Det är ju så att jag har det bra på det stora hela. Det enda problem jag har just nu är oron för sjukdomar, läs cancer i magen. Tycker att jag har magknip och det brukar jag inte ha. Och ser olika tecken som att jag var tvungen att ställa in min tid hos min magdoktor för min man inte kunde vara hemma just den dagen och nu har jag inte fått någon ny tid. Tänker att nu kanske det är kört, men hade jag gått när jag skulle så hade jag överlevt. Min man suckar och himlar med ögonen. Han är less på mig. Och jag är less på mig själv. Men jag vill inte dö. Jag har väl någon slags ångest. Har alltid haft. En gång var jag rädd för schizofreni när jag fick veta att flera i min släkt haft det, då var jag kanske 10 år. Grät och skrek när jag förstod att jag skulle drabbas. Och en gång när jag var inhyst hos släktingar för mina föräldrar var utomlands då kände jag hur det liksom lät i magen, som att det var vätska där. Jag kunde inte sova. Vad har jag drabbats av, undrade jag, men vågade inte fråga någon.
Tänkte bara att det är lika bra att säga som det är, att jag är skräckslagen lite då och då för olika sjukdomar, måste slänga mig ner på sängen och leta efter knölar. Min magdoktor säger att jag troligtvis inte har någon större risk än andra att drabbas av cancer i magen. Även om jag har en inflammation i tarmen. Han säger att min är längst ut i tarmen och då ska det inte vara någon fara. Jag tänker att han vill nog bara vara snäll och allt vet man ju inte.
Himla magknip försvinn nu.
3 kommentarer:
Usch va jobbigt det låter att vara så orolig :( Men jag har både haft bråck i magen och knölar i bröstet och de/det är borta nu :) Det är nog svårt att bli av med sån oro, om du inte tar kontakt med någon och får prata ut. Att klara det på egen hand är nog svårt. Att flera i din släkt varit sjuka påverkar kanske att du är lite skör (eller hur säger man nu...) Det är lite tragikomiskt att du är gift med en läkare, men det är nog bra!
Jag skulle gissa på att du har magkatarr, för nog skrev väl du om att du var så godissugen? Man är ju ofta sugen på nåt då hela tiden.
Kram på dig - oroa dig inte!
Hej du! Vet du, jag har förstått att det inte är så ovanligt att man blir lite hypokondrisk när man har småbarn. Inget vetenskapligt, men jag vet flera som blivit det, bla jag... När våra äldsta var små blev jag helt otroligt rädd för att dö ifrån dem. Det kändes som att de var så beroende av mig, just mig. Jag hade både det ena och det andra och OJ vad jag förstörde livskvalitén för mig själv... Jag borde ju sökt hjälp för oron istf allt annat jag sökte för. Jag lyckades till slut själv på något sätt komma ur det hela. Jag stirrade eländet rätt i synen och funderade ut det värsta som kunde hända - och sedan landade jag i vad det skulle innebära. Och det skulle ju vara en katastrof för oss alla, men de skulle ju klara sig efter omständigheterna bra med den fina pappan de hade och alla runtomkring.
Jag kom på att det var hemskt att svärta ner sitt eget liv med något som inte fanns. Tänk om man en dag ställs inför faktum at man verkligen är allvarligt sjuk- vad synd att man då flera år INNAN det, när man var frisk, också gick och oroade sig för att man var sjuk??
Fast man ska ju ta verklig smärta på allvar såklart - men kanske inte måla upp det värsta scenariot hela tiden. Nu är ju alla unika o alla situationer olika, så jag vet inte om min historia det minsta passar in på dig.
Jag hoppas att du snart får en ny läkartid och kan släcka din oro!
(Hm, det blev långt det här...)
Sköt om dig!
Jag känner igen mig.
Usch, ja. Inte kul.
Halva sommaren och nästan hela hösten oroade jag mig för cancer i bukspottkörteln eller levern.
Efter röntgen och ultraljud kunde jag släppa det. Så skönt!
Hoppas att du får en ny tid snart. Det är säkert inget, men skönt att få veta.
Man kan ju inbilla sig så mycket.
Efter mina undersökningar försvann det onda helt och hållet. Innan hade jag väldigt ont och kände hur det strålade ut från sidan (antagligen mest inbillning).
Nu känner jag mig frisk och det är härligt!
Fast det var inte länge sedan jag oroade mig för att Moltas hade hjärntumör. Hm...
Det kanske bara är så att det ingår i mammarollen att vara orolig titt som tätt.
Försök slå bort de negativa tankarna så gott det går.
Kram!
Skicka en kommentar