Jag har tappat all inspiration. Jag har glömt vad jag tyckte var så underbart med att skriva här. Nu har det blivit som en plikt och vem får mig att känna så egentligen? Bara jag själv. Men det är ju så att jag själv vet hur glad man blir varje gång det har skrivits något nytt på de bloggar man läser. Och jag ville så klart vara en sån som skriver mycket och ofta, men nu inser jag att det är jag inte. Jag hinner inte ens skriva en gång om dagen. Och nu måste jag landa i den insikten för jag vill nog fortsätta med det här ett tag till iallafall.
Min son vill följa med en kompis till fjällen, 40 mil eller 60 mil eller vad det nu är, men otroligt långt. Idag presenterade han idén, två veckor innan sportlovet när de ska åka. Kompisens föräldrar känner jag knappt och min son har som mest sovit borta en natt i sträck och hemma hos kompisen har han kanske varit tre gånger i sitt liv. Jag sa nej och sonen är jätte ledsen och besviken. Men jag fixar inte att säga ja. Men när ska jag börja säga ja till såna här grejer då? Det kanske var nu jag borde ha sagt ja, men det känns ju inte rätt. Att ha små barn är verkligen en grej men att ha stora en helt annan för det är ju då du ska börja släppa taget. Det är då du ska kunna säga ja eller nej och ta konsekvenserna av ditt beslut.
6 kommentarer:
Hej!
Jag har också dagar som jag ledsnar på bloggen, men mest är det roligt ändå! Men jag kan bli less på mina egna ord och på mina egna bilder och på mig själv =)
Förstår precis våndan av att släppa taget. Min äldsta har hitills inte önskat att få flyga iväg några längre turer, men det kommer väl...Förstår ändå att du sa nej i det där fallet!
Hej
Vad bra att du tycker att det var rätt beslut. Han är superledsen och har gråtit hela kvällen. Jag känner mig lite utmattad och han med.
Hej! Mina bloggdagar går upp och ner, en del dagar kan jag skriva flera ggr... i dag ska jag åka till Kalix och träffa 2 bloggare, Anette på lantlif och Ewa på klewas krypin. ska bli kul så nån uppdatering om det kan det nog bli ikväll :-)
Ha det gott
Kramar
Katarina
Gå på magkänslan! Klart han inte ska åka 60 mil bort med någon han varit hos tre gånger och aldrig sovit hos! NEJ NEJ NEJ! Här säger du faktsikt nej för hans skull!
Han förstår inte sitt eget bästa. Hur kan de föräldrarna bjuda med någon de känner så lite? Varningskänsla. Är det deras barn som behöver ha med sig en kompis till varje pris? Hur bra kan det bli om pojkarna blir osams till exempel, hur hanteras det 60 mil bort? På såna resor följer man faktiskt bara med om man är bästisar sen flera år, eller släkt.
Bra beslut! Trots tårar.
När bloggen börjar äga dig då är det bra att du slår bakut. När du känner att du måste skriva för att läsarna behöver inlägg, de förväntar sig det. Då SKA du känna sådär. Det är för DIN skull du bloggar. Läsarna är bonus. När du skriver för din skull blir det bra och läsarna hänger med. Vem har sagt att man måste skriva varje dag?
(Säger en som sitter hjälplöst fast i bloggträsket...Men jag trivs...tror jag...)
Ibland blir man less på att skriva, men det är nog bara att vänta till en bättre dag då, hade det själv så i veckan...
Hej Katarina
Ja jag märker att det verkligen går upp och ner. nu känns det roligare igen. Jag får låta den vila när det känns tråkigt.
Hej persilja
Vad bra att du skriver att jag har gjort rätt. Nu känns det så självklart att han inte skulle åka, men när man är mitt i en sådan där kamp så kommer tvivel och osäkerhet. Ja det är för min skull jag bloggar, det ska jag inte glömma. Och jag skriver när jag vill. Tack!!
Hej Selma
Hädanefter skriver jag när jag känner inspiration.
Skicka en kommentar