Det mest konstiga som hände idag var att bussen som jag satt i på väg hem från jobbet vände efter ungefär 5km och åkte exakt samma väg tillbaka. Och ingen sa någonting, förutom jag till slut, fast jag inte alls tycker om att säga saker högt inför alla, bland såna jag inte känner. Men jag ville faktiskt veta varför, jag var ju ändå på väg hem. Ja, svarade han, jag skulle hämta upp några. Ja ha, sa jag kanske eller förresten tänkte jag nog bara det. Inte en enda av oss i bussen protesterade det minsta. Är det bra eller kommer ilskan att pytsas ut över någon annan vi möter under dagen? Där jag bor tycker jag faktiskt att busschaufförerna pratar för lite. Idag tyckte jag till exempel att han hade kunnat säga något innan jag behövde fråga. Och så tyckte jag inte att förklaringen var särskilt utförlig. Men nu fick jag pytsa ut min ilska här istället.
Annars är det faktiskt lite svårt att hinna blogga när vardagen har landat i livet igen. Det är på kvällen när ögonen blivit små springor och tankarna är svårtänkta som det finns en liten stund över. Fram till nu har det verkligen varit fullt upp. Och nu har vi ju verkligen börjat tvätta, hänga och för att inte tala om att para ihop alla strumporna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar