Den här dagen var visst inte bäst. Och så visar det sig att mormor sagt åt min dotter att tacka min brorsa för konfirmationspresenten. Direkt när hon kom hit igår. Vi har inte lyckats få iväg några tackkort än. Min dotter blir ledsen. Hon ville inte säga hejdå och jag förstår inte varför. Och jag tänker att det är så komplicerat allting. Jag är en dålig mamma och barnen är ouppfostrade.
Men inte kommer min mamma ihåg att jag bytt jobb eller knappt vilken klass barnen går i. Hon trodde de minsta börjat skolan. Jag vet inte. Jag får vara ledsen. Idag är jag ledsen.
Nu måste jag framkalla kort och göra konfirmationstackkort. Tänk på den tiden man skickade iväg en rulle. Det passade mig bättre.
5 kommentarer:
Hej Maria, jag tror inte att du är en dålig mamma och jag tror inte heller att dina barn är ouppfostrade. Din mamma verkar däremot vara riktigt ouppfostrad som beter sig som hon gör mot din dotter. Anpassa dig inte till henne med att skynda dig och framkalla/skriva tackkort. Du gör det när du hinner och har tid. Du har bar och arbete att ta hand om och kan inte hela tiden göra det som din mamma förväntar sig. Min mamma är tyvärr likadan... /Annelie
Tack för dina ord. Dom ger mig lite styrka.
Hej igen Annelie! Jag får börja på ny ruta för min telefon krånglar. Jag är så nyfiken på hur du hanterat din mamma. Om du vill får du gärna berätta.
Hej igen Maria! Det är väldigt svårt, som du skrev om i ett inlägg nyligen, att inte vara nära sin familj, de som borde stå en nära, en mamma t.ex. När det fungerar som bäst för mig kan jag reagera på min mamma, säga ifrån, inte för att det så ofta leder någonstans, men jag mår ju bättre, framför allt efteråt.
Men eftersom det inte blir någon mer än möjligtvis tillfällig förändring/förbättring, blir det tyvärr ofta så att jag inte förmår reagerar utan sätter igång och "hanterar" henne på olika sätt. Undviker att ta kontakt, svarar kortfattat när hon hör av sig, blir undvikande osv. Detta trots att jag vet att det inte på något sätt blir bättre, tvärtom mår jag ungefär så som du så träffande beskriver i dina senaste inlägg. Jag vet att jag måste reagera på henne, inte för hennes skull, utan för min egen, men jag orkar inte alltid. /Annelie
Hej
Tack för dina ord. Känner igen mig så mycket.
Skicka en kommentar