Ja ha men då så. Vi förlorade en budgivning på huset som ligger tre hus bort från vårat. Läskigt nära med tanke på hur ångestfyllt det här med boende är för mig. Men ändå så känns det i hjärtat när det inte blev något. Ett hus helt utan renoveringsbehov och med rymd. Hade passat oss utmärkt. Tänk på det du som fick det istället att det nog hade passat oss lite bättre. För det var nog ingen fler 6-barnsfamilj som bjöd på huset. Skulle inte tro det.
Förutom den bitterhet som sökt upp mig nu och den inre oro jag känner så är det nog bra. Bäbisarna blev i och för sig vaccinerade igår och är inte helt okej idag men var riktigt hängiga i gårkväll så det är ändå på väg åt rätt håll. Och en till sak var att läkaren undersökte Majken först och sa efteråt bra, men efter han undersökt Ester sa han inget. Förstår ni inget.
Varför sa han inget, frågade jag min man som också är läkare efteråt. Jag vet inte, sa han. Var det något fel? Nä men det är ju det där med att hon är lite långsam. Vaddå långsam, för långsam? Inte för långsam, bara långsam.
Bara helt perfekt. Och jag lovar hon har världens bästa humor och skrattar åt det mesta i livet. Utom vaccinationssprutor.
1 kommentar:
Synd att ni inte fick köpa huset!Hoppas ni hittar ett ännu bättre hus! Läkarundersökningshistorien påminde mig om när läkaren sa om Vera: -Det var väl bra. Jag bara VÄL bra? Var det nåt som inte var det eller? Men jag sa inget. Det är väl så att det inte är lätt att tänka på hur och vad man säger alltid även som yrkesman/kvinna.
Skicka en kommentar