söndag 10 maj 2009

Hemmapöjken

Våran hemmapöjk, som vi brukar kalla honom, har börjat få ett stoort revir och vi vet ofta inte var han är. Varje dag, flera gånger förresten, ringer en hes liten 7-åring på och frågar om han är hemma och om han vill komma ut och cykla och det vill han. Och så ska vi oftast äta eller gå och lägga oss efter ett tag och vill ha hem honom. Och var är han då? Min man cyklar omkring i kvarteren och letar. Och jag oroar mig, bara dom inte har farit dit, eller dit, eller tänk om dom farit dit....Och så blir jag arg när jag står och väntar och så när jag ser honom komma cyklade med sitt blonda, lockiga hår så blir jag så glad. Kan inte bli arg på honom, det är något med hans person.
Men tiden när vi hade en hemmapojke var betydligt lugnare. Nu funderar jag på om han skulle ha en klocka, fast han kan inte klockan. Men jag skulle kunna lära honom vissa klockslag som till exempel 12 så ska han hem och fem ska han äta och sju ska han in.

Ja jag vet inte, men det är svårt när jag är ensam hemma med två bäbisar att leta en lockig pojke på cykel med en lika lockig kompis.

3 kommentarer:

Persilja sa...

Åååå. Jag har inte varit här på evigheter så nu har jag suttit och läst och är alldeles tagen av allt. Grattis till de två sötnosarna. Så rika ni är!!! Så fantastiskt.

Annika W. sa...

Det hör liksom ti11 - men oroligt är det! Min är 15 år. Lånar 200 kronor, säger att han ska komma hem mellan 9 och 10, svarar inte på mobilen klockan 10, eftersom han inte har ringsignalen på. Och cykelhjälmen har han gömt i garderoben. Men lite ångerfull är han när han kommer instörtande tio över 10! Han kan i alla fall klockan...

Maria sa...

Hej Persilja
Vad kul att du tittade in. Ja vi känner oss så rika och tacksamma över våra barn.

Hej Annika
VAd kul att du tittade in här. Ja jag vet att det hör till, men oj vad orolig jag kan bli. Jag har ju en 11-åring, snart 12, med cykelhjälmen fortfarande på, men jag förstår ju att det kanske inte blir så länge till.

Åh vad jobbigt när man inte ens kan nå dom fast dom har mobiltelefon.Men det verkar som man får vara glad att dom kan känna ånger över att dom är försenade. Vad bra att han kan klockan då finns det kanske hopp för min sjuåring...
MAria