Efter semesterveckor med god mat och många goda fikan spridda under dagarna i ett jämnt flöde så började jag väga för mycket. Jag har hittat min trivselvikt, tror jag iallafall. Vill åtminstone inte hela mitt liv sträva efter att väga mindre, det blir så sorgligt att ha ägnat en massa energi åt det.
Men nu väger jag lite mer igen så jag har sprungit den här veckan, riktigt långt för att vara jag. Och det går, jag kan springa långt. Jag tror bara inte det eftersom det här med att idrotta har kommit in så sent i mitt liv. Men den här veckan har jag sprungit tre milpass och staplat in i huset efteråt och trott att kroppen blivit helt stel och skadad. När jag klivit upp för trappan så har knäna värkt och axeln har ömmat. Jag vet att man inte springer med just den, men jag gör visst det på något sätt ändå. Men efter ett tag så känns kroppen okej igen.
Det är inte kul att springa, men det är intressant.
2 kommentarer:
Hej du. "Det är inte kul att springa, men det är intressant." Wow. Jag blir så imponerad och även lite avundssjuk. Men det låter bra. Fortsätt så, vännen. :-D
KRAMAR, Rana
*allt annat än mager*
;-D
Hej!
Jag är fortfarande imponerad och på ett sätt förvånad över att du joggar omkring i tillvaron. Jag önskar att jag också fick det gjort. Eller att jag åtminstone fick någon kontinuitet i mitt promenerande som just nu är väldigt sporadiskt. Tycker också att det är urjobbigt att behöva tänka på om man har något kilo för mycket, men det gör man ju om man har det...
Skicka en kommentar