Den här helgen fick dom bränsle och jag har haft ångest. Jag har börjat förstå att det är det jag får då. Jag tappar aptiten, men jag har ätit godis och druckit för mycket kaffe. Tankarna liksom snurrar som propellrar. Jag bitar på naglarna. Jag sover uruselt. Jag gråter och jag tänker att jag inte orkar. Jag tänker att jag måste dra mig undan långt, långt bort. Att jag inget tillför och att jag inte klarar av.
Så undrar jag var kommer de ifrån, tankarna om katastrofen? Har det något att göra med pappas drickande? Att jag var som en polis. Att jag fick utveckla mina sinnen för mycket. Att den här överkänsligheten fick blomma ut i full kraft p.g.a att jag måste hålla koll. För om jag inte höll koll kom ju kanske katastrofen. Alltid den där katastrofen. En annan dag skriver jag mer om katastroftankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar