Idag läste vi ur Hedvig av Frida Nilsson, en favorit i repris. Så bra med många barn för då får man läsa sina favoritböcker omåomigen. I alla fall så handlade det om julen ikväll. Och vi började längta. Och jag tänkte på jularna hos mina fastrar. Jag hamnade där, mitt bland dom som inte lever längre. Dom lugna och trygga. Och all den där goda maten som jag tidigt lärde mig älska, särskilt Sillsallad och Janssons frestelse. Och så äta tårta och fika hela tiden. Är det därför jag blivit så himla förtjust i själva ätandet.
Det var 25 mil vi skulle åka, på julafton och oftast skulle mamma jobba först så då missade vi Kalle Anka. Men jag såg det tillräckligt ofta för att också det är jul för mig. Och så klapparna och människorna och tryggheten. Och inte en droppe alkohol. Jag tycker att barn ska fira jular utan alkohol. Men jag vet att det för mig beror på vissa saker och att andra har firat jular med alkohol och det har också fungerat bra. Men idag fastnade jag i minnena av min barndoms jular när dom var bäst.
Och det var alldeles iskallt och mörkt, högt däruppe i tornedalen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar