Gråt

Jag hade en gråtdag igår. Det började med den där dödsannonsen som gjorde mig så ledsen och sen var det radiopsykologen och då grät jag. Jag grät över kvinnan med socialfobi som ville ha hjälp och jag vet inte hur gammal hon var. Men hon sa att hon hade sökt hjälp någongång mellan 30 och 40 och det verkade som att det var ganska länge sedan och hon behövde fortfarande hjälp. Ett helt liv nästan eller ett halvt har hon haft den där rädslan och blygheten. Jag blev så ledsen.

Jag har varit fruktansvärt blyg som barn och extremt blyg under gymnasieåren. Tyckte att min röst lät konstig och trodde att allt jag sa kanske var fel. Hemska år och det fortsatte till ungefär 25-års ålder. Flera knutar löstes upp. Jag vet inte varför. Men jag träffade i alla fall min man då och jag fick barn.

Jag blir så ledsen om någon har haft så där så mycket längre än jag. Tycker att det låter helt fruktansvärt. Kan känna mig så där rädd än idag men för det mesta går det bra. Och som radiopsykologen sa så har man en viss grundpersonlighet och kan inte förändra sig helt och hållet, men man kan ha ett realistiskt mål att må mycket bättre och klara mer än man har gjort tidigare.

Ja och sen blev jag ledsen när jag var på cellon med dottern för den är på en gymnasieskola här i stan. Det var fullt av kreativa gymnasister där fast det var sen eftermiddag för dom var kvar och såg på någon teater. Det är en sån där gymnasieskola där alla estetiska program finns. Då började jag tänka på min gymnasietid som jag tyckte var öken och hemsk. Blev ledsen igen.

Men däremellan var jag väl som vanligt men ibland krävs det inte så mycket för att man ska halka över på sorgsensidan en hel dag.