måndag 19 april 2010
Kom som du är men kom rätt
I fredags kom min dotter hem tidigt. Jag visste att hon skulle komma hem sent för dom hade stilbytardag på fritidsklubben och det hade hon sett framemot. Hon hade packat ner en svart peruk och klätt på sig en klänning som hon aldrig har. Hon kom hem alldeles för tidigt. Det visar sig att när hon kom till skolan hade ingen i klassen bytt om. Och min flickas nära vän som hon hade hälsat på dagen innan hade lovat att hon också skulle men "glömt bort". Det trodde inte min dotter ett ögonblick på. Men sa inget. Sa inget till någon om hur ledsen hon var. Inget om hur dum hon kände sig när hon hade på den där festklänningen när alla andra hade mjukisbyxor. Hon smög in på toaletten på morgonen och tog av den. Om peruken sa hon förstås inget som låg i väskan. Ni vet hur det känns när man har helt fel kläder på sig. För uppklädd, för inte uppklädd. Eller fel frisyr eller vad som helst. Att inte passa in. Jag blir helt galen när jag tänker på det. Jag vet inte riktigt varför. Det är väl det där med att längta efter något och så grusas allt. Eller det där med att behöva skämmas och låsa in sig på toaletten. Nu när jag tänker på det känner jag fortfarande hur det berör mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Å fy jag förstår känslan :( Och man är ju lite så fast man är vuxen, vill veta när man ska nånstans man inte varit; hur gör de andra? Helst om man inte känner de man ska umgås med riktigt bra. Men värst var det ju när man var barn, det där med att passa in och inte sticka ut för mycket.
Så kul med ditt mail!
Ja, det är lätt att komma ihåg hur det var och faktiskt också är, även om det går att göra sig lite friare som vuxen? Det finns något mycket ängsligt över oss när vi inte vågar sticka ut, vi får väl försöka "omfamna" det så gott det går. Men är det inte de vuxnas problem, med denna missriktade valfrihet? Heja E!(Som jag tror att det var) Tids nog, tror jag att hon kommer att vara stolt över att hon ville och vågade. /E
Hej Maria!
Jag känner igen känslan, av att som förälder- bli ledsen och sorgsen när något blir fel för barnen. Jag brukar försöka tänka (för att komma över obehaget) att det är en del i det här livets lärande. Att jag inte kan skydda dom hur mycket jag än vill. Det är jobbigt att vara förälder ibland, man vill ju helst att allt bara ska vara bra- alltid.
Hej
Tack för alla fina tankar. Tar dom till mig allihopa. Så glad över att jag får så här fina kommentarer. Det är så mycket värt.
Skicka en kommentar