på min man halva morgonen för att han har tvättat den finaste barnkoftan med jordgubbar i för hög temperatur. Nu är den som tovad ull och hål blev det också. Jag tycker att han slarvar med tvätten. Jag är helt enkelt bättre på att tvätta. Jippi eller inte jippi.
Nu har värsta ilskan lagt sig. Och han säger att han inte blev arg när jag skrapade bilen, inte den nuvarande, men kanske den förra eller den förrförra. Jag minns inte. Jag gillar ju små söta barnkoftor mer än fula bilar. Så då borde inte jag heller bli arg, men det blev jag.
Fina koftan som Ella hade alltid och så Signe och så Majken och Ester.
2 kommentarer:
Jag känner igen det där, ilskan när något fint barnplagg blir förstört. Uh! Jag sörjer fortfarande ibland en fin liten manchester-jacka som blev förstörd av vit målarfärg. En jacka, herre gud, det är väl inget?
Men jo, för den var så fin...
Och det där fantastiska med alla barnen omkring sig.
Jag vet vad du menar. Jag önskar så ofta att jag bara kunde stanna i ett ögonblick av lycka. För rätt som det är finns det inte längre. Borta.
Då blir jag ledsen, för det kan vara så fint det där att bara vara en stor flock. Små händer och fötter hur som helst. Alla så mjuka och fina. Alla fina barnen, tillsammans.
Förstörda plagg och repade bilar är lite som att jämföra äpplen och päron... att skrapa lacken på en bil förstör inte funktionen - den går att köra ändå. En tovad kofta är det annat med. Nu kanske du skrev det som en liknelse, men i alla fall.
Jag kan verkligen förvånas över att min man, som är så intelligent på många plan, inte behärskar vanlig "normal" klädvård. Men vi är olika och kompletterar varandra. Jag försöker tänka på allt han behärskar men inte jag, när jag retar mig på det.
Skicka en kommentar