fredag 19 juni 2009
E som i...
Jag har aldrig gjort ett katastrofsnitt förut. Alla mina barn har halkat ut mer eller mindre lätt den "vanliga" vägen. Men E som i Ester, måste bara skriva det vackra namnet, kom ut med fina händer ovanpå fina huvudet genom ett snitt, ett katastrofsnitt. Jag har varit på samtal i veckan om det men jag känner ingen ångest när jag tänker på det bara tacksamhet. Men jag märker att jag så lätt börjar gråta när jag tittar på henne. Är det p.g.a. av hennes väg till oss? Det undrar jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Visst är det fantstiskt att vi lever i en tid när sånt här kan gå bra! När jag fått Sonja med akutsnitt var det många som sa "vad tråkigt". Men vaddå, hon är frisk och fin och jag känner bara tacksamhet - och ibland lite svindel fortfarande (det är 13 år sen) när jag tänker på hur det kunde ha gått. Din lilla E är ett riktigt underverk - och det är alla de andra naturligtvis också!
/Annika W
Hej
Jag känner igen den där känslan man får ibland, hur det kunde ha gått.Så tacksam över att leva nu när sånt här oftast går bra.
Hoppas du hade en fin midsommar
Kram MAria
Skicka en kommentar