Jag avslutade fredagens jobb med att åka förbi kyrkan i området där jag jobbar. Jag lämnade två stora kassar med böcker där så föräldrarna som kommer till Öppna förskolan kan läsa böcker för sina barn. Jag lämnade också 6 kassar med 6 böcker i varje som föräldrarna kan låna hem när de vill. Några kassar med böcker för riktigt små barn, 0-2 och några blandade och en med böcker för lite äldre barn 4-. Den arbetsuppgiften som jag faktiskt själv har startat upp känns äkta. Kanske är det att jag lämnar byggnaden, sammanhanget och söker mig ut till ett annat.
Och vad viktigt att arbetet känns äkta. För det konkurrerar ju med livet hemma med familjen. Min kraft och engagemang är ju i någon slags konkurrenssituation. Jag måste hushålla för att orka och räcka till. Men samtidigt ska jag ju trivas och vara glad. Och för det krävs äktheten. Det kommer inte när man ska övertyga en ungdom eller mellanstadiebarn att den borde låna en bok fast den inte vill. Det känns som att det har jag gjort så många gånger. Så fort jag hamnar i en sådan situation nu så tappar jag lite lust och glädje.För jag känner ju inte barnet. Jag skulle ju aldrig drömma om att övertala en vuxen att läsa något som hen inte vill läsa.
Vad vill jag då säga? Vet inte riktigt, kanske att det äkta måste vara mer än det andra för att jag ska känna mig motiverad, engagerad och glädjefylld
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar