hållit i en fiol förut. Men det fick jag göra idag. Jag fick klappa i takt, göra en sak med ena handen och en annan med andra handen, hålla i stråken, lära mig att lyfta upp fiolen på axeln. Inte alls så lätt för det här med koordination, takt och sånt är inte min starka sida. Fiolfröken satt mittemot mig och då blev jag också lite förvirrad över vilken hand jag skulle göra olika saker med. För det där med höger och vänster kan jag inte när jag blir nervös. Det var en kort lektion, men alldeles tillräcklig för mig. Så bar jag med mig fiolen och väl hemma ville alla barnen se på den. Kolla, visst är den fin! Så började jag tänka på om jag hade börjat spela fiol när jag var liten. Undrar hur det hade varit? Hade allt varit helt annorlunda då? Tänk vad en enda fiol kan väcka mycket tankar om livet. Så nu känns det jätte kul att mina tvillingar ska börja alldeles snart, så fort jag har gått klart min vuxenkurs. Men de kan ju förstås lessna jätte fort och vilja göra något helt annat.

torsdag 17 januari 2008

Först leka, sen städa

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig ikväll. Hela huset var upp och ner och jag tänkte att nu ska vi prova att städa hela familjen tillsammans. Men redan på väg hem från åttaåringens skola blev planerna lite ändrade för då ringer min man och säger att han har glömt att han ska jobba hela kvällen. Men, tänker jag positivt, då är vi ju fortfarande fem personer kvar som kan städa. Väl hemma presenterar jag idén och barnen är med, speciellt åttaåringen som aldrig städar. Hon skulle bara spela Sims först, för det är ju ändå hennes Simsdag. Och så ringer hennes kompis och hon kommer över och de spelar tillsammans. Men så slutar datorn att funka och min dotter blir sur. De börjar istället med någon lek som innebär att man springer ner i källaren och gräver i förrådet och klär på sig undanlagda kläder. Och så blev det ännu mer saker som ligger överallt. Sedan vill sonen leka mörkerkurragömma i källaren med fyra kompisar. Okej, sa jag, men sen ska vi städa. Visst, säger barnen. Jag kan städa vardagsrummet sa sonen. Kompisarna var här ganska länge och det blev lite sent. Jag började dammsuga lite för mig själv i väntan på att kompisarna skulle gå hem. Men plötsligt så dog dammsugaren, påsen verkade vara full och jag bytte, men den startade ändå inte. Och sen när alla kompisar hade gått var vi väldigt trötta och dammsugaren väldigt tyst. Det blev ingen städning idag heller. Jag som hade tagit före-bilder här hemma på stöket och så skulle jag ta efter-bilder på hur fint vi hade gjort och lägga ut här. Men jag ger inte upp, imorgon kanske jag kan ta de där bilderna.

onsdag 16 januari 2008

Samla på prickar


En gång fick jag för mig att jag skulle samla på prickiga muggar. Jag lyckades aldrig bra med att samla på grejer när jag var liten. En del var ju helt suveräna på att samla på luktsuddisar, kapsyler, ölburkar, tändsticksaskar, låtar, knappar, ja vad nu folk samlade på. Förresten så samlade jag på Carolabilder och hade ganska många i en byrålåda, det var nog det samlandet jag lyckades bäst med. Men så började jag längta efter något att samla på som vuxen. Jag gillar prickar. Jag tycker att det nog är det perfekta mönstret. Och så gillar jag muggar. Så då började jag samla på prickiga muggar, men det blev bara de här. Det var ju inte så kul att samla för vad ska man göra med det sen, men prickar gillar jag fortfarande.

Regn och ingen miljöbil

Jag håller på att bli förkyld så jag ska bara gå och lägga mig nu eller alldeles strax och läsa. När man än har tittat ut under den här dagen och under gårdagen har det bara varit regn, grått, is, halka och det är januari i Västerbotten. Det regnar i januari och nu har vi ändå bestämt att det inte blir någon miljöbil. För vi håller på att köpa bil och det skulle bli en miljöbil. Men vi måste ha en hel minibuss och det finns inte som miljöbil än. Den första kommer i april och den blir hur dyr som helst. Det går inte den här gången. Men om några år så. Det lovar jag. Den bil vi har nu den är en miljömässig katastrof iallafall, den bara måste bort och allt blir bättre än den.

