En hemmavecka

På måndag och tisdag är jag hemma. På tisdag började Majken bli förkyld, eller kanske redan på måndag. Men jag är ju hemma med dom så ingen sjukanmälan behövdes. Men på onsdag,när jag skulle jobba, var jag hemma med dom för då hostade hon och snoret rann blodblandat. Torsdagen var jag hemma till lunch och sedan kom min man hem och jag skulle jobba. Alltså igår var det. Gud vad konstig jag kände mig när jag skulle till jobbet. Overklig på något vis. Från en värld till en helt annan. Jag tycker såna där overklighetskänslor är så jobbiga. Vill bara fly. Jag inser att ska jag jobba borde jag göra det en stund varje dag, annars hamnar jag i ett eget sidospår där det är väldigt ensamt att vandra.   Men då skulle jag få vara mindre med flickorna och det vill jag inte heller. Idag är jag hemma halva dagen igen. Hostandet forsätter. Våra barn har varit så friska genom åren. Kan inte alls klaga, så att dom är hemma en hel vecka känns ovanligt. Nu är äldsta hemma också. Han har haft rätt många förkylningar och till och med någon magsjuka det här första året på gymnasiet. Jag tror nu att han sover för lite. Sömnen är ju ändå lite helande. På vardagarna sitter han vid datorn sent. Nu tänker jag gå in för att ändra det beteendet. Det känns som att jag har ett bra argument nu. 

Men det jag ville skriva om, eller nämna. är den där overklighetskänslan när man jobbar mindre än andra. Eller när man gör annorlunda andra. Har en stor familj, med barn i så många olika åldrar. Man träffar småbarnsföräldrarna på förskolan och tonårsfamiljerna på föräldramötet på gymnasiet. Man står där med en for i varje läger. Man går inte på tu man hand på restaurang eller teater som andra tonårsföräldrar och man deltar inte heller i småbarnsföräldragrejer i så stor utsträckning. Man har fått erfarenhet och inser att simskola behöver man inte börja med förrän barnen blir ca 6 år. Ja så nu ska jag ha en sån där overklig dag igen. Hemma halva dagen och jobba halva och sen blir det helg igen.

Igår såg jag en dokumentär på TV om två tvillingflickor som blivit adopterade till två olika familjer, men på barnhemmet när flickorna skulle hämtas så fattade föräldrarna misstanke om att dom kanske var tvillingar men barnhemmet förnekade detta. En flicka hamnade i Norge och en i USA. Föräldrarna behöll kontakten och föräldrarna gjorde ett DNA-test och det visade sig att dom var tvillingar. Dom filmade när dom möttes för första gången när dom var 6 år och andra mötet i Norge något år senare. Dom kom så nära varandra. Man kunde se hur lika dom var inte bara till utseendet. Dom sprang likadant och rörde sig lika. Föräldrarna tyckte att dom hade så lika personligheter också och ändå växte dom upp i helt olika miljöer och i helt olika familjer. Det var så otroligt sorgligt och vackert.