Bekännelse

Jag sover oroligt när hon är på ridläger. Blir irriterad på mig själv för jag kan ju inget göra. Och idag blev en jobbig dag. Jag och min man kom ihop oss om det mesta. Om våra olikheter, för dom är en hel del. Den lugna och den hysteriska. Det är vi det. Skulle ju gärna varit den lugna, men tyvärr. Men på något sätt så lappade vi ihop dagen men med lösa stygn som lätt går upp, men ändå så blev det så bra det kunde bli idag. Vi åkte till stranden och jag kände tårarna komma i den starka solen. Tårar för allt möjligt. För att jag är tacksam, för att jag är frustrerad, för att jag är trött, för att jag är osäker. Så tänkte jag att jag gör tvärtom idag. Idag kör jag bilen och min man sitter i baksätet, idag hoppar jag i vattnet fast jag är så rädd för att det är så kallt, idag stoppar jag i vagnen i bilen fast den är tung. Bara för att det skulle vända. Och lite gjorde det det. Och jag tänkte att jag ska göra så här oftare. Bryta mönster som inte är viktiga för då kanske man även kan bryta dom mönster som är viktiga men lite felaktiga.

Till exempel det där mönstret som gör att jag måste följa med hela tiden och kolla saker. Till exempel kolla så att barnen inte drunknar. Min man kan ju också kolla det, men jag har inte riktigt litat på det. Dumt men helt sant. Det är många människor jag inte litat på genom åren. Vad beror sånt på? Jag minns att min pappa skulle köra någon av barnen till skolan på en snowracer och jag sa att då måste du kolla så att inte barnet ramlar av. Han har inte varit mycket barnen genom åren och jag förstår ju att såna repliker inte direkt byggde upp honom som morfar. Men sån är jag. Misstänksam. Och det är inget trevligt drag. Och det här med att låta andra vuxna utanför min familj ta med barnen till badstränder eller badhuset. Nä, nä, nä det har inte gått nästan. För med vissa har det gått. När jag liksom litar helt och hållet. Eller låta barnen åka bil med andra långa sträckor, typ till andra städen eller kanske bara två mil. Oj vad det har varit/är jobbigt. Det skulle också min pappa en gång. Ta med min son 40 mil i bil. Jag fick panik.

Ja sån här är jag bland annat. Vi har inte haft mycket barnvakt kan jag säga. Så ridläger nästan en hel vecka är helt otroligt jobbigt. Och roligt. För det är ju så att nu har mina barn blivit större och jag ser jag att dom är kompetenta. Jag ser ju det fast lite i taget ser jag. Och jag förstår att jag måste släppa taget. Men lätt är det inte.

Jag tröstar mig med en bilpåse. Dom stora är och fiskar med sin pappa och bäbisarna sover. Så man kan säga att jag nästan är ensam hemma och det är jag aldrig. Så det är nu jag ska passa på, passa på att hänga tvätt kanske.