Satt i soffan, nej låg, i en hög med alla barn runt omkring och med högstadiekillen närmast och drabbades av tårar i ögonen och vemod i hjärtat. Tänk om jag inte hade det här, vad vore jag då? Ingenting. Och tänk om eller tänk när dom är stora och inte ligger där i en hög längre. När dom kanske har flyttat till New York, Ukraina, Algeriet eller Lund eller bara ett kvarter bort, vad långt borta dom kommer att kännas vara då (Ernst sa vid middagen idag att han flyttar nog till Algeriet eller Ukraina och jag som trodde att han skulle stanna här hos oss) Vad jag kommer att sakna och ångra att jag inte tog till vara den här tiden ännu bättre.
Så här känner jag mig efter en vecka på jobbet. Sentimental.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar