Om sol och kött

Det är sol igen här. Vi har levt i dimma sen förra söndagen och plötsligt kände jag mig gammal. Jag har tydligen blivit en sån som blir påverkad av vilket väder det är. Jag blev lite nedstämd i söndags och kunde inte riktigt ta mig för saker och den känslan har funnits kvar lite hela den här veckan. Men nu är solen framme, vilken lättnad. Jag trodde inte jag skulle skriva om vädret, men nu har jag gjort det, vad blir det nästa gång för otroligt spännande jag skriver?

Igår gjorde vi en middag helt efter äldsta sonens J önskemål. Köttbit, potatiskroketter och en god sås efter hans önskemål och sallad efter vårt önskemål. Vi hade varit på utvecklingssamtal och blivit så där otroligt stolta som bara föräldrar kan bli. Det är inget man egentligen kan dela med någon annan för då skulle det kunna uppfattas som skryt eller nåt. Men vi var två föräldrar som här hemma efter samtalet var tårögda. För mig blev det som en lättnad efter all oro jag har känt för dottern.

Men sen kunde jag inte sova och det känns som det var p.g.a. den där köttbiten. Jag har undvikit köttbitar de sista åren, iallafall rött kött. Fast vi äter förstås en del köttfärs, men väldigt lite annat rött kött. Det känns som att det är särskilt svårsmält, som att jag bara vill äta soppa resten av helgen och som att jag ska sluta med den där typen av kött helt och hållet. Ett tag hade jag bestämt att vi högst en gång i veckan skulle äta köttfärs, korv eller liknande och de andra dagarna äta vegetariskt, fisk eller kyckling. Men det är så svårt att genomföra såna saker när man har barn. För godast av allt tycker de forfarande att till exempel köttbullar är och grymtar gärna lite missnöjt åt fiskrätter coh åt vegetariska rätter. Och det är så himla skönt när de tycker att maten är så där jätte god. Men jag tror att jag får kämpa vidare med mina försök.