Och så berättade jag min första saga idag för en hel drös med 6-åringar och 7-åringar. Jag var nervös men efter flera goda råd som jag fick här av AnnaStilla så blev det så bra. Nu längtar jag faktiskt till nästa vecka för då får jag göra om det. Har du något tips på en bra saga att berätta för den åldern så tipsa gärna.

tisdag 15 januari 2008

Saknar inte tuffa hästtjejer

Oj nu körde det ihop sig alldeles i eftermiddag. Jag skulle gå på min första fiollektion, eller inte riktigt, för det var bara information idag och äldsta dottern skulle börja rida. Jag har själv ridit i jätte många år, men slutade när jag var 15 år. Jag har faktiskt aldrig saknat det sedan dess. Fast hästar tycker jag om egentligen, de är stora, mäktiga och luktar gott. Men det var så mycket tragglande med dressyr och jag var aldrig bra på det så jag satt ofta och drömde. Det är en till sak jag inte heller har saknat med ridningen och det är alla stora, tuffa hästtjejer. Usch vad jag tyckte att de kunde vara läskiga. Förlåt alla ni som kanske varit en hästtjej en gång. Det har ju jag också varit förresten men jag var ändå rädd för de större som visste allt. Men ändå fick min dotter börja rida idag, fast det hon började på kallas ridlekis, så det låter ganska snällt. Och så ska jag alltså träna fiol i 6 veckor för att sedan kunna hjälpa mina tvillingar som ska börja spela. Det kallas suzukiundervisning och då ska föräldrarna gå en kurs för att sen kunna hjälpa barnet. Jag känner mig jätte nervös. Jag har inget självförtroende när det gäller instrument, musik, sång, helt enkelt inget. På fredag blir min allra första riktiga fiollektion och det känns helt tokigt.

måndag 14 januari 2008

Ledsna barn

Jag gick visst upp i tid, åt nyttig frukost, förutom någon extra kopp kaffe, men allt blir inte jätte bra för att man håller sina löften. Inte när nästan alla barnen har ledsna hundögon på morgonen. Jag vinkade jag hej då till ledsen eller arg son, förresten så tror jag att han var både och. Sedan åkte jag till dagis med två fina tvillingar. När jag skulle gå höll dottern fast mig och sonen gick runt ensam och sparkade på någon snöbit. Hans bästa kompisar var inte där och min dotter har nästan inga kompisar på dagis längre. De hon lekte med slutade i somras och sedan dess har hon mest lekt med sin bror och hans två killkompisar men det räcker inte, hon är inte glad. Jag grät hela vägen från dagis igen. Det har inte börjat bra efter jul. Sedan ringde jag tillbaka till dagis och pratade med de och de var inte ett dugg oroliga för sonen för han har kul nästan jämt, men det har inte dottern. Hon är som ett skolbarn, säger de. De försöker tänka ut speciella saker till henne som hon gillar. Hon älskar pyssel, läsa , måla och vara med fröknarna.

Och äldste sonen han var ledsen för att han inte fick gå med i Apberget. Ska en 10-åring få göra det? Alla är med, säger han. Hur många alla är vet bara han, men det kan vara allt mellan 3 och 40. Är det någon som har en åsikt så skicka gärna en kommentar. Eller finns Apberget bara där jag bo?

söndag 13 januari 2008

Jag lovar

Jag lovar att jag inte ska ha ett enda barnkalas och inte gå på någon julgransplundring den här veckan som kommer. Jag ska inte heller vara uppe sent på kvällen någon enda kväll. Jag ska äta nyttigt hela veckan, inte en enda tårtbit. Jag ska gå upp i tid varje morgon. Jag ska springa minst två gånger. Jag ska komma i tid till jobbet minst tre dagar. Jag ska inte oroa mig alls mycket under veckan, inte ens över att jag ska lära mig att spela fiol. Jag ska ha tålamod med barnen och inte tjata på att de sitter för mycket vid datorn och läser för lite. Jag ska laga lagom mycket mat och kanske städa lite. Och jag ska berätta en saga för en barngrupp för första gången i mitt liv utantill och det ska jag inte alls bli nervös över.

Om tallrikar



Det är söndag och det snöar. Barnen spelar spel och ingen bråkar. Och jag tänker på tallrikar.
Nu skriver jag väl om kanske något helt ointressant, men jag kan inte låta bli. Jag har så svårt och bestämma mig och det gäller faktiskt det mesta. Men samtidigt tycker jag att förändringar kan vara fruktansvärda och försöker undvika dem så gott det går. Det är kanske därför jag istället byter smak när det gäller tallrikar och annat för det är inte lika läskigt. Eller det kanske bara är så att jag gillar olika saker samtidigt och bara inte kan bestämma mig. Som när det gäller tallrikar.

Just nu gillar jag alla våra olika sorters tallrikar. Jag tycker att de är så fina tillsammans. Ett tag tänkte vi att vi skulle köpa fler såna vita med blå kant för de hade min man med sig när vi träffades. Men så ångrade vi oss och hittade helgrå på Myrornas och jag tyckte de var jätte fina. Men så ville mina föräldrar köpa något till oss och då blev det Swedish grace så de äter vi ibland på. Men så var vi på loppis i somras i Piteå och då hittade vi de med gul kant på med lite ovanlig form. Sedan tidigare hade vi några med brun kant också som är lite lika. Alldels nyss hittade jag tre stycken tallrikar på Myrornas med små blommor som var nästan bortnötta och de var slitet fina. Och så är det de små talrikarna som kommer från olika loppisar, Jag gillar verkligen prickigt och grönt men så hittade jag två stycken blå med blommor och de blev så bra tillsammans. Och nästa gång kanske jag skriver om något helt annat.

