En hemsk mamma

Med ett av mina barn blir det konflikter nästan hela tiden just nu. Ingenting går särskilt smidigt och lätt. Igår efter att hon lekt hela dagen med en kompis så satte hon sig i soffan, vid TV:n och jag kände bara att nä. Hon tog fjärrkontrollen och skulle byta kanal utan att fråga mig och jag hade precis satt mig där i soffan. Om hon bara hade frågat om det är okej att byta kanal så hade det ju varit det, för TV spelar egentligen ingen roll för mig. Men jag vill bara att hon ska förstå att man kan visa lite hänsyn. Och det är ofta jag känner så att hon bara skulle kunna visa lite mer hänsyn. Fråga om det är okej. Och ändå är hon ju också världens snällaste. Bär på bäbisarna, leker en massa med sin syster. Men där i soffan kom jag plötsligt bara ihåg allt tjorv. Och så rummet som är helt kaotiskt, och handdukar ute på gräset och kläder i soffan och naglarna som behöver klippas. Jag satt och hetsade upp mig över att hon satte sig där i soffan och skulle titta på TV istället för att kanske dra upp rullgardinen i sitt rum eller hänga upp dom dyblöta shortsen som hon sprungit i vattenspridaren med. Så jag började med att säga att jag måste få klippa hennes naglar och att rummet måste städas. Men det tyckte inte hon. Nej. Och jag blir irriterad över att saker inte kan få vara lite lätta ibland. Hon blir arg och jag ännu argare. Fattar du trögt skrek hon till mig. Och jag blir ännu mer förtvivlad . Tillslut börjar jag hota. Du får inte rida. Då blir hon skogstokig och river ut allt det som faktiskt finns i hennes garderob och ska rymma ut. Jag stoppar henne, eller försöker och grinar själv och är ledsen. Och jag vill att hon ska prata med mig. Och hon är stark och vill gå ut och jag vill inte. Hon springer ut på gården och gömmer sig i en buske. Och jag tänker att jag måste ha hjälp. Jag fixar inte det här. Och i natt kunde jag inte sova. Blä för den här mamman. Blä, blä, blä.

Man vill ju vara världens bästa förälder så är man inte det. Inte ens i närheten. Inte ens lite bra.