Tänka, tänka, tänk

Jag kommer på mig själv med att tänka en massa nya tankar som förvånar mig själv. Är det för att jag på något sätt har stannat upp i tillvaron? Jag har faktiskt varit hemma sedan den första februari. Ganska lång tid. Men hur det nu är så glömmer jag snabbt vad jag tänkt. Så då går jag här och funderar på vad det nu var jag tänkte. Sånt här långsamt funderande har inte arbetande människor med tider att passa tid med. Jag ser det som ett privilegium. Just nu.

Igår när jag gick en liten promenad tänkte jag på förlossningen och började gråta. För första gången under mina fyra förlossningar släppte jag kollen på CTG-apparaten där bäbisarnas hjärtljud registreras. Och jag gjorde det efter att första bäbisen var född. Jag mötte blicken hos en av 8 personer (inklusive mig själv) som fanns i rummet och i den där blicken hittade jag ett lugn och en trygghet. Det här går bra, tänkte jag. Efter en stund gick vattnet och bäbis två låg för högt upp i förlossningskanalen. Barnmorskan, en av dom, kände med handen och fick då tag i två händer och en fot. Förstår ni vilken akrobatik som pågick i min mage. Då kollade en av läkarna med ultraljud hur det såg ut och det stämde att händerna och foten var ovanpå huvudet. Och så säger hon något konstigt ord som jag aldrig hört under mina tidigare förlossningar och det är jag glad för för det ordet betydde att bäbisens hjärtljud var dåliga. Under 60 har jag fått veta av min man efteråt. Nu måste vi snitta dig. Dom där orden jag varit så rädd för. Det där händelseförloppet som jag varit så rädd för att kanske inte båda mina bäbisar skulle klara sig. Men nu var jag inte rädd, plötsligt bara väldigt beslutsam. Ja gör det, bara hon klarar sig. 5 minuter senare var hon född och händerna hade hon kvar på huvudet och hon mådde bra. Dom hämtade min man som nu hade två fina flickor att ta hand om. Två timmar senare fick jag träffa dom.

Och igår då tänkte jag att det var tur att jag släppte kollen på den där apparaten och aldrig hann bli rädd, uppgiven och förtvivlad. Jag lät den där fantastiska personalen visa vägen på något vis. Dom som faktiskt kan vissa saker bättre än jag. Faktiskt våga lita på andra. Det har jag nog inte gjort tidigare och också lita på mig själv.

Så tänkte jag när tårarna rann i solen.

Tänk att det gick bra. Att det gått bra 4 gånger och att jag har fått 6 barn.