lördag 12 januari 2008

Innan, under och efter barnkalaset


Ett barnkalas har klarats av. Familjen ligger just nu utslagen i olika soffor, puffar och golv. 11 barn mellan 4 och 6 år plus våra egna tvillingar, storasyster och hennes kompis, storebror och hans kompis, min man och jag var här samtidigt. Vi försökte leka någon lek men hälften tittade på, någon grät och många skrek. Det är svårt att leka lekar på barnkalas tycker vi. En lek går alltid hem bland nästan de flesta och det är när de får dansa hur de vill till musik och stå alldeles stilla när musiken tystnar. Den leken kräver minimalt med instruktioner och det är väldigt bra eftersom det är svårt att göra sig hörd. Men ingen får åka ut, det vill helst storasyskonen att någon ska göra. De tycker det är bra om det blir lite tävling, men det slutade vi med för några år sedan, för då började den som åkte ut först att gråta. Man(vi) vill helst inte att så många ska gråta på barnkalas. Men någon tår spilldes idag också, tyvärr.

Ett utropstecken var att nästan alla gillade tårtan. En kille sa att det var nog nästan den godaste han ätit. Annars brukar vi slänga minst ett ganska stort gäng med halvätna tårtbitar, halvätna bullar och annat som inte riktigt hinns med att stoppas i munnen. Nu satt de en riktigt lång stund och mumsade tårta och chokladbollar. De är nästan som finast när de sitter på var sin stol och konverserar lite om stort och smått. För så fort någon reser sig drar det igång, men sen blir det lite stillsamt igen när godispåsarna fiskas fram på slutet. Lugnet lägger sig och någon slags stillsam lek tar vid. Och sedan var det slut och födelsedagsbarnen var ganska nöjda över att alla hade gått och de äntligen fick börja kolla in alla presenterna.

En riktigt bra sak med det här kalaset var att vi nog var klara i tid, vi hade till och med en kvart tillgodo och det har aldrig hänt. Jag är en riktig tidsoptimist och sedan brukar jag börja må riktigt dåligt när jag inser att vi inte kommer att hinna och hela huset är upp och ner. Men något sätt har vi väl alltid hunnit, men med andan i halsen och några hårda ord till varandra om varför vi inte började tidigare, men idag blev det inte så. Alltid något kanske. Och igår höll storebror och hans kompis på att blåsa ballonger till kalaset en hel dag i förväg. Men även om en del luft hade åkt ut till idag så kändes det jätte bra. Det kändes som att vi är en familj som förbereder saker och har koll på läget.

fredag 11 januari 2008

Sju sanningar

Jag har blivit utmanad av Persilja och det är ju första gången så det känns roligt men otroligt svårt. Men sju sanningar om mig själv kommer här:

Jag borstar nästan aldrig håret och jag har aldrig ägt någon hårtork. Mitt hår lever sitt eget liv, oftast hopsatt i en tofs.

Jag tycker inte alls om att göra frukost, men är ändå väldigt hungrig på morgonen så därför blir jag väldigt glad om någon annan har gjort det innan jag vaknar. Det är oftast inte jag som stiger upp först i vår familj och det är tur.

Jag kollar att dörrarna är låsta, plattorna stängda, olika sladdar utdragna innan jag går och lägger mig. Ofta flera gånger för jag glömmer om jag har gjort det eller inte.

Jag köper ofta gardiner, eller tyg till gardiner men jag blir aldrig nöjd när de är på plats. Jag tycker mycket om gardiner hos andra men inte hos mig sjäv.

Jag tycker inte om att ringa, tyvärr, men jag blir glad om någon ringer till mig. När jag var yngre ringde jag jämt.

Jag älskar att ha på P1, det är trygghet. Jag är uppvuxen med det och det är hemma, men jag vet nästan aldrig vad de pratar om för det är alltid så mycket som händer runt omkring mig.

Jag gillar chips och ostkrokar jätte mycket men försöker lägga band på mig. Min man hade aldrig ätit det innan han träffade mig. Jag bär en del på mina axlar.

Jag antar att de flesta redan gjort det här så det blir svårt att utmana någon. Men jag provar med Annsv och Tankar från en vit soffa.

Fläckar och böcker

Jag hade inte alls tänkt gnälla igen, det känns som jag har gjort det i flera dagar nu men ibland blir det bara så. Jag blev bara så less på jobbet idag. Det kändes som att jag gör samma sak ungefär hela tiden. Och det är ju inte riktigt sant för jag har ju ett ganska varierat jobb, men känslan var sån. Ja ha nu ska jag mejla till den, bjuda i den, läsa de här femtio hundra böckerna. Men det är ju roligt att läsa, så det är väl inget att gnälla över. Fast idag är det det, för när ska jag läsa egentligen? Men så blev jag också less på att jag är den enda som inte hinner (vill?) borsta håret, råkar ta koftan med ärtsoppsfläcken (stor), alternativt trasiga koftan, ha olika strumpor (en med mönster, en utan) på mig, komma försent tre dagar i rad (rätt så ordentligt också) och allt detta på en och samma vecka.

Jag blev bibliotekarie för att jag tycker riktigt mycket om böcker och jag drömde om att jobba med barn och böcker. Och det är faktiskt det jag gör just nu så jag borde vara nöjd. Men samtidigt förändras ens eget förhållande till bibliotek när man börjar jobba där. Det känns lite tyngre att gå tid på fritiden när det är min arbetsplats. Det är inte alltid enkelt när ett intresse blir ens yrke, fast det låter nästan lite bortskämt, men det är lite så för mig. Jag är säker på att det kommer att kännas bättre om några dagar när jag kommit in i det igen. Men idag är det verkligen inget kul.

Från gnäll till något som gjorde mig glad idag. Två 6-åringar i soffan efter en dagisvecka med två sprillans nya böcker från bibblan.

torsdag 10 januari 2008

Vardagen har landat

Det mest konstiga som hände idag var att bussen som jag satt i på väg hem från jobbet vände efter ungefär 5km och åkte exakt samma väg tillbaka. Och ingen sa någonting, förutom jag till slut, fast jag inte alls tycker om att säga saker högt inför alla, bland såna jag inte känner. Men jag ville faktiskt veta varför, jag var ju ändå på väg hem. Ja, svarade han, jag skulle hämta upp några. Ja ha, sa jag kanske eller förresten tänkte jag nog bara det. Inte en enda av oss i bussen protesterade det minsta. Är det bra eller kommer ilskan att pytsas ut över någon annan vi möter under dagen? Där jag bor tycker jag faktiskt att busschaufförerna pratar för lite. Idag tyckte jag till exempel att han hade kunnat säga något innan jag behövde fråga. Och så tyckte jag inte att förklaringen var särskilt utförlig. Men nu fick jag pytsa ut min ilska här istället.

Annars är det faktiskt lite svårt att hinna blogga när vardagen har landat i livet igen. Det är på kvällen när ögonen blivit små springor och tankarna är svårtänkta som det finns en liten stund över. Fram till nu har det verkligen varit fullt upp. Och nu har vi ju verkligen börjat tvätta, hänga och för att inte tala om att para ihop alla strumporna igen.

onsdag 9 januari 2008

Oj vi glömde tvätta

Var är min prickiga munkjacka, ropade hon i morse. Jag vet inte har du kollat i din garderob. Så klart hade hon det. Och där var det fantastiskt välstädat. Och allt var vikt så himla fint. Men hennes prickiga var inte där. Kolla trappräcket då? Nä, där var den inte heller.
Men då måste den ju vara i tvättstugan. Men var? I tvättkorgarna, på strykbrädan, hänger den eller är den på bänken?
































Hon kommer upp igen och säger att hon inte hittar den prickiga. Då kommer jag på det, vi glömde att tvätta under jullovet. Möjligtvis så körde vi någon maskin precis innan julafton men sen har det inte hörts mycket från tvättstugan. Vi ligger back, ordentligt back. Ofta är det jag som sätter på maskinerna och min man som hänger dem, men nu har jag inte satt på dem och han har inte hängt. Kedjan är bruten, det har blivit obalans i tvättstugan. Vi har helt enkelt jätte mycket att tvätta.

tisdag 8 januari 2008

Sen ankomst

Det var märkligt vad svårt det var för mig att komma i tid till jobbet de här två dagarna efter jullovet. Igår blev det ju bara totalfel på dagis och vi fick åka hem och jag fick börja jobbet en timme senare än det var tänkt. Och idag, hur konstigt det än låter, blev jag en timme och 20 minuter försenad och då börjar jag ändå 9 på morgonen och det är ju inte supertidigt. Den här gången var det bilen som hostade till och dog när jag skulle starta den i morse. Då tog vi cykelkärran i stället och det hade kommit mycket tung snö så de var tungt, riktigt tungt och i den satt två 6-åringar som väger en del. Och efter dagis åkte jag till busstationen och därifrån gick bussen klockan nästan 10. Jag jobbar några mil utanför stan så jag kunde inte cykla dit, jo i och för sig om man elitsatsar eller har en bra cykel eller nåt så skulle det nog gå. Ja och då var jag framme på jobbet framåt halv elva på förmiddagen. Jag kände mig alldeles tom när jag kom fram och visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Helt konstigt hur struligt det kan bli.

måndag 7 januari 2008

Ketchup och besvikelse men inte samtidigt

Dagen började inte jätte bra idag. Två barn skulle vara hemma och två skulle börja dagis. Jag skulle vara hemma ett tag och sedan åka och jobba och komma hem halv nio och vara trött och grinig eftersom jag slutade sova under jullovet, nästan, och nu är det ju försent. De två som skulle börja dagis var lyckliga för de har precis fyllt år och skulle bli firade på dagis idag. På dagis har de ett speciellt firande. Barnen har med sig kort från när de är 0, 1, 2, 3, 4 och 5 år för nu är de ju 6 år. Sedan får de gå runt de andra barnen som sitter i ring och visa korten på hur de såg ut för varje år. Och så får de en liten krona, en liten present och glass. Detta hade de sett framemot.

Vi hade suttit på morgonen och valt kort. När vi kommer till dagis är det ingen som säger grattis. De håller på att måla om inne på dagis och det mesta var huller om buller. Jag förstår att de helt enkelt har glömt födelsedagen. Mina tvillingar står där med korten i handen och blir så himla besvikna för det blir inget kalas idag. För min dotter är det värst och allt låser sig och blir tokigt och jag känner att jag själv håller på att börja grina. Jag har så lätt för att gråta och ibland känns det som att det är ett stort problem. Jag ville ju inte skuldbelägga personalen men samtidigt kände jag så med mina otroligt besvikna barn. Jag skulle ju jobba kväll och hade möjlighet att vara hemma med barnen en dag till. Så vi åkte faktiskt hem igen, det gick liksom inte att vända den där besvikelsen första dagen efter jullovet. Men jag hoppas nu inte att fröknarna tog illa vid sig. Jag försökte verkligen förklara. Men ibland blir det så fel att man verkligen kör fast. Och vi fick en bra dag hemma. Jullovet blev en dag längre för dem.

Och sedan jobbade jag kväll och det var inte så hemskt, bara lite. Min dotter ringde förresten till jobbet och bad mig handla på vägen hem. Jag skulle handla 3 flaskor ketchup. En flaska som vi var skyldig grannarna och så kunde jag ju bara handla en flaska hem om jag ville, men för att vara på den säkra sidan så kunde jag handla två, alltså blev det 3 flaskor.

söndag 6 januari 2008

Jag har kommit av mig

Jag har kommit av mig, kommit bort mig från jobbet och jag förstår inte hur jag ska kunna komma dit igen. Det har ju varit så många dagar bort hela tiden. Dagen den 7 januari har verkligen varit flera mil, årstider bort och så är det i morgon. Jag har bara varit ledig lite mer än två veckor men jag har kommit in i det. Jag har lärt mig att timmarna räcker ändå bara precis till och hur ska jag då jobba flera timmar per dag också? När ska jag då tvätta, blogga, åka skridskor, gå bort på middag, spela spel, prata med barnen, vara arg, äta choklad, vara glad, dammsuga, springa, vika tvätt, skriva listor, äta på restaurang, sortera, handla mat, åka spark, posta brev, laga mat, göra picknick, läsa böcker, åka skidor, spela skivor, prata i telefon, gå på badhuset, titta på film, fika, inte gå och lägga mig i tid. Nä det går bara inte, jag måste stryka hälften. Men jag vill inte.

I hennes rum


I min dotters rum är ofta allting upp och ner. Böckerna hon har i bokhyllan använder hon för att bygga stall till hästarna. Kläderna i garderoben använder hon som täcken till dockorna. Dockhusmöblerna är aldrig i dockhuset utan utanför och i de bor olika figurer, just nu hennes pet-shopar. Och plötsligt har man trampat sönder någon fin liten stol. Hon byter kläder ganska ofta också som ligger på golvet, i fåtöljen och lite varstans och det går inte riktigt att veta vad som är rent och vad som är smutsigt. Häromdagen frågade hon om jag visste hur många små porslinsfigurer och andra prydnadssaker som bodde i hennes rum. Jag svarade 55, men tänkte att riktigt så många kan det väl ändå inte vara. Men det var inte 55 det var 112 stycken. Och de kommer från mig när jag var liten, från Myrornas, från loppisar, från min gamla faster, ja från överallt. Vi får absolut inte rensa, säger hon i allafall. Och jag känner att jag blir irriterad på alla grejer, på att hon använder flera kläder samtidigt, på att allt är överallt. Men i nästa sekund tänker jag att hon är precis som jag när jag var liten, precis.

lördag 5 januari 2008

Helt slut

Det känns som att jag har sprungit ett maratonlopp det här jullovet. Men det har jag ju inte när jag tänker efter för jag har ju sprungit jätte lite. Fast det var mitt nyårslöfte att fortsätta springa. Jag har ju bloggat istället. Man måste ju leva och inte styras av den här apparaten. Jag har lagt mig sent och avslutat kvällarna med att läsa andras bloggar. Så har jag inte kunnat somna för då har jag blivit pigg igen. På morgonen har jag försökt gå upp lite tidigare för att skriva innan barnen vaknar. För hur skulle det se ut om barnens mamma satt vi datorn jämt? Men det är ju svårt att hinna bli klar innan de vaknar och ibland kommer man på någonting mitt på dagen när de definitivt är vakna. Och så sitter man där hela tiden känns det som. Tycker jag om mig själv nu? Jag vet inte riktigt. Lite mer balans i tillvaron behövs nog för mig. Kanske helt enkelt en vardag med lite biblioteksarbete. Men jag längtar inte riktigt. Jag har vant mig nu att sitta här och laga mat med andra handen

