Jag är hemma med sjukt barn idag, åtminstone fram till i eftermiddag då jag ska åka och jobba kväll. Skolan hann bara börja så blev det så här och det får väl vara så. Men på sommaren har barnen varit så friska så jag har i smyg tänkt att vi har så fantastiskt friska och välmående barn. Det är så lätt att glömma hur det kan vara när vardagen och tröttheten smyger sig på för då är de ju som barn är mest faktiskt.
Jag har ett dåligt förhållande i mitt liv, eller kanske fler, men åtminstone ett och det är till telefonen. Jag borde ringa flera samtal idag som jag skjutit upp länge nu, men som jag inte får skjuta upp längre. Jag försöker så gott det går att få min man att ringa överallt, men han går inte med på allt och det är väl bra antar jag. Men jag gillar inte att ringa, varför? När jag var tonåring och fram till ungefär 23 års ålder bodde jag i telefonen i perioder och sedan så slutade jag plötsligt. Och sedan blev det aldrig bra igen, tyvärr. Tänk när man kunde prata i timmar i telefonen, nu tycker jag till och med att det gör ont i örat efter ett tag. Men idag tar vi väl och ringer dit vi ska, eller hur? Kanske.
1 kommentar:
Hej Maria!
Vi har också drabbats av lite sjuka här...men det är den minsta som har feber (hon som inte träffat andra barn i skolan), men hon är inte förkyld så jag vet inte vad det kan vara.
Läskigt med krupp. Det hade A också när hon bara var 7 månader, men det gick ganska bra (behövde inte åka in). Hon har inte fått det sedan dess, hoppas att vi slipper. Krya på er!
Skicka en kommentar