lördag 5 januari 2008

Idag kom de fast för 6 år sedan

Idag blir de 6 år och det är jätte roligt. De är friska, glada, sociala, arga, vetgiriga och allting om vartannat. Men det finns lite vemod någonstans i bakhuvudet över alla bilderböcker som de har vuxit ifrån, låtsaskompisarna som de inte har längre, bokstäver som de inte kunde säga förut, alla små skor och små kläder som de definitivt vuxit ur, luciafirandet på dagis som var det sista ja allt sånt där.

När vi skulle göra ultraljud för lite mer än 6 år sedan så mötte vi en familj från dagis som väntade tvillingar. De hade fått veta det redan i tolfte veckan. Nu möttes vi i väntrummet på ultraljudsavdelningen och de skulle göra ett till ultraljud och vi skulle göra vårat första, nu i nittonde veckan. Min mage var ungefär tredubbelt så stor som hennes och hon skämtade om att vi kanske också väntade tvillingar. Jag hade ingen tanke på det och fick det inte heller när hon sa så. I min värld fick man ett barn i taget, högst.

Så fick vi komma in och barnmorskan svepte över min mage med den där ultraljudsgrejen och så sa hon: Nu ska ni få se något roligt. Här är ett huvud och här är ett till. Och nu måste jag se om det finns något fler. Men det fanns det inte och det kändes som att det räckte med två, helt klart. Något annat hade varit helt tokigt. En chock kan yttra sig på många sätt, min chock gjorde att några av mina första ord var: Då måste vi ju köpa en ny bil. Jag skäms fortfarande, varför sa jag så? Barnmorskan skrattade och sa att det brukar pappan säga. Till mitt försvar kan sägas att vi precis fått mina föräldrars gamla bil och jag var så glad för den. För länge hade min man gått och smitt planer om att vi borde köpa en bil. Och jag tyckte bara att det kändes som en ovanligt tråkig och dyr utgift så jag var så himla lättad över den där gamla volvon vi hade fått.

Vi trodde förstås att de skulle komma för tidigt men jag gick tiden ut. Till slut kunde jag nästan inte gå ut. Inte för att jag inte kunde gå utan för att alla kommenterade hur jag såg ut. Jag trodde inte att jag var så känslig för det , men det var jag. Man brukar inte kommentera människors storlek men när man är gravid så känns det som att man plötsligt blir allmän egendom. Nästan hela graviditeten läste jag en bok som handlar om att få tvillingar om och om igen. Jag älskade den men jag hade lånat den på bibblan så jag fick låna om den hela tiden. Som tur var var det inte direkt något tryck på boken. Jag hoppas att den finns kvar för jag vill gärna läsa om den någon gång.

Så kom de den 5 januari först flickan och en halvtimme senare pojken och båda mådde bra. Jag var helt euforisk över att båda mådde bra, att det gick vägen. En tvillinggraviditet är väldigt kontrollerad, ultraljuden avlöser varandra och fast man kontrolleras för att inget ska hända så blir det nästan så att man själv oroar sig mer. Men det gick bra och till BB kom sedan storsyskonen och sprang i korridorerna och jag förstod att det skulle bli tufft.

Jag träffade en gång en 80-årig tant när jag var ute och gick med mina tvillingar som själv hade fått tvillingar för ungefär 50 år sedan. Jag berättade för henne om att vi var tre familjer på dagis som hade fått tvillingar inom 6 månader. De vi mötte på ultraljudet, dagisfröken som fick sitt fjärde och femte barn och vi som fick vårat tredje och fjärde. Hon sa att det måste vara ett tvillingår i år. Ja, jag vet inte om det finns något sånt. Jag var nästan benägen att tro det då eftersom det var så osannolikt att alla vi fick tvillingar.

Och idag blev de 6 år och de är bestämda på att de vill ha Pannkakstårta (det blir premiär) och till middag prinskorv och äggröra till storebrors förtret. Men det blir det.

3 kommentarer:

anna m sa...

Hej! vad kul med din blogg!! Känner igen mycket av det du skriver fast jag fick tvillingbesked i v 7 :)

Maria sa...

Hej
Vad roligt att du känner igen dig. Har du en blogg, det händer inget när jag klickar på namnet?

Maria sa...

Hej
Nu förstår jag din blogg är ju Tårtmamman för jag läste din kommentar där. Vad kul att du tittade in här.