Ett visst förfall har uppstått i julfirandet. Hur sköter man Hyacinter egentligen? Jag har aldrig haft såna hemma förut för jag trodde att jag inte tålde dem och det kanske jag inte gör heller för näsan är väldigt täppt. Men nu har de i alla fall dött, båda två, så det gör ingenting längre. Och julkrubban saknar sitt Jesusbarn och har faktiskt gjort det för andra året i rad. Förra året ritade barnen en Jesus och la dit men det har de inte gjort i år. Men alla barn som går och kommer här verkar veta varför vi firar jul, för de påpekar att Jesus inte är där han borde vara. Vi brukar köpa såna där storförpackningar med ljus från Ikea, de finns nog förresten i nästan alla hem, men nu är förpackningen slut och då råkade jag hitta ljuslila ljus i kökssoffan. De kommer jag inte ihåg var de kommer ifrån och hur länge de legat i kökssoffan, men jag vet att jag inte hade trott att jag någonsin skulle använda de för just ljuslila på ljus kan kännas väldigt fel. Men nu är jag tacksam. Och det är andra gången jag köper Tazetter i mitt liv och det är andra gången de inte växer. Min svärmor sa att de knappt behöver någon näring eller någonting för allt finns i löken. Men nu blir det inga fler såna. Och så var det pepparkakshuset. Jag och min nästan 6-åring jobbade tillsammans med det och vi blev nöjda. Så där nöjd som man bara kan bli första gången man gör något och det enda krav man har är att det ska stå upprätt med lite nonstop på sig hela julen. En morgon vaknar jag av att barnen skriker och det handlar om pepparkakshuset, så mycket förstår jag. Jag rusar upp som om det handlade om att någon svävar i livsfara eller vad som helst. Det var viktigt för mig det där huset, det förstår jag nu. Det som hade hänt var att taket hade ramlat av och delat på sig i flera bitar och även en halv kortsida hade ramlat av. Katterna är min första onda tanke. De har klättrat på det och trott att de är hur lätta och hur smidiga som helst. Men inte var det de, inte fanns det någon att skylla på. Det var bara för mjukt. Nu tittat jag på vårt halva hus och tycker att det är okej. Man vänjer sig vid så mycket, allt eftersom. Och så var det den där sista chokladasken som det finns lite bottenskrap kvar i. Sen blir det inga fler på ett tag. Det är julen den 30 december.
Ett visst förfall har uppstått i julfirandet. Hur sköter man Hyacinter egentligen? Jag har aldrig haft såna hemma förut för jag trodde att jag inte tålde dem och det kanske jag inte gör heller för näsan är väldigt täppt. Men nu har de i alla fall dött, båda två, så det gör ingenting längre. Och julkrubban saknar sitt Jesusbarn och har faktiskt gjort det för andra året i rad. Förra året ritade barnen en Jesus och la dit men det har de inte gjort i år. Men alla barn som går och kommer här verkar veta varför vi firar jul, för de påpekar att Jesus inte är där han borde vara. Vi brukar köpa såna där storförpackningar med ljus från Ikea, de finns nog förresten i nästan alla hem, men nu är förpackningen slut och då råkade jag hitta ljuslila ljus i kökssoffan. De kommer jag inte ihåg var de kommer ifrån och hur länge de legat i kökssoffan, men jag vet att jag inte hade trott att jag någonsin skulle använda de för just ljuslila på ljus kan kännas väldigt fel. Men nu är jag tacksam. Och det är andra gången jag köper Tazetter i mitt liv och det är andra gången de inte växer. Min svärmor sa att de knappt behöver någon näring eller någonting för allt finns i löken. Men nu blir det inga fler såna. Och så var det pepparkakshuset. Jag och min nästan 6-åring jobbade tillsammans med det och vi blev nöjda. Så där nöjd som man bara kan bli första gången man gör något och det enda krav man har är att det ska stå upprätt med lite nonstop på sig hela julen. En morgon vaknar jag av att barnen skriker och det handlar om pepparkakshuset, så mycket förstår jag. Jag rusar upp som om det handlade om att någon svävar i livsfara eller vad som helst. Det var viktigt för mig det där huset, det förstår jag nu. Det som hade hänt var att taket hade ramlat av och delat på sig i flera bitar och även en halv kortsida hade ramlat av. Katterna är min första onda tanke. De har klättrat på det och trott att de är hur lätta och hur smidiga som helst. Men inte var det de, inte fanns det någon att skylla på. Det var bara för mjukt. Nu tittat jag på vårt halva hus och tycker att det är okej. Man vänjer sig vid så mycket, allt eftersom. Och så var det den där sista chokladasken som det finns lite bottenskrap kvar i. Sen blir det inga fler på ett tag. Det är julen den 30 december.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar