Om högklackat

När jag var liten så älskade jag att prova högklackade skor. Såna som jag älskade fanns inte hemma hos mig men hos en kompis. Hennes mamma hade jätte många. Min mamma hade också högklackat men inte rätt sorts. Och så drömde jag om ett par cowboyboots. Det hade min kompis och flera andra och hur dom lät när man gick i snön älskade jag. Det där underbara knarret. Och så ville jag mer än något annat ha hål i öronen. Nej sa min mamma, du kan få nickelallergi. Hur många nätter jag drömde om att jag gjorde hål i öronen vet jag inte så många var det. Ytliga drömmar men dom var mina. När jag var 15 gjorde jag hål helt i smyg. Och sedan efter tag ytterligare några till hål för nu kunde jag inte få nog.

Idag sitter jag här. Jag har aldrig några smycken, inga örhängen och jag äger inte ett enda par högklackade skor. Det är helt sant och jag förstår inte hur det gick till. Fast när jag var liten så var jag till Göteborg en gång. Kanske var jag 10 år och jag såg en tjej (vuxen tror jag eller trodde då i alla fall) med sandaler, lite utsvängda stora jeans och en sån där broderad blus (lite indisk) och långt rakt hår. När jag såg henne förstod jag hur jag ville se ut. Jag ville se så där enkel, bekväm och intressant ut. Samtidigt drömde en annan del av mig om högklackat, smycken, smink.

Vad blev det ja det blev ju inte alls det ena men kanske lite det andra. Men vi var på Mc donalds i helgen, jag och barnen och vi satt i rad på ena sidan av ett bord och mittemot oss satt en annan familj. Dom var fyra i sin familj och mamman var verkligen utsmyckad med diadem med stor blomma i. Hon hade ett sånt riktigt brett stretchigt bälte i midjan på en blus, enkort kjol, fin kappa och så hade hon shoppat. Hon hade köpt fina hårspännen till flickan som hon ville ha i håret direkt med den där figuren på som jag nu tappade namnet på, men som är jätte populär. En katt tror jag att det är. Och så spillde flickan på sin vita kofta och mamman blev väldigt bekymrad över detta.

Och jag satt mittemot och blev sorgsen. Sorgsen över att mina barn hade tovigt hår och att dom inte hade en mamma som engagerade sig tillräckligt i dom små detaljerna. Och jag blev till och med ledsen över att jag nästan inte ens hade brytt mig om dom hade spillt på sin fina vita kofta.

Så var jag där igen, i kluvenheten.

Jag känner inte alls överlägsenhet eller förakt mot att bry sig om sitt yttre och att göra sig fin, jag känner faktiskt avundsjuka. Det finns som en kärlek i omsorgen om detaljer som jag inte riktigt tycker att mina barn får.

Hur kan man snöa in på sånt här vet jag inte, men ibland så gör jag det. Och så hörde jag på radiopsykologen igår och det är ett helt fantastiskt program. Och en kille som var 27 ringde in igår och han hade problem med att bestämma sig. Beslutsångest. Ett exempel var inne på klädaffärer när han skulle köpa kläder. Då började han alltid tänka: Vem är jag? Vem vill jag vara? Plötsligt så handlade hans klädval om identitet.

Jag känner igen mig.