Bitterhet

Jag är så där tokigt trött just nu. Efter dopet kom den stora tröttheten. Jag har ammat helt nu i 6 månader och det känns i kroppen. I förr går började jag med morotssaft till bäbisarna. Jag pressade ut saften ur en riven morot och gav dom två teskedar blandat med bröstmjölk. Allt Ester fick rann ut men det mesta Majken fick stannade kvar. Det kommer att ta tid det här med att gilla mat. Så är det ju och det är ju ingen brådska men just nu är jag så trött. Vi har fortfarande inga rutiner. Det sovs och vaknas hur som helst under dagarna. I morse tog jag upp dom exakt samtidigt men nu har det blivit så ändå att Ester sover och Majken är vaken. Jag behöver ha min man hemma några dagar nu så jag får tillbaka glädjen igen.

Den här gången tänker jag vara lite mer lyhörd för hur jag känner än förra gången när vi fick tvillingar. När jag minsann skulle jobba extra så dom inte skulle glömma bort mig på jobbet där jag haft vikariat. Resultatet blev att jag blev varslad ungefär fyra månader efter att dom börjat dagis. Min dåvarande chef talade om det när hon stod och diskade ur sin kaffekopp med ryggen mot mig. Då kände jag att hur kunde jag prioritera så himla fel. Aldrig mer.

Det var dagens bitterhet. Vissa saker måste man bearbeta länge. Så tänker jag vad är slutsatsen jo att aldrig offra barn framför jobb. Men så vet jag att allt inte är svart och vitt och enkelt och självklart så därför blir det ingen slutsats mer än att jag ångrar mig kort och gott.