Ingen kattmänniska

Vi har två katter, men egentligen är jag ingen kattmänniska. Inte för att jag inte tycker om de för det gör jag verkligen. Men jag tycker inte om att inte veta var de är. Hankatten är bara runt huset och på andra sidan gatan. När jag joggar i väg och ska svänga bort från vår gata då brukar han stå och yljama så han behöver man inte oroa sig över. Men så är det honkatten. Hon är den keligaste katt vi någonsin haft. Hon hoppar upp och sätter sig i famnen frivilligt. Hon umgås också med flera grannar här på gatan, går in och småmyser lite med några utvalda. Men hon går betydligt längre bort än den andra och någon natt har hon inte kommit hem. Det gjorde hon inte i natt heller men inte heller på morgonen, inte på dagen men nu klockan sju står hon plötsligt i vårt kök och ingen vet var hon kommer ifrån. Som jag har hunnit oroa mig under dagen. Nä jag är egentligen ingen kattmänniska för jag vill faktiskt veta om de ska komma hem och gärna när. Min man är likadan han går och letar när hon inte kommer hem. Visst skulle vi ha hund istället? Men nu är de ju inte utbytbara förstås.