måndag 31 december 2007

Nyårsafton

Vi ska fira alldeles själva ikväll. De två äldre barnen är besvikna. De försöker desperat hitta folk åt oss som vi kan fira med. Om någon sticker in huvudet här, om så bara en bit in i hallen, så passar de på att fråga om vi kan fira nyårsafton tillsammans. Det behöver knappt vara någon vi känner ens. Jag får dåligt samvete, borde vi kanske ha frågot någon? Men det är ju faktiskt ingen som har frågat oss heller. Varför är det inte det förresten? Är vi för många eller inte tillräckligt trevliga? Jag ska inte gräva ner mig i det där. Men innerst inne tycker jag att det känns skönt att det bara blir vi. Jag är inte någon bra firare och så tycker jag ofta nyårsafton känns lite lång. Men det skulle vara kul om barnen ville äta middag lite längre än en kvart idag. Just nyårsafton har jag svårt att fira, ett år är över, jag har blivit äldre. Jag kan få riktigt dystra tankar en dag som denna. Under nästa år kommer alla våra barn till exempel att ha börjat skolan. Tänker jag på det blir jag riktigt stressad. Är snart hela dagistiden ett passerat kapitel? Men i alla fall så ska vi laga trerättersmiddag och hoppas att alla gillar allt. Vi ska tillochmed göra efterrätt. Jag brukar ofta aldrig komma så långt som till efterrätten. Men vi ska faktiskt börja med att åka skidor med varm choklad.

söndag 30 december 2007

Julen den 30 december

Ett visst förfall har uppstått i julfirandet. Hur sköter man Hyacinter egentligen? Jag har aldrig haft såna hemma förut för jag trodde att jag inte tålde dem och det kanske jag inte gör heller för näsan är väldigt täppt. Men nu har de i alla fall dött, båda två, så det gör ingenting längre. Och julkrubban saknar sitt Jesusbarn och har faktiskt gjort det för andra året i rad. Förra året ritade barnen en Jesus och la dit men det har de inte gjort i år. Men alla barn som går och kommer här verkar veta varför vi firar jul, för de påpekar att Jesus inte är där han borde vara. Vi brukar köpa såna där storförpackningar med ljus från Ikea, de finns nog förresten i nästan alla hem, men nu är förpackningen slut och då råkade jag hitta ljuslila ljus i kökssoffan. De kommer jag inte ihåg var de kommer ifrån och hur länge de legat i kökssoffan, men jag vet att jag inte hade trott att jag någonsin skulle använda de för just ljuslila på ljus kan kännas väldigt fel. Men nu är jag tacksam. Och det är andra gången jag köper Tazetter i mitt liv och det är andra gången de inte växer. Min svärmor sa att de knappt behöver någon näring eller någonting för allt finns i löken. Men nu blir det inga fler såna. Och så var det pepparkakshuset. Jag och min nästan 6-åring jobbade tillsammans med det och vi blev nöjda. Så där nöjd som man bara kan bli första gången man gör något och det enda krav man har är att det ska stå upprätt med lite nonstop på sig hela julen. En morgon vaknar jag av att barnen skriker och det handlar om pepparkakshuset, så mycket förstår jag. Jag rusar upp som om det handlade om att någon svävar i livsfara eller vad som helst. Det var viktigt för mig det där huset, det förstår jag nu. Det som hade hänt var att taket hade ramlat av och delat på sig i flera bitar och även en halv kortsida hade ramlat av. Katterna är min första onda tanke. De har klättrat på det och trott att de är hur lätta och hur smidiga som helst. Men inte var det de, inte fanns det någon att skylla på. Det var bara för mjukt. Nu tittat jag på vårt halva hus och tycker att det är okej. Man vänjer sig vid så mycket, allt eftersom. Och så var det den där sista chokladasken som det finns lite bottenskrap kvar i. Sen blir det inga fler på ett tag. Det är julen den 30 december.

Hittar inte alls något

Jag hittar nästan ingenting idag. Jag har inte sovit särskilt bra och ögonen är alldeles grusiga och tankarna osammanhängande. Men nu har det ju fallit så fin snö och alla barn vill gå ut alldeles frivilligt. Men allt vi hittar i hallen just nu är halva vantpar och en sko istället för två. Och galonisarna ligger på hallgolvet för de tog vi hem från dagis när vi gick på jullov, men nu behöver vi inte de. För att inte tala om de där himla tandborstarna som vi jämt letar. Oj, vad trött jag blev. Det går inte bra för mig att vända på dygnet. Barnen sover till halv tio på morgonen men verkar ändå jätte trötta. Hur kan det vara så? Jag sov till kvart över nio och är ändå jätte trött. Är det så att all sömn efter klockan 8 är bortkastad och har motsatt effekt? Jag tror det. Förresten låg jag och tänkte på den här bloggen inatt och vred mig i våndor. Fast jag egentligen tycker att känns jätte roligt så blir jag alldeles uppslukad och kan plötsligt inte tänka på något annat. Och det måste jag göra. Jag måste tänka på jätte många andra saker.

lördag 29 december 2007

Äntligen snö


Häromdagen byggde min nästan 6-åring en snöhäst ute på gården. Hon och den andra nästan 6-åringen hade tänkt sig en stor snögris. Men snön som fanns räckte till en snöhäst i miniatyr och då använde de verkligen all snö som fanns på gården. Usch, vad sorgligt det har blivit. Men nu faller stora fina flingor ner. De singlar ner så där vackert.

fredag 28 december 2007

Ingen ser när jag har städat





Jag har problem med att jag inte vet var saker ska vara. Så många grejer saknar en plats hemma hos oss. Eller har de bara dåliga platser? Städa har jag aldrig varit bra på, tillochmed riktigt usel. Nu kan jag bättre, jag vet hur himla effektivt det är att svepa runt i huset med en dammsugare. Jag ser resultat, men förut då tänkte jag att jag borde städa och vad ska jag börja med? Kanske garderoben. Så började jag riva ut allt och vika ihop, kanske sortera bort lite. Sedan kom jag inte längre, städningen var över. Inte en människa förstod att jag hade städat. När jag var ännu yngre, då började jag först att möblera om när jag skulle städa. Inte heller då förstod någon att jag hade städat. Nu förstår någon ibland att jag har städat. Men förut var det inget problem att jag inte kunde städa, det var faktiskt inget jag tänkte på. Men när jag insåg att jag var rädd för att någon skulle ringa på och vilja komma in. Då hade det blivit ett problem.

Men så är det de här sakerna som alltid flyter omkring. De tre ställena som samlar mest av dessa grejer är köksbänken (överst), hatthyllan (mitten), hallbyrån (underst). Till exempel det där förstoringsglaset överst, det hittar man precis överallt. Och vad ska man egentligen göra med den där trasiga mobiltelefonen? Den där rälsen till tågbanan har vi tänkt ta upp på vinden för den leker ingen med längre, men först måste vi hitta delarna. Och vad gör läskflaskan i hatthyllan och hur länge har den stått där? Det ligger också en plansch på hatthyllan som jag fick på en kurs för ett halvår sedan och skulle ta med till jobbet och så lägger vi dit låneböcker, vallagrejer, CD-skivor, spikar, skruvar, skruvdragaren och ibland också plånboken, hålslagaren och en och annan film. Solglasögonen och legobygget ligger på byrån i hallen plus diademet, princessmanteln, någon bok och annat svårbestämt men troligtvis alla teckningar från dagis och skolan. För var lägger man såna saker och hur mycket ska man spara?

Returänglar


Årets tillskott bland julpyntet är dessa tre. Jag gillar de mycket.

Det var kanske inte bättre förr men annorlunda

Det här med mellandagsrea finns väl inte längre. Eller? Vi åkte iväg till ett sådant där tråkigt område där det finns Stadium, Kappahl, Hm och Coop. På Stadium fanns något litet bord med reasaker. Ett barn behövde vinterskor men det fanns inga som hon tyckte om och inga på rea heller, tror jag. Jag tog ett par jeans till mig själv från ett av de där glesa, halvtomma borden och köpte utan att prova. Vi gick till HM och där var det ännu mindre på rea, typ ingenting. Vi köpte tre par kalsonger till 10-åringen för han vill ha ben på sina nu. Hittar han inte ett par med ben som är rena så byter han inte, smart. Vi gick på Kappahl och där var alla kläder, kanske inte alla, men de flesta, konstiga och inte på rea. Vi for till ett annat ställe, en skoaffär, med nästan ingen rea alls och konstiga skor. Sedan som avslutning på turen köpte två av barnen petshopar på fullpris för julklappspengarna. Vi åkte hem och jag blev jätte trött, men lyckades dra slutsatsen att det finns ingen mellandagsrea och att jag inte vill handla mer. Och jeansen som jag inte hade provat var jätte tighta och jag sa till barnen att de här måste jag lämna tillbaka, det här går bara inte. 10- åringen och 8-åringen stod bredvid och tyckte att de var hur snygga som helst. Snälla, bad de, ha kvar de för du har ju jämnt sådana där baggy (eller bäggi på ren svenska) byxor på dig. Okej, sa jag, så nu sitter jag här och magen trycks liksom ihop och så tänker jag att man ska handla jätte sällan och att det borde vara lite som förr.