Idag kom de fast för 6 år sedan

Idag blir de 6 år och det är jätte roligt. De är friska, glada, sociala, arga, vetgiriga och allting om vartannat. Men det finns lite vemod någonstans i bakhuvudet över alla bilderböcker som de har vuxit ifrån, låtsaskompisarna som de inte har längre, bokstäver som de inte kunde säga förut, alla små skor och små kläder som de definitivt vuxit ur, luciafirandet på dagis som var det sista ja allt sånt där.

När vi skulle göra ultraljud för lite mer än 6 år sedan så mötte vi en familj från dagis som väntade tvillingar. De hade fått veta det redan i tolfte veckan. Nu möttes vi i väntrummet på ultraljudsavdelningen och de skulle göra ett till ultraljud och vi skulle göra vårat första, nu i nittonde veckan. Min mage var ungefär tredubbelt så stor som hennes och hon skämtade om att vi kanske också väntade tvillingar. Jag hade ingen tanke på det och fick det inte heller när hon sa så. I min värld fick man ett barn i taget, högst.

Så fick vi komma in och barnmorskan svepte över min mage med den där ultraljudsgrejen och så sa hon: Nu ska ni få se något roligt. Här är ett huvud och här är ett till. Och nu måste jag se om det finns något fler. Men det fanns det inte och det kändes som att det räckte med två, helt klart. Något annat hade varit helt tokigt. En chock kan yttra sig på många sätt, min chock gjorde att några av mina första ord var: Då måste vi ju köpa en ny bil. Jag skäms fortfarande, varför sa jag så? Barnmorskan skrattade och sa att det brukar pappan säga. Till mitt försvar kan sägas att vi precis fått mina föräldrars gamla bil och jag var så glad för den. För länge hade min man gått och smitt planer om att vi borde köpa en bil. Och jag tyckte bara att det kändes som en ovanligt tråkig och dyr utgift så jag var så himla lättad över den där gamla volvon vi hade fått.

Vi trodde förstås att de skulle komma för tidigt men jag gick tiden ut. Till slut kunde jag nästan inte gå ut. Inte för att jag inte kunde gå utan för att alla kommenterade hur jag såg ut. Jag trodde inte att jag var så känslig för det , men det var jag. Man brukar inte kommentera människors storlek men när man är gravid så känns det som att man plötsligt blir allmän egendom. Nästan hela graviditeten läste jag en bok som handlar om att få tvillingar om och om igen. Jag älskade den men jag hade lånat den på bibblan så jag fick låna om den hela tiden. Som tur var var det inte direkt något tryck på boken. Jag hoppas att den finns kvar för jag vill gärna läsa om den någon gång.

Så kom de den 5 januari först flickan och en halvtimme senare pojken och båda mådde bra. Jag var helt euforisk över att båda mådde bra, att det gick vägen. En tvillinggraviditet är väldigt kontrollerad, ultraljuden avlöser varandra och fast man kontrolleras för att inget ska hända så blir det nästan så att man själv oroar sig mer. Men det gick bra och till BB kom sedan storsyskonen och sprang i korridorerna och jag förstod att det skulle bli tufft.

Jag träffade en gång en 80-årig tant när jag var ute och gick med mina tvillingar som själv hade fått tvillingar för ungefär 50 år sedan. Jag berättade för henne om att vi var tre familjer på dagis som hade fått tvillingar inom 6 månader. De vi mötte på ultraljudet, dagisfröken som fick sitt fjärde och femte barn och vi som fick vårat tredje och fjärde. Hon sa att det måste vara ett tvillingår i år. Ja, jag vet inte om det finns något sånt. Jag var nästan benägen att tro det då eftersom det var så osannolikt att alla vi fick tvillingar.

Och idag blev de 6 år och de är bestämda på att de vill ha Pannkakstårta (det blir premiär) och till middag prinskorv och äggröra till storebrors förtret. Men det blir det.

fredag 4 januari 2008

En lite bättre morgon

på nästan alla sätt och vis. Jag har sovit mer, barnen la sig lite tidigare igår kväll och jag fick se andra delen av Jane Eyre. Det enda orosmolnet var den äldsta dottern som skulle till tandläkaren i morse och skrek och grät och inte ville dit. Vi tänkte att hon nog piggnar till, för i natt har hon verkligen sovit, som en stock. Men så började hon klaga på ont i nacken och ont i huvudet och då började oron gnaga i mig. Vad har hon fått nu, något allvarligt? Ett ord om nackvärk och min fantasi börjar verkligen rusa iväg. Min man satt helt lugnt bredvid och viskade: Hon är bara trött prata inte om det. Han oroar sig aldrig och jag alltid. Så är oron fördelad i vår familj. Jag sitter ofta med någon Läkarbok i handen och slår upp olika hemska saker. Det borde jag verkligen sluta med, det är inte bra för någon.

