Våga ge mig en bok

Jag får inte böcker i julklapp längre. Jag får väl inte julklappar längre. Jo det får jag faktiskt men inte så många. Men jag får i alla fall inga böcker. Jag får skylla mig själv. Folk ger inte böcker till någon som jobbar med böcker. Men tidigare, innan barnen kom och innan jag började jobba med böcker, fick jag åtminstone en varje jul. Alla i familjen fick åtminstone en och isolerade sig fullständigt och kom ut ur sina respektive rum när den var färdigläst. Vissa kom ut fortare än andra, till exempel jag som läser både fort och slarvigt och helt omedvetet hoppar över en del, som det känns just då, onödigheter. Men nu inga böcker, ingen isolering utan fullständig närvaro, hela tiden. Men min man fick en pocketbok, en deckare, den läste jag på kvällarna mellan nio och elva när några av barnen lagt sig. Men helst vill jag inte läsa deckare. De fångar en på ett läskigt sätt och lämnar en sen lika fort. Min pappa fick därmot två böcker jag älskar Mig äger ingen och Vindens skugga. Han var som uppslukad medan vi andra spelade julklappsspelet Vem ser bäst och tog fram julmaten och städade bort julmaten och tog fram den och bort. Så till nästa år så önskar jag mig nog en bok eller två.