Våga ge mig en bok

Jag får inte böcker i julklapp längre. Jag får väl inte julklappar längre. Jo det får jag faktiskt men inte så många. Men jag får i alla fall inga böcker. Jag får skylla mig själv. Folk ger inte böcker till någon som jobbar med böcker. Men tidigare, innan barnen kom och innan jag började jobba med böcker, fick jag åtminstone en varje jul. Alla i familjen fick åtminstone en och isolerade sig fullständigt och kom ut ur sina respektive rum när den var färdigläst. Vissa kom ut fortare än andra, till exempel jag som läser både fort och slarvigt och helt omedvetet hoppar över en del, som det känns just då, onödigheter. Men nu inga böcker, ingen isolering utan fullständig närvaro, hela tiden. Men min man fick en pocketbok, en deckare, den läste jag på kvällarna mellan nio och elva när några av barnen lagt sig. Men helst vill jag inte läsa deckare. De fångar en på ett läskigt sätt och lämnar en sen lika fort. Min pappa fick därmot två böcker jag älskar Mig äger ingen och Vindens skugga. Han var som uppslukad medan vi andra spelade julklappsspelet Vem ser bäst och tog fram julmaten och städade bort julmaten och tog fram den och bort. Så till nästa år så önskar jag mig nog en bok eller två.

torsdag 27 december 2007

Sillbitar och skinkslamsor

Förut då gjorde vi bara saker och barnen hängde med. Alla följde med, någon kanske protesterade lite, men vi kom iväg och det gick bra. Men nu händer ingenting. Vi fastnar redan i planeringsskedet om ens det. För plötsligt, som i morse, ringer någon kompis till barnen och alla planer omkullkastas. Släkten hade åkt hem, den allra heligaste mysigaste delen av julen var förbi, mannen skulle jobba i två dagar. Vi andra tänkte oss ut ur hemmets vrå ett tag. Jag ville inte äta en sillbit till och barnen ville inte äta en skinkslamsa till. Fast jag inte skulle shoppa mycket mera alls för det känns ju inte bra så skulle det kännas helt rätt idag. Och fast jag inte alls vill ge mina barn snabbmat så skulle det kännas ganska rätt idag. Men så ringer en kompis till och alla planer är definitivt förändrade. Det blev sillslamsor, skinkbitar och 4 kompisar hemma.

1,2,3,4

Det kommer nog att handla mycket om mina barn. Jag har fyra stycken som kom ganska så fort, på 4 och ett halvt år. Först en, så en till och så kom två samtidigt och sedan var de fyra. De börjar bli stora nu, i alla fall större. Men fortfarande måste jag räkna dem när vi är på stan 1,2, 3, 4 och för att inte säga badhuset där måste jag räkna hela tiden 1, 2, 3, 4. Då kom jag på en till sak som det kommer att handla om och det är min oro. Jag försöker bemästra den, men det går inte jätte bra. Man kan verkligen vara orolig för allt bilar, vatten, sjukdomar, flygplan, eld och annat.

I mina rum

Ska man kasta sig rakt in i detta eller försiktigt smyga sig fram? Man måste ju våga lite i allafall, även jag som inte vågar så särskilt mycket. Kanske ha lite åsikter och vara lite personlig. I mina rum bor det fyra barn, en man, två katter, många böcker (en hel del olästa), damm, leksaker, gamla möbler, halvfärdiga saker.

Sudda och radera

Varför börjar jag med det här? Det känns verkligen läskigt. Jag som är en sådan som alltid måste sudda och radera när jag skriver. Och de få dagböcker som jag har skrivit i mitt liv har jag slängt när de har blivit så där lagom pinsamma efter ett tag. Så hur ska detta gå? Det vet jag faktiskt inte men jag tänker försöka.