Om vågar och kroppen

Vågen har varit jobbig på sista tiden och visat för mycket. Och det gör den för det mesta, men nu var det ännu mer för mycket. Och då blir jag hypokondrisk och det går inte. Måste springa varannan dag. Så nu gör jag det, om man kan säga det efter två rundor. I värme och regn har jag sprungit och föredrar alldeles säkert regn. Och oj vad jag har tänkt när jag har sprungit. Det måste jag skriva om och det. Men väl hemma, borta och glömt. Men tankeflödet är enormt när man springer. Jag har en miljon ursäkter för att inte springa. Men nu måste jag så då försöker jag tänka på det positiva, som tankarna. Och humöret som blir lite bättre. Tror jag. Fast inte precis efteråt. Och min man dras med och springer flitigare han med. Och när jag inte springer drömmer jag om allt jag vill äta. Är för intresserad av att äta. Och alla mina fina kokböcker med recept i.

Men det här med vikten är inte så mycket fåfänga. Har liksom aldrig gillat min kropp men det har inte så mycket med hur mycket jag väger. Tycker att den har fel proportioner och så är det bara. Men jag accepterar den och är mer än jätte stolt över alla fina barn den burit. Sjukt stolt faktiskt. Min mamma tittar ibland på mina ben, bekymrat och frågar om åderbråcken. Operation kan man göra, säger hon. Och jag bara tänker aldrig om det inte är så att det gör ont. Dom bekymrar mig inte det minsta. Håret borstar jag aldrig, kläderna är skrynkliga och smutsiga oftast eftersom folk torkar sig på mig och jag oftast spiller. Jag är inte fåfäng förutom då det gäller kläder. Jag älskar kläder, men det märks inte. För dom är som sagt skrynkliga och smutsiga oftast. Men jag drömmer alltid om fina kläder. Och det är inte heller såna som min mamma gillar. Finast av allt är lite stort, lite bylsigt, grova skor, linne, randigt, prickigt, gummistövlar och sånt. Varför skriver jag om min mamma i detta sammanhang. Jag vet inte. Men kanske jag tror att det här dem yta egentligen alltid varit viktigt för henne och fortfarande är. Att man är hel och ren. Och det är inte jag. Och det är kanske något slags uppror. Fast jag vet inte det heller.

Men i alla fall så måste jag nu fortsätta jogga av medicinska skäl. Eller så det inte blir medicinska saker.