Två barn sov borta natten mot fredag och det gick ganska bra, för mig menar jag. För de går det alltid bra. Jag var bara uppe en gång på natten och undrade hur de hade det. Dottern var på klassresa, en kortis med bara en övernattning och sonens klass hade byggt en kolmila och de övernattade i militärtält och var eldvakt och passade på att inte sova nästan någonting på hela natten. Klockan sju på morgonen hämtades han hem igen, svart av sot och gristrött. Han sov till 12.30 på dagen och nu sover han igen. Det är ett tufft jobb att sköta en kolmila.
Och jag hade lovat att hämta hem ett gäng från dotterns klassresa igår. När jag kom dit så råkade jag ställa bilen i lerpöl men jag tänkte att om alla barn går in från andra hållet så skulle det gå bra ändå. Det gick inte riktigt bra för de barnen som skulle åka i bilen hade oändligt med bagage. Jag behövde stuva in i takboxen, men då gick den inte att stänga. Jag ringde till min man för att få råd och han säger att det går varje gång. Så jag kämpar vidare och till saken hör att bagaget bak på bilen är proppfullt och jag har bara stängt igen luckan och lerpölen är nedanför och ingen får öppna luckan förrän vi är framme, ingen. Då kommer en till som ska åka i våran bil, jag trodde alla hade kommit för länge sedan, med ytterligare tre väskor och min hjälpsamma dotter öppnar bagageluckan och fina ryggsäckar och rena jackor och sovsäckar ramlar ut i denna gigantiska lerpöl. Sedan spred sig den där leran i bilen på något vis och så kan jag inte stänga den där takboxen. En annan mamma försöker hjälpa till men det går inte. Min mans irriterande ord finns i bakhuvudet: Det går varje gång. Tillslut kommer den manliga läraren som varit med på lägret och han stänger den där takboxen som jag nu hatar. Den går att stänga varje gång av en man, eller vaddå? Hur är den konstruerad?
Också vi får lämna lägergården tillslut med en stängd takbox. Plötsligt hör jag en tjej längst bak i bilen prata i mobiltelefon och hon pratar med sin mamma. Mamma, vet du vad som hände? Fridas fina ryggsäck ramlade i lera och Astrids jacka och....
Och så kräks en när vi är nästan framme för att hon blev åksjuk, men då hade min ilska runnit av mig, nästan i alla fall. På kvällen låg jag i soffan och så började jag fnissa åt allt vi lyckades pressa in i bilen. Speciellt en väska var helt tokigt stor, den var som en enorm tub eller korv som inte ens gick in i den där t-boxen. Jag menar de var borta en natt.
1 kommentar:
Haha, kan riktigt se den överfulla bilen framför mig som kommer att explodera vilken sekund som helst. Starkt jobbat att få in allt.
Skicka en kommentar