fredag 11 februari 2011

Tokiga fredageftermiddag och så den där tacksamheten

När jag slutar på fredagar så startar ett tokigt aktivitetslopp som nästan inte har någon målgång. Innebandy för en son, innebandy för en annan son och ridning för dottern. Så Majken och Ester fick sitta i bilen i en timme och en kvart när vi körde alla små människor på olika ställen. Det är tur att dom älskar en CD i bilen med musik. Hela familjen kan alla låtar utantill nu.

Ja och så ska dom hem också. Den sista kvart över åtta

Idag har jag gråtit i bilen på väg till jobbet och på väg hem. För jag har tänkt på sorgliga saker. Att det finns barn som dör. Att det finns föräldrar som blir kvar och syskon. Det har jag tänkt på och att jag borde vara så oändligt mycket mera tacksam för mina sex friska barn. Och sen läser jag en statusuppdatering på facebook från min barndomskompis. Och hennes barn har blivit frisk nu. Och då gråter jag igen. Även om vi aldrig ses längre. Men ändå så finns hon ju med någonstans därinne efter många år tillsammans.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag läste också och grät, har tyvärr inte träffat mer än äldsta dottern och inget av era barn, men som du skriver så finns alla de där åren med och jag är så glad över dem och över de vänner jag hade när jag var ung.
Kram/Johanna

Maria sa...

Hej Johanna
Jag har inte heller träffat henne, bara dom två äldre. Ja visst finns ni alla med fast man aldrig träffas. Kram Maria

Maria sa...

Och Johanna
Jag hade inte klarat mig utan er.
Kram igen

Anonym sa...

Nu får jag tårar i ögonen igen...
Detsamma
Kram/Johanna