Läskiga tvångstankar

Vi har garage i källaren. En sån där nerfart, en backe som man kör för att åka in i garaget. Fast vi åker inte in där för vår bil platsar inte där. För att den är för stor och för att garaget är för litet och för att det alltid är olika saker där. Projekt som är på väg att avslutats eller kanske precis har påbörjats. Fast jag ska inte egentligen skriva om garaget utan om fönstret ovanför garaget som tillhör min dotter på 11 år. Och denna sommar så står det öppet nästan hela tiden för inne hos oss råder en konstig. fuktig värme hela tiden. Så det jag försöker säga är att det blir högt från fönstret ner till marken eftersom det är en nerfart där under. Och nu är ju Majken och Ester så himla duktiga på allt. Dom går, vet vem alla i familjen är, förstår vad man menar nästan hela tiden (i alla fall om man säger det flera gånger) och dom är suveräna på att ta sig upp på bord. Det går jätte fort och dom är uppe. På soffbordet dansar dom till och med. Plötsligt kommer min man på att vi måste tänka på fönstret i Ellas rum så att dom inte klättrar upp på skrivbordet för då kan dom ju ramla ut. Nä men usch vad hemskt det hade jag ju inte tänkt på. Det får ju inte hända. Vi måste göra något. Flytta på bordet, aldrig öppna fönstret, alltid ha dörren stängd.

Så sprang jag igår och plötsligt så såg jag framför mig hur Majken ramlade ut genom det där fönstret. Det var så verkligt och fruktansvärt otäckt. Jag försökte tänka på att dörren var stängd när jag gick och att Majken och Ester var med min man, men det gick inte att få bort tankarna. Jag fick korta turen och springa hem. Och jag sprang fort. Och det hade inte hänt något. Men rädslan och synerna i mitt inre var fruktansvärda. Så nu måste vi barnsäkra där innan jag ger mig ut igen. Så är det bara.