Individualist, ja visst

Jag hörde en man på radio som jobbade på något arkiv och forskade om något, minns inte riktigt vad, men det handlade om You tube och hur populärt det är. Det var intressant, men så berättade han också att han och hans fru ser nästan aldrig på TV eller lyssnar på radio utan sitter istället med varsin Laptop i knät och kollar på datorn på det de vill se. För då behöver de ju inte anpassa sig efter några tider när olika program sänds utan välja helt själv.

Jag kände att jag blev irriterad, irriterad över människorna i det här samhället som bara ska bestämma allt själva och vägrar anpassa sig. Nu låter jag kanske som en bakåtsträvare, men jag vet inte inte om jag precis gillar den här utvecklingen i alla lägen. Lite grann handlar väl om att kunna dela upplevelser och att sitta med varsin dator i famnen måste väl vara att lite ta bort den biten.

Från det till att sonen ringde till en kompis och ville leka men då fick han inte det för de var tre och hade bestämt att de bara skulle vara det. Jag förstår, å ena sidan, tre är många och alltid vill man inte leka i stora gäng, å andra sidan en till kan väl vara välkommen om den ringer och vill. Så vet jag att min son aldrig skulle ha sagt nej till en som ringer även om han redan leker med några. Jag kände att jag blev irriterad över det och över de där två vuxna med lap tops i knät, över det här att det viktigaste i dag är att vi bestämmer själva, att vi lär oss att säga ifrån, att säga vad vi vill, att vi får göra vad vi vill när vi vill. Jag vet att det är viktigt att kunna säga nej, livsviktigt, men jag vet också att vi kan tänka lite mer på andra att det inte är skadligt att göra det. Ja nu har jag fått ur mig det här. Och jag vet att ni kanske inte alls håller med mig.