En del människor sätter spår. Man glömmer dom aldrig och tänker på dom ibland. Jag såg en dödsannons i tidningen i morse och blev ledsen. Min först chef i bibliotekarieyrket hade dött. Bara 72 år. Alldeles för lite. Med henne kunde jag prata barn länge. Hon hade fyra, precis som jag på den tiden, men hennes var vuxna och hon hade många barnbarn. Hon satt på så mycket klokhet och vishet. Om vardagen, den som mest intresserar mig.
Jag tyckte så mycket om våra samtal och jag önskade att jag hade jobbat längre med henne. Nu tänker jag på hennes familj och hur himla tomt det måste kännas.
1 kommentar:
Ja, en del sätter verkligen sina spår. Man glömmer de aldrig! Och det är så fint att finna gemenskap trots åldersskillnad!
Skicka en kommentar