Det jag skulle säga var att det ändå var en ganska bra morgon för jag har sovit och vaknat i hyfsad tid och igår var vi på 50 årskalas och blev bjudna på en jätte god buffé. Vi slapp laga mat och det var helt otroligt skönt. Om man kan gå in i någon slags matvägg så har jag gjort det andra halvan på det här jullovet. Vad ska vi äta, vad ska vi äta? Vet inte , har ingen aning. Så får vi gå på kalas två hus bort och äta något som någon annan har lagat. Jag kände att jag hade kunnat sitta på en stol i timmar och äta, det var så ljuvligt. Men så kom verkligheten i kapp. Dottern som hade haft två övernattande kompisar natten innan var helt slut redan klockan 7 och ville hem. Men min man gick hem med tre av barnen och jag fick vara kvar ytterligare en timme med yngste sonen. Han stod som fastvuxen vid en godisskål och jag bara satt på min stol och drack lite vin och tittade på folk. Och idag ska vi på badhuset för det har vi lovat.

torsdag 3 januari 2008

En dålig morgon

kan det kännas som när det inte finns riktigt kaffe utan bara neskaffe. En sån morgon var det idag. Jag behöver riktigt mycket kaffe för att vakna till på morgonen. Jag tror kanske inte att det är särskilt sunt, men känns bara så rätt när man är så där trött, seg och nyvaken. Men den här morgonen blir det en kopp neskaffe. En son sover hos en kompis och två kompisar till dottern sover här. De hade svårt att somna, och vi som hade tänkt lägga oss tidigt, fick istället sitta med grusiga ögon i soffan tills de somnade. Så med lite för lite kaffe och lite för lite sömn så vet jag inte riktigt vad jag ska göra av den här dagen. Badhuset tycker det barn som alltid stiger upp först. Badhuset, orka??

onsdag 2 januari 2008

Sytt



Det här lyckades jag sy ihop i år. Det är sånt här jag vill göra mer 2008. Plus att jag vill fortsätta springa och bli bekväm med bloggandet. Och lite fler saker som att hålla mig lugn mitt i ett kaos som det ofta är här hemma.

Inte utan min klubba

Jag har blivit en idrottsförälder. Vi har minst en match vi måste ta oss till varje helg. Vi är 6 personer, två katter och 7 innebandyklubbor. Jag tror jag aldrig ser min son utan klubba längre. Och jag som inte ens tyckte att det var en sport, men jag får väl ändra mig. Men egentligen gillar han fotboll och basket mer, säger han iallfall. Klubborna, de står bakom hans dörr, på hallgolvet, i vardagsrummet och lite varstans. Och så har han ett mål ute som han tränar på och så önskar han sig alltid en ny klubba, säger han i allafall . Var ska han ha den då och när ska han använda den? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag vill att inga tränare ska toppa lag, att inga föräldrar ska skrika olämpligheter vid matcherna och att vi inte ska smutsa ner naturen allt för mycket när vi kör till och från alla matcher med våran skruttiga bil.

De fyller år

Skidutflykten blev av i går även om barnen var lite dagen efter. Och nu så var det dags att handla presenter igen. Det är jag inte alls sugen på, men nu har vi två här hemma som blir 6 om några dagar och så blir grannen 50. Jag känner en enorm köptrötthet så här efter jul. Ändå hade vi handlat mindre julklappar än vi brukade. Det blev faktiskt lagom för första gången i år. Han som snart är 6 och som var den enda av barnen som inte hade skrivit någon önskelista och inte heller uttalat en enda önskan, sa efter ett tag på julafton, att nu räcker det. Var kommer han ifrån? Jag hoppas att hans inställning ska sprida sig här hemma.

Och nu ska han och hans syster fylla år och det känns som att vi inte längre har några småbarn. Tiden med de har verkligen rusat iväg. Jag tror att det går dubbelt så fort när man får två på samma gång och så hade vi ju en 4 -åring och en 3-åring hemma. Jag hade inget fast jobb och fick tidigt gå in och jobba på kvällarna och min man hade också precis börjat att jobba. När de två äldsta kom var vi båda studenter och läget var ett helt annat. Fast vi har jobbat deltid båda två under de här åren så känner jag ändå att jag skulle velat haft ännu mer tid. Det är ju lätt att vara efterklok, men jag önskar att tiden med barnen inte ska stökas undan. Ibland känns det som att det finns en sån inställning i samhället att allt är bråttom. Det är bråttom att jobba och samla pensionspoäng från det att man gått ut skolan. Det var en man som ringde från banken och ville boka en sån där pensionsträff med mig för ett år sedan ungefär. Ja, det går väl bra, sa jag. Det var en fredageftermiddag som vi skulle träffas för då är jag ledig. Men ju mer jag tänkte på det desto mer irriterad blev jag. Är det verkligen det jag ska ägna min lediga halvdag åt? Jag ställde in träffen. Jag vet att man borde, men samtidigt kan jag inte ordna allt nu som småbarnsförälder.

tisdag 1 januari 2008

Vad jag gjorde, inte gjorde och alltid gör

En liten sammanfattning över 2007.

För första gången har jag sprungit ett helt år. Det har varit tungt, särskilt nu på slutet i halkan och mörkret, men jag har ändå fortsatt. Det tyder på, vågar nästan inte uttala ordet, men det kan eventuellt kanske tyda på att jag har blivit en löpare.

Kan fortfarande inte lämna in DVD- filmer i tid. Sist fick vi betala hur mycket som helst. Vi bestämde oss för glömma siffran, skammen, ja allt. Låneböcker går det bättre med sedan jag själv blev personal.

Vi har fjällvandrat i Abisko. Det var andra gången i mitt liv som jag fjällvandrade och första gången i barnens liv. Jag blir glad när jag försöker ge barnet något som jag egentligen inte kan och inte vet något om men som jag så gärna vill att de ska ha med sig.

Vet fortfarande inte egentligen var jag vill bo och vad jag vill jobba med. Men här bor jag i alla fall tillsammans med en snabbväxande Poppel som snart tar över allt.

Jag har skaffat mobiltelefon fast jag inte hade tänkt ha det någonsin. Jag hade en idé om att jag skulle leva livet utan. Fortfarande är det nästan bara min man och min son som kan numret och det känns bra. Vad som är än värre är att min son fick mobiltelefon fast jag inte på några villkor ville det. Jag spjärnade emot, men han grät och sa att alla andra har. Vi försökte ändå säga nej, men vi vek oss tillslut.

Fick iväg julkort för första gången på, jag tror, 10 år.

Jag hade bestämt för att vi skulle äta väldigt lite rött kött och mycket annat nyttigt istället, som fisk och vegetariskt. Det gick inte riktigt så bra. Fler bra recept som alla barnen gillar behövs.

Tycker fortfarande att det är jobbigt när barnen ska sova över hos kompisar. Jag skulle vilja fråga om de har brandvarnare, men jag får inte för min man.

Deltog i ett millopp för första gången och blev nästan sist. Men det gjorde inget tyckte jag. Som man brukar säga till barn, att det är huvudsaken att de är med och inte hur det går. Lite så var det för mig.

Jag var på bokmässa i Göteborg. Jag var hemifrån i fyra dagar och jag flög. Det kanske låter knäppt att jag inte har varit ifrån familjen så länge sedan jag fick barn, men det har jag inte. På hemvägen säger piloten att planet är för tungt och som laxen på löken eller löken på laxen (jag är väldigt dålig på ordstäv) att de flesta väskor var kvar i Göteborg. Jag tänker att han gärna får slänga ut alla väskor bara jag får komma hem.

Vi umgicks verkligen alldeles för lite med folk.

Jag har köpt tyger i många år. Men jag har knappt sytt någonting alls. Och jag är verkligen inte bra på att sy. Men jag glömmer det när jag ser något fint tyg. Men nu har jag sytt två grejer på bara ett par månader. Och jag tänker att det kanske bara är början. Jag har bestämt mig för att det bara är början.

Nu vill inte barnen att jag ska sitta här längre. Hon som snart är 6 år säger: Måste du alltid tala bloggska?
PS Varför en del av texten blev pytteliten förstår jag inte alls.

De slåss

Jag vaknar av att barnen slåss i min säng. Hur mycket är klockan? Är hela dagen förstörd? Har alla vaknat klockan sju och lagt sig vid halv ett? Men klockan var halv tio och alla gick upp. Nyårsafton blev väl så där, lite smågrinig faktiskt. Men vi spelade spel och tittade på film och hade det rätt så bra ibland. Vi tittade på Hoppet om en pojke som kommer hit till Sverige som flykting med sin storebror som är stum och hans stora idol är Kajsa Bergqvist. Lite svår för våra minsta men vi 4 större tyckte att den var riktigt bra och gripande. Tre gånger under kvällen sprang vi ut för att titta på raketer men vi såg inte så många. Och det kändes rätt bra, tycker jag, även om barnen blev lite snopna. Men eftersom alla i år, puh, var vakna till 12 så fick de ju se hur mycket som helst då. Skidor och varm choklad skulle det ju bli igår. Det blev det inte kan jag säga. Det börjde droppa in kompisar till de två äldre och min man fick åka ut i omgångar med barnen. Vad är det med oss? Vi har väldigt svårt ibland att säga nej och istället ändrar vi på alla planer. Det kanske vore något att träna på det här året. Nu säger jag det. Vi ska åka skidor och dricka varm choklad. Om vi låser ytterdörren och drar ut sladden till telefonen så kanske.