fredag 18 januari 2008

Jag och min fiol

Jag kände mig liten och förväntansfull idag. Jag hämtade ut min fiol i informationen på en gymnasieskola här i stan. Jag bar den genom cafeterian och tänkte att nu tror de att jag är en sån som spelar fiol. Vad spännande det kändes att vara en sån som spelar fiol. Nu var det ju inte riktigt så för jag var ju en sån som aldrig ens hållit i en fiol förut. Men det fick jag göra idag. Jag fick klappa i takt, göra en sak med ena handen och en annan med andra handen, hålla i stråken, lära mig att lyfta upp fiolen på axeln. Inte alls så lätt för det här med koordination, takt och sånt är inte min starka sida. Fiolfröken satt mittemot mig och då blev jag också lite förvirrad över vilken hand jag skulle göra olika saker med. För det där med höger och vänster kan jag inte när jag blir nervös. Det var en kort lektion, men alldeles tillräcklig för mig. Så bar jag med mig fiolen och väl hemma ville alla barnen se på den. Kolla, visst är den fin! Så började jag tänka på om jag hade börjat spela fiol när jag var liten. Undrar hur det hade varit? Hade allt varit helt annorlunda då? Tänk vad en enda fiol kan väcka mycket tankar om livet. Så nu känns det jätte kul att mina tvillingar ska börja alldeles snart, så fort jag har gått klart min vuxenkurs. Men de kan ju förstås lessna jätte fort och vilja göra något helt annat.

4 kommentarer:

Livet i träsket sa...

Mitt första besök hos dig och jag gillar det! Vill gärna höra mer om din dotter som inte trivs på dagis, har lite likande tankar själv.

Maria sa...

Hej Vad roligt att du har hittat hit. Jag kommer säkert att skriva mer om min dotter. Det är tungt att lämna henne när hon håller fast i benen och inte vill släppa mig. Hennes allra bästa kompisar var ett år äldre och nu när de har slutat så hittar hon ingen annan.

Persilja sa...

Åh, vad bra det lät med suzukiundervisning! Har aldrig hört tals om det! Jag skulle så gärna lära mig gitarr men känner mig för fånig att gå kurs. Barnen spelar och lär sig sakta men säkert mer och mer. Inget gör mig så glad som när 9-åringen sitter och klinkar timme iut och timme in och det låter bättre och bättre. Nu väntar jag bara at tde ska ta steget och börja gå på gitarrlektioner. Men jag vill inte tjata. Det ska vara nåt DE vill. Så jag väntar med spänning på att de ska vilja mera.
Jag gnisslade fiol ett år när jag var liten. Gick från blockflöjt till fiol. Hrm. Vi ska nog inte tala mer om det nu. (Stackars mina föräldrars öron säger jag bara.)
Fina prickiga koppar! Jag har en sån grön från indiska. Prickar är alltid okej. vill ha prickig tapet nånstans!
Städproblemen känner jag igen.
Så många gånger jag försökt införa städdag.
Har inte gett upp ännu- Det som är så tråkigt är att jag får tjata och påminna och bli arg. Sen blir de ovänner för att de vaktar hur mycket den andra gör och anklagar varann för att kasta in grejor i varandras rum och det blir värsta världskriget ibland när det ska vara städdag. Så efter varje försök lägger jag ner planerna. Det blir sååå dålig stämning. Men jag har inte gett upp. Snart försöker jag igen! Min ene son (9 år) kan få städryck och städa hela områden. Och han är en sån som slutför sina uppdrag. Han har en enorm kapacitet. Så det blir mest han och jag som städar. Gullebarn.
Kram!!!!

Maria sa...

Hej Persilja
Jag blev inspirerad av några mammor som berättade att de hade städdag hemma och tänkte att det måste vi ha. Men det blir så där som för er att: nu sitter han vid datorn och vi skulle städa och då tänker inte jag förrän han är klar, puh man blir alldeles slut och orkar inte försöka driva igenom det. Vad härligt det låter med 9-åringen som städar. Min ena tvilling kan ibland få städil och städa hallen. Ja jag tror verkligen på Suzukiundervisning, att musik är ett som ett språk aom alla kan lära sig. Jag tycker inte att det är fånigt om du går på gitarrkurs. Kram