heter det visst. Och jag är pinsamt okunnig. Jag har tänkt så mycket tankar på sista tiden och velat skriva och nu är allt som bortblåst. Barn skriker, pratar, sjunger, nynnar och jag kan inte tänka. Bäbisarna utvecklas så mycket så nästan varje dag är annorlunda än den innan. Ester säger nu mamma och pappa, fast hon kanske inte precis menar det. Majken har länge sagt dadada papapa så det kändes som en lättnad när också Ester kom igång. Inte jämföra men svårt att låta bli.
Vintern lyser med sin frånvaro och jag känner en intensiv och påtaglig längtan efter den. Mår lite halvtrist i mörkret. Igår gick jag i alla fall på en riktigt lång promenad i skogen och förbi Gammlia, vårat museum med gamla byggnader. Och det var nästan jobbigt vackert med dom där gamla byggnaderna och en gran i mitten av den gamla gården med ljus i. För mig kommer alltid det där gamla vara vackrast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar