lördag 21 januari 2017

Rapport från skröpliga människan

Det har nu gått en vecka sedan undersökningen. Jag har känt mig ensammast i världen. Så där som jag kunde känna mig som barn. Jag tänker att jag borde byta jobb, stad eller något.  Men så blir det inte. Ska bara ta mig igenom. Andas. Orka.

Hade hälsosamtal på jobbet för jag har varit borta fyra gånger från jobbet under ett år och då ska man visst ha det. En gång hade jag magsjuka, en gång, alldeles nyss, förkylning med efterföljande  öroninflammation, en gång p.g.a magen och en gång minns jag inte, säkert med någon förkylning. Men jag har berättat att jag har en tarmsjukdom och att jag känt mig rätt dålig från mitten av september. Jag har inte lust att berätta några detaljer om hur jag har det. Just tarmen känns lite privat, men jag berättade vad som var svårt just nu. En sak är ju att passa en exakt tid på morgonen. Då funkar inte tarmen. Då säger hon att det är ju just det som man behöver när man jobbar. Jag tyckte det var en onödig kommentar. Jag vet ju också det.

 Å nej jag vet inte. Jag känner mig sorgsen. Ibland är man så himla liten. Jag känner att jag skulle vilja att människor kände lite mer. Som på jobbet. Att det skulle vara mindre jobbkostymer och mer vanlig människa. Äkthet. Nej just nu skaver det överallt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag som varit på ett italienskt bibliotek några veckor har slagits av just mänskligheten. Har du sjuka anhöriga eller något annat i din vardag som gör att du behöver arbeta annorlunda ett tag så får man jobba hemifrån 3 dagar i veckan. Allt går att ordna verkar ledordet vara. Sköt om dig och kramar från Lenita

Maria sa...

Hej
Men så fint. Vi skulle behöva lite sånt tänkande här i Sverige. Det är så omänskligt ibland med all fyrkantighet. Tänk att du fått jobba där. Så spännande